RYTEL Litt.: AdHM 2; LavE 1:5 samt 2:1, 4, 5; A. Soubies, La musique en Russie (1898); A. Pou-gin, Essai historique sur la musique en Russie (1904); C. Cui, La musique en Russie (1904); A. Bruneau, Die russische Musik (1904); M. C. Calvocoressi, Esquisse d’une bibliographie de la musique russe (i SIM 1907); M. Montague-Nathan, A history of Russian music (1914); dens., Contemporary Russian composers (1917); O. von Riesemann, Monographien zur russi-schen Musik (2 d., 1922—26); L. Sabanejev, Geschichte der russischen Musik (1926; ry. 1924); dens., Modern Russian composers (1927); A. Pougin, Modern Russian composers (1930); G. Abraham, Studies in Russian music (1935); dens., Masters of Russian music (1936; tills, m. M. D. Calvocoressi); dens., On Russian music (1939; ty. uppl. 1947); A. Vodarsky-Shiraeff, Russian composers and musicians (1940); B. Jagolin, Soviet music (1946; ty. uppl. s. å.); A. von Andrejewski, Dilettanten und Genies, Geschichte der russischen Musik (1951). — Ry. musikhistorier av V. Michnevitj (1879), V. Beresovskij (1898), M. Ivanov (2 bd, 1910), A. Rimskij-Korsakov (3 bd, 1922—26), K. Kuznet-sov (1924), M. Pekelis (2 bd, 1940) och J. Kel-dysj (1947—48). Specialarb.: Rosa Newmarch, The Russian opera (1914); P. Panoff, Die altslawische Volks-und Kirchenmusik (i Handbuch der Musik-wissenschaft, 1929; utg. av E. Bücken); R. A. Mooser, L’opéra comique frangaise en Russie au 18me siècle (1932); G. Abraham, Eight Soviet composers (1942; sv. uppl. 1947); R. Hoff-mann, Un siècle d’opéra russe de Glinka å Stravinsky (1946); R. A. Mooser, Annales de la musique et des musiciens en Russie au 18me siècle (3 bd, 1948—51); Rena Moisenko, Realist music, 25 Soviet composers (1949); D. Sjostakovitj, Die Union der Sowjetkomponis-ten (i ÖM 1949); A. Werth, Musical uproar in Moscow (1949); N. Slonimsky, The changing of style of Soviet music (i JAMS 1950); J. Jelagin, Taming of the arts (1951); E. Stahl, Musikalske indtryck fra en rejse i Sovjetunionen (i DMT 1951); J. Handschin, Le chant ecclésiastique russe (i AM 1952); dens., La musique paysanne russe (i SchwM 1952) jämte talrika ry. arbeten. M. S. Rytel, P i o t r, polsk tonsättare (f. 1884 20/9), vilken bidragit till skapandet av en mera självständig nationell tonkonst. Elev av bl. a. Noskowski vid MK i Warszawa blev R. 1911 lärare där och var 1937—47 dess v. dir.; 1947—48 chef för Warszawaoperan. Även verksam som musikkritiker m. m. Verk: Operor, bl. a. Ijola (Warszawa 1929) o. a. scenmusik; symf. h, vl.-kons. (1950), symf. dikter ss. Grazyna (1911), Korsaz (1912), Mickiewicz (1949), Slowacki (1950) o. a. ork.-verk m. m. G. M. Rytm (av grek. rhythmo's, mått) betraktas, vid sidan av melodi och samklang, som ett av musikens tre grund element. Emellertid har intet av dessa visat sig vara så svårt att klart och entydigt definiera som begreppet r., en svårighet som främst torde bero på sammanblandningar mellan r. och takt. I denna art. och i art. ->Takt skall ett försök göras att, delvis efter nya riktlinjer, särskilja dessa båda begrepp. Till definitionen av begreppet rytm. En grundegenskap hos r., vilken gäller generellt, även när begreppet användes utanför musikens område, är att vara en företeelse i tiden. Det är visserligen möjligt .att tala om r. även i samband med rumslighet, t. ex. på de bildande konsternas område, men även där inbegriper dock r. en tidsupplevelse i rummet, en succession av moment i tiden, vilken kan vara planmässigt inriktad men alltid blir mer el. mindre variabel och subjektiv. Om r. ss. tidsföreteelse talar man i de mest skilda sammanhang, alltifrån de mänskliga kroppsfunktionerna (hjärtats puls, steg, arbets-rörelser etc.) till periodiska företeelser i naturen (t. ex. tidvattnets, årstidernas växlingar m. m.), ibland t. o. m. i överförd bemärkelse, t ex. ifråga om det hist. skeendets »rytm». Förutsatt att detta språkbruk är riktigt skulle man härav kunna draga den allm. slutsatsen, att r. på något sätt innebär upprepning. Upprepning är emellertid en egenskap som hör till taktbegreppets viktigaste karakteristika. Redan här föreligger således en fara för sammanblandning. En hållbarare slutsats är däremot, att r. är ett slags organisation, strukturering av tiden i form av upplevda tids-gestalter. Att ss. stundom skett söka härleda förklaringen på begreppet r. direkt ur de nyssnämnda kroppsfunktionerna låter sig icke göra; dyl. teorier ha med starka argument motbevisats. Detta hindrar dock icke, att sådana periodiska kroppsfunktioner ändå spela en betydelsefull roll såväl för r. som för takt, liksom omvänt många av dem kunna sägas ha en inneboende rytm. I vardagsspråket användes ordet r. huvudsaki. i två mus. betydelser. För det första i attributet »rytmisk» om ett musikstycke, varvid underförstås den rörelsekaraktär som upp-leves vid avlyssnandet därav, el. om en exe-kutör (ev. också en åhörare), vilken säges ha ett mer el. mindre utvecklat »rytmsinne». För det andra i den språkliga formen »rytmer», varmed vanl. avses de lugna el. livliga, skarp-profilerade, mjuka el. medryckande etc. smärre grupper av oliklånga tidsvärden, vilka ingå i och ev. sätta sin prägel på ett musikstycke. Båda dessa bruk av ordet måste på något om än oklart sätt antagas motsvara vissa reella egenskaper hos den el. de företeelser i mus. sammanhang som benämnas »rytm». Det förstn. av dessa språkbruk antyder i själva verket en huvudegenskap hos r., som 527 528