RUNBÄCK små motiv. Den spelas som regel av instr., medan den därtill hörande texten oftast reci-teras på svävande, obestämd tonhöjd men ung. i musikens rytm. Instrumentariet består övervägande av typiska herdeinstr., särsk. olika slag av långflöjter, skalmejor, säckpipor och alphorn, som dock numera endast påträffas i avsides belägna regressområden. Stränginstr., som mando-lin, hackbräde och violin, spelas företrädesvis av zigenare, vilka som yrkesmusikanter draga från by till by och spela upp vid fester. E. E. Konstmusik. Musikodlingen har länge betingats av förhållandena till grannstaterna, främst Turkiet, som behärskade R. till 1859. Självständig stat sedan 1878 och konungarike 1881—1947 har landet därefter kommit i beroendeställning till Ryssland. R:s gamla kyrkomusik följde den bysantinska traditionen, som dock i gränsprovinserna undanträngdes av ry. och västeur. inflytelser. Målmedvetna ansträngningar att återuppliva den urspr. kyrkomusiken gjordes på 1920-t.; bl. a. gr. 1928 i Bukarest ett MK för detta ändamål. Huvudföreträdare för rum. kyrklig musik ha varit S. Dragoiu och Cucu. Den profana tonkonsten dominerades ännu vid 1800-t:s början av turk, inflytelser, främst vid furstehoven. Först 1819 kom man genom ett gästspel av Wienoperan i Bukarest i kontakt med västeur. musik, och it. och ty. tonkonst kommo nu att prägla utvecklingen (Dima o. a.). Genom impulser från fr. impressionism och ry. nationalromantik frigjordes småningom en rum. musik med nationell förankring. De kring sekelskiftet 1900 framträdande tonsättarna, oftast utbildade i Frankrike, Tyskland el. Böhmen, följde västeur. tradition med starka inslag av inhemsk folkton. Franskt inspirerade voro bl. a. G. Enescu, N. Otescu, A. Ales-sandrescu, M.-J. Andricu samt M. Jora och S. Golestan, de båda sistn. även influerade av Stravinskij. Tysk tradition uppvisade M. Negrea (Reger) och S. Dragoiu (R. Strauss, men även tj. musik och Musorgskij). Intill 2. världskriget hade R. 2 operor (Bukarest och Cluj), flera operetteatrar, många symf.-ork., bland vilka de i Bukarest, Cernäuti, Cluj och Brasov voro de förnämsta, ett stort antal körfören. och flera betydande kammarmusikensembler (Bukarest, Cernäuti). Musikundervisningen ombesörjdes av statliga MK i Bukarest, Cernäuti och Cluj, av vilka det äldsta (ungerska MK i Cluj) gr. 1819. Härtill kommo vidare privata läroanstalter. Huvudstadens och Clujs univ. hade lärostolar i musikvetenskap; vid båda funnos viktiga bibi., vartill kommer det stora fonografrullearkivet i Bukarest. Under de senaste åren har musiklivet mer tenderat att bli en massföreteelse. Den nutida rum. musiken är främst grundad på folkmusiken med körverk som främsta uttrycksform. Musikproduktionen är större än tidigare och möjligheterna för uppförande och publicering goda. Som sammanhållande org. fungerar »Rum. folkrepublikens tonsättarfören.», ordf. M. Socor, som samarb. med bl. a. »Konstkommittén» vid det s. k. ministerrådet. Bland ork. märkas »Statens filharm, ork.», Radiokommitténs ork. och den livaktiga Folkloreinst:s ork., alla i huvudstaden, vartill kommit nya statl. ork. i Arad, Stalinstad, Timisoara m. fl. Ett nytt inslag utgöra de omkr. 130 arbetar- och bondekörerna ute i landet. Litt.: AdHM 2; O. Wagner, Das rumänische Volkslied (i SIMG 1902/03); B. Barték, Volks-musik der Rumänen von Maramures (1923); N. Jorga, La musique roumaine (1925); A. Ele-phant, Die musikalische Gattungsbestimmung des rumänischen Volksliedes (diss. 1937); Elsa Ziehm, Über das rumänische Volkslied (diss. 1938); L. Schmidts, Die Musikkultur in R. (i Deutsche Musikkultur 1938); dens., Die rumänische Kunstmusik in der Entwicklung (i Klingsor 1939); M. Friedwagner, Rumänische Volkslieder aus der Bukowina (1940); W. Schlandt, Die aufbauende Kraft der deutschen Kultur in der Musik R:s (i Völkische Musik -Erziehung 1942); E. Riegler-Dinu, Das rumänische Volkslied (1943); E. H. Müller von Asow, Rumänische Musik (i ZfM 1951). G.P. Runbäck, Albert Julius, organist och tonsättare (f. 189 4 30/8), sedan 1917 organist och kantor i Båstad och Hov. R., som avlade org.-ex. i Lund 1911 och vid MK i Sthlm 1913 samt kyrkosångarex. i Uppsala 1914, har alltsedan 1925 framträtt bl. a. vid de under somrarna regelbundet förekommande orgelaftnarna i Båstads kyrka, i radio och Hfors (1936). — Som tonsättare är R. självlärd. Han har nedlagt ett förtjänstfullt arbete på att utbilda en god tradition inom kyrklig nyttomu-sik, tillämplig även under mycket enkla förhållanden; har utg. saml. med liturgisk orgelmusik, ss. Orgelmusik vid jordfästning (1946), ... vid vigsel (1948), ... vid högmässans avslutning (1949), och tills, m. W. Åhlén Postlu-dier (3 h., 1936—38), Introituspreludier (2 h., 1941—42), innehållande äldre och nyare musik, m. m. Han har skrivit många körverk, bl. a. 2 mässor och små koralkantater (40 i Lauda Sion, 1942), andliga och profana solosånger m. m. samt tills, m. K. Peters utg. bl. a. Svensk koralbok (1940; 21941) och Svenskt kyriale (1940). — Litt.: D. Olson, ... A. R. (i Vår sång 1948). B.Hbs Runbäck, Kerstin Sofia, pianopedagog (f. 1879 15/i), sedan 1918 överlärare vid Richard Anderssons musikskola i Sthlm. R. stud, för denne, Dohnånyi vid MH i Berlin och för G. Bertram. Har även framträtt som solopianist. Rundberg, Ernst Axel, operasängare, tenor (1855—1901), gjorde sin förnämsta 499 500