RöSTORGAN nackdelar ligga huvudsakl. på det konstnärliga planet: bl. a. en okänslig, mekanisk ton-angivning, risk för bristfällig repetition och en stundom besvärande fördröjning av impulserna, särsk. vid längre ledningar. Principen för r. är att en tangent, ett registerandrag etc. lyfter en därtill hörande liten ventil, som öppnar förbindelserna med en rörledning av blylegering med 6—11 mm genomskärning. Denna leder till ett vid luftlådan placerat relä, vars ventil öppnar kanalen till motsv. spel- resp, registerventil i luftlådan. Vid längre rörledningar insättas ytterligare relä (me 11 anre 1 ä) för att förstärka impulserna. I praktiken förekomma två slag av r., vilka numera vanl. kombineras. R. med ut- el. frånströmmande luft (negativ r.) innebär, att systemet i viloläge är fyllt med komprimerad luft, som håller dess reläventilbälgar utspända. Då t. ex. en tangent nedtryckes, öppnas ett utlopp för manöverluften och ven-tilbälgarna falla el. tryckas ihop. I r. med in-el. tillströmmande luft (positiv r.) är förhållandet omvänt. När tangenten påverkar sin ventil, strömmar den komprimerade luften in i det i viloläge tomma systemet och fyller motsv. reläbälgar, vilka härvid öppna sina ventiler. Kombinationen av båda typerna av r. benämnes växelpneumatik el. växelström. (Jfr Luftlåda, Pneumatik, Registratur, Relä, Spelbord, Traktur.) B. K. Rörstämmor, rörverk (ty. Rohrwerke, eng. reeds, fr. jetiæ d’anches), alternativ benämning för orgelns ->tung- el. lin-gualstämmor. Rössler, Ernst Karl, tysk tonsättare, organist och musikteoretiker (f. 1909 18/io), eg. präst, blev 1945 kyrkoherde i Hohenzell, Schlüchtern, där han sedan 1947 är lärare i musikteori och orgelkunskap vid Evang. Kirchenmusikschule. Som teoretiker har R. gjort en viktig insats genom sin ->Raumlinienstärke-teori, bl. a. av betydelse för den musikhist. stilforskningens rekonstruktioner av äldre västerländska klangstrukturer (särsk. före ca 1700). Som tonsättare har han utbildat en originell stil, delvis påverkad av tolvtonsteknik och utomeur. musik. — Skrifter: Orgelfragen heute (i MuK 1947—48), Grundbegriffe musikalischer Klangfunktion und Entwurf einer funktionsbestimm-ten Bezeichnungs- und Registrierungslehre (1952). — Komp.: Geistliches Konzert för sångstämma och orgel el. kammarork., orgelverk, kammarmusik m. m. — Litt.: B. Hambraeus, E. K. R. (i Kyrkomusikernas tidn. 1952). B. Hbs Rössler (Rosetti), Franz Anton (Francesco Antonio), tysk tonsättare (1746—92), vars verk livligt uppskattades i Paris; han var på 1770- och 80-t. hovmusiker i Wallerstein och Ludwigslust. 537 R:s rekviem uppf. 1792 i Prag till minne av Mozart; bland övriga verk märkas oratorierna Der sterbende Jesus och Jesus in Getsemane. — O. Kaul har i DTB 12:1 publ. 5 symf. jämte biogr. och tematisk fört, över instr.-verk samt i DTB 25 tre Parthien für Blasinstrumente, 6 stråkkvart., en pianotrio och en valthornskons. — Litt.: O. Kaul, Die Vokalwerke A. R:s (diss. 1911). l. S. Röstorgan, den apparatur i den mänskliga organismen, som alstrar tal- och sångtoner samt språkljuden. R. kunna schematiskt indelas i 3 huvudgrupper, lungorna, struphuvudet och det s. k. ansatsröret. Lungorna och andningsmuskulaturen (mellangärdets — bålens muskler) alstra den luftström, som försätter själva röstapparaten i funktion, och deras rätta behärskning genom en riktig ^-andning utgör en av grundförutsättningarna vid såväl tal som sång. Det eg. ljudalstrande organet är struphuvudet (lat. la'rynx), som, i förening med r. som helhet, närmast kan sägas till funktionen likna ett blåsinstr. med dubbelt rörblads-munstycke (t. ex. oboe el. fagott). Struphuvudet består av ett i flera delar uppbyggt broskskelett, där de skilda brosken äro förbundna med varandra genom bindväv och muskler. En rik muskulatur av komplicerad natur möjliggör att brosken kunna fixeras el. röras mot varandra. Struphuvudets huvuddelar utgöras av det klackringformiga ringbrosket och det vid detta ledade och samtidigt därpå vilande sköldbrosket, en bakåt öppen men framåt vinkelböjd platta, vars vinkelspets hos mannen är synlig under halshuden som det s. k. adamsäpplet. Uppåt avslutas detta broskskelett, som omsluter en hålighet (lat. cavum lary'ngis), av struplocket (lat. epiglo'ttis). På övre delen av ringbroskets »klack» sitta de båda kannbrosken el. »ställbrosken». Från dessa löpa framåt två koniska, muskelrika veck, (de äkta) stämbanden (lat. labia vocales), vilka framtill fästa vid sköldbroskets vinkel. Ovanför stämbanden ligga med dem parallella veck, fickbanden el. de falska stämbanden (lat. plicae ventricula'ris), till största delen bestående av slemkörtlar, vilka ha till uppgift att hålla stämbanden fuktiga och mjuka, öppningen mellan de äkta stämbanden, vilka vid vanlig andning bilda en framåtriktad spetsig vinkel, kallas röstspringan (lat. rima glo'ttidis el. glot-tis). Vid ->målbrottet tillväxer struphuvudet framifrån—bakåt, varigenom stämbanden förlängas, mera hos gossar än hos flickor. Ett annat muskelsystem (struphuvudets »upp-hängningsapparat») förbinder struphuvudet bl. a. med bröst- och tungbenet, tungan, underkäken och skallen. Genom muskler närmas stämbanden till varandra och spännas, varigenom möjligheterna för ljudbildning och varierande tonhöjd alstras. Stämbandsmuskler-nas (lat. mu'sculi vocales) spänning giva även graden av ljudstyrka. Ansatsröret, som utgcres av struphuvudets översta del, svalget 538