SARI Malcolm Sargent. —40, Hallé Orch., Manchester, 1939—43, Liverpool Philharm. Orch. 1940—48 och Philharm. Choir, Promenade Concerts i London 1947—49 och blev 1948 ledare för London Symph. Orch., 1949 för Leeds Philharm. Society. S:s resor som »musikambassadör» ha fört honom till bl. a. Afrika, Australien (ffg. 1936) och USA (ffg. 1945); besökte Sverige 1. ggn 1942. Han har skrivit orkestermusik och sånger. — S. är som dirigent saklig, kultiverad och samtidigt kraftfull och effektiv. Han har även gjort viktiga insatser ss. ypperlig talare vid barnkons, och i radio. G. B. Sari, Ada, konstnärsnamn för J a d-wiga Szajerowna, polsk opera-o. konsertsångerska, sopran (f. 1890 30/b), mycket uppburen tack vare sin vackra, välskolade stämma, perfekta koloratur och temperamentsfulla gestaltningskonst. S. har konserterat och gästspelat flerstädes i Europa och Amerika. Sverige besökte hon ffg. 1926, då hon bl. a. sjöng Gilda i Rigoletto och Rosina i Barberaren på K. teatern i Sthlm. Bild sp. 589. Särindä, indiskt stråkinstrument, utskuret ur ett enda stycke trä och med i mitten indragen korpus, vars botten är täckt med hud. Genom turk, nomadstammars förmedling kom instr. under 1600-t. till Indien, där det främst begagnas inom de lägre kasterna. E Sarnette [sarne't], Eric, fransk tonsättare och musikskriftställare (f. 1898 28/n), elev av MK i Paris och Schönberg, lärare vid École Supérieure de Musique i Paris 1927—34; konsulent vid fr. radion. Verk: Scenmusik, symf. (1931), 2 rapsodier för orgel o. ork. (1929, 30), kons, för 2 pianon o. ork., en tubakvart, m. m. — Skrifter: L’esthétique musicale (1922), La musique et le micro (1934), L’orchestre möderne ä la radio (1939) o. a. K.R-n Sarrette [-re't], Bernard, fransk musikorganisatör (1765—1858), eg. officer, gr. 1795 Institut National de Musique i Paris. Inst., vars förste dir. S. var till 1814, utvecklades till stadens reguljära MK. S. gjorde även stora insatser för militärmusiken i Frankrike. — Litt: C. Pierre, S. (1895). A. L-ll Sarrusofo'n, ett av den franske militär-kapellmästaren Sarrus 1863 uppfunnet blåsinstr. S. är tillverkat av metall samt har konisk borrning och dubbelt rör-bladsmunstycke. Sarrus’ mening var, att det nya instr. skulle ersätta oboer och fagotter i militärmusiken, något vartill dess kraftiga men tyvärr fräna ton gjorde det lämpat. Det tillverkades i 9 lägen från sopranino till kontrabas med stämningar omväxlande i B och Ess med ett noterat omfång h—f3. Instr.-fam. användes en tid i de fr. militärkårerna, och en kontrabas i C förekom då och då i fr. symfoniork. i st. f. kon-trafagott. Numera förekommer kontrabas-s. i Ess i större kontinentala och amerikanska blås-orkestrar. Å. L-y Sars, Eva, ->Nansen. Sarti, Giuseppe, kallad il D o m i-nichino, italiensk tonsättare (1729— 1802), verksam under längre perioder i Khmn och Ryssland och bl. a. känd som Cherubinis lärare. Efter stud, för padre Martini i Bologna slog S. igenom med operor som Pompeo in Armenia (Faenza 1752) och II re pastore (Venedig 1753; omarb. 1770). Han blev 1753 dirigent vid Mingottis operasällskap och kom s. å. med truppen till Khmn, där han med avbrott för några år stannade till 1775, tidvis som kungl. kapellm. och operaledare. Här skrev han ett tjugutal stycken, vilka blevo av betydelse för det da. sångspelets utveckling. Åren 1775—79 var S. konservatorieledare i Venedig och därefter fram till 1784, då han överflyttade till Ryssland, körledare vid domen i Milano. Han lämnade Ryssland 1801 och dog på hemresan i Berlin. S:s huvudverk inom seriös opera är Giulio Sabino (Venedig 1781), i vilken han formellt brutit med den äldre traditionen och definitivt ersatt dacapoarian med den tvådelade formtyp, som helt slog igenom under romantiken. I instr.-verken använder han ofta rondo-formen. Från de s. k. nyneapolitanarna (->Nea- 587 588