SATIE Ada Sari. Giuseppe Sarti. politanska skolan), dit S. i regel hänföres, skiljer han sig genom en kraftfullare dramatisk deklamation. En lysande framgång vann han med buffan Fra i due litiganti il terzo gode (Venedig 1782), ur vilken Mozart citerat ett nummer i Don Juan. I Ryssland reformerade S. delvis kyrkomusiken och införde där, i strid mot gängse praxis, bruket av orkestern, varjämte han introducerade kammartonen i ork.-spelet. Av S:s musik — 54 operor, kyrko- och kammarmusik m. m. — framföras numera endast några mässor. Operor (u. n.): Ciro riconosciuto (1754), Di-done abbandonata (1762), Soliman den anden (1770), Tronfölgen i Sidon (1771; alla i Khmn), Deucalion et Pirrha (Khmn 1772; Sthlm 1790), Le gelosie villane (Venedig 1776), Medonte, rè di Epiro (Venedig 1777), I contrattempi (Venedig 1777), I finti eredi (Moskva 1785) o. a. Litt.: G. Pasolini-Zanelli, G. S. (1883); C. Thrane, G. S. in Kopenhagen (i SIMG 1901/02); T. Krogh, Zur Geschichte des dänischen Sing-spiels im 18. Jahrh. (1924); C. Rivalta, G. S. ... (1928). E.S-m; Er-l Sarto, Johannes (Jean de Sart), flamländsk tonsättare, verksam som präst i Liége omkr. 1400. — Två av S:s körstycken återfinnas i Trienter codex 92 (se DTÖ 7, där motetten O quam mira-bilis tryckts). Sarto'rio, Antonio, italiensk tonsättare (1620—80 el. 81), en av de ledande inom den venetianska operan efter P. F. Cavalli och M. A. Cesti; hovkapellm. i Hannover 1666—75, därefter bitr, kapellmästare i Markuskyrkan i Venedig. Bland S:s operor märkas La prosperitä di Elio Seiano och La caduta di Elio Seiano (1667), vilka äro det första kända ex. på en operacykel, L’Adelaide (1672) och L’Orfeo (s. å.; alla i Venedig), som höll sig kvar på scenen till slutet av 1600-t. Han skrev även kyrkomusik och kantater. — Litt.: H. C. Wolff, Die venezianische Oper in der zweiten Hälfte des 17. Jahrh:s (1937). E.S-m Sås, A n d r é s, peruansk tonsättare av fransk-belgisk börd (f. 1900 fi/4), sedan 589 1924 verksam i Lima, Peru, där han 1929 tills, m. sin hustru L i 1 y Rosa gr. en egen musikskola. F. i Paris har S. stud, violin för Ysaye i Bryssel och komp, för M. Imbert. I sina verk är han, efter stud, i peruansk folklore, starkt influerad av inhemsk melodik och rytmik. Blev 1945 preses i Asociaciön de Profesores de Müsica, Lima. Verk: Baletten La senora del pueblo (Vina del Mar, Chile, 1946) o. a. scenmusik; Rap-sodia peruana och Recuerdos, båda för vl. och ork. (1940, 41), Himno y danza o. a. ork.-verk; kammarmusik; pianostycken, sånger etc. G. M. Satie [sati:'], Erik Alfred Leslie, fransk tonsättare (1866—1925), en avgjort originell men konstnärligt knappast fullgången kompositör, som efter Debussys död upphöjdes till profetisk pionjär av och för radikala unga musiker i Paris, främst gruppen Les Six, därpå falangen École d’Arcueil. Efter stud, vid MK i Paris 1879—87 (elev vid Schola Cantorum 1905—08) livnärde sig S. som pianist på de berömda artistkaféerna Chat Noir och Cabaret du Clou, sällade sig samtidigt till kretsen kring den wagnerdyrkande rosenkreutzaren Joséphin Péladan och skrev musik till ett av dennes mysteriespel, Le fils des étoiles (uppf. 1892). Gentemot Péladan hävdade han sig dock som radikal anti-wagnerian och baserade på den linjen en livslång vänskap med Debussy. När S. längre fram kände sig orättvist ställd i skuggan av denne, gav han upphov till den av förf. J. Cocteau utbredda legenden, att Debussys nya stil och språk skulle ha förestavats av S., och detta i förening med originaliteten i hans bisarrt improvisatoriska musik ledde till att S. mot slutet av sitt liv blev med överdrivet eftertryck tagen på allvar som impulsgivande »mästare». Verk: Baletter, bl. a. Parade (1916; Paris 1917), Mercure och Relåche (1924; båda i Paris), skådespelsmusik, Socrate, »drame sym-phonique» för 4 sopraner och ork. (1918; Pra-ha 1925); 3 Sarabandes (1887), Trois gymno-pédies (1888), 3 Gnossiennes (1890), Pièces fr oides (1897), Trois morceaux en forme de poire (1903), Prélude en tapisserie och Passa-caille (1906), Trois préludes flasques (1912), Embryons desséchés (1913), Sports et divertis-sements (1914), 5 Noctumes (1919) o. a. pianokomp.; sånger m. m. — Litt.: P. D. Templier, E. S. (1932; m. bibliogr.); A. Cortot, Le cas E. S. (i RM 1938); R. Dumesnil, Portraits de 590