SATS musiciens francais (1938); W. H. Mellers, E. S. and the »problem» of contemporary music (i ML 1942; m. verkfört.); R. H. Myers, E. S. (1948; m. verkfört, och disk.). K. R-n Sats användes ss. musikterm i 3 olika betydelser: 1. Ett självständigt större avsnitt i ett cykliskt musikverk (en sonat, en symfoni etc.). 2. Formled inom en ->period (försats, efter-sats). 3. Kompositionssätt el. faktur. Med »musikalisk sats» i denna mening avses strukturen hos ett flerstämmigt skeende och de drag, som i varje särsk. fall utmärker denna. De för s. avgörande faktorerna äro: a) förhållandet mellan den »vertikala» och den »horisontella» dimensionen, dvs. homofona resp, polyfona element (se vidare Homofoni, Polyfoni); b) antalet reella stämmor i satsen; c) klangmediet; den mus. satsens gestaltning är i mycket hög grad beroende av det klangmedium, genom vilket den är avsedd att bli utförd. Främst brukar man skilja mellan ->v okalsats och ->i n-strumentalsats. Med satsteknik avses dels läran om mus. sats i dess ovann, mångskiftande former, dels den teknik som tillämpats i det enskilda fallet. I. B-n Satsmelodi ->Stämton. Satsregler och -förbud kallas de såväl teoretiskt som estetiskt betingade normer, som uppställts för stämföring samt för intervall- och ackordbehandling i flerstämmig sats. Dessa normer ha till stor del varit tids- och stilbundna och ha undergått åtsk. förändringar (jfr här art. Kontrapunkt, avd. Historik, rörande dissonansbehandling under olika tider). Dock finnes ett grundförråd av satsregler och -förbud, som fått en mera generell giltighet genom att införlivas i det — numera huvudsaki. av ped. skäl fasthållna — begreppet »sträng sats». Bakom dessa skolmässiga regler, som särsk. i jämförelse med det moderna musikska-pandets frihet numera kunna te sig föråldrade och oklart motiverade, finnas en empirisk erfarenhet och en estetisk känsla, som har principiell betydelse och räckvidd långt utöver de traditioner, i vilka reglerna ifråga ha sin ursprungliga förankring. Flertalet viktigare s. beröra såväl den mus. satsens »horisontella» som dess »vertikala» dimension, dvs. melodiföring samt stämföring med hänsyn till intervallbehandling och ac-kordföljder. Till de äldsta inom den västerländska musiken höra regler för undvikande av -^-tritonus (»mi contra fa»). Därnäst kan nämnas förbudet mot parallellförande av två el. flera stämmor i fullkomliga konsonanser, dvs. förbudet mot oktav- och kvintparalleller. Ss. ett specialfall av parallellförbuden kan man betrakta reglerna om undvikande av s. k. f ö r-täckta fullkomliga konsonanser. En annan art av s. berör ->t v ä r s t å n d; de förbud, som här skapats på dur/moll-tona -litetens grundval, synas dock ha varit fullständigt okända för den äldre polyfonins företrädare. En viktig kategori av s. äro de som beröra och reglera intervallbehandlingen, spec. dissonansbehandlingen i polyfon sats; se vidare art. Kontrapunkt (jfr även Förhållning). I detta sammanhang kunna också nämnas de estetiska normer som — under vissa tider ,och hos vissa mästare, t. ex. Palestrina, mycket strängt — reglerat de enskilda stämmornas linjära förlopp med undvikande av vissa ss. osköna betraktade intervallföljder, språng m. m. De s., som gälla för ackord och ackordföljder, äro i stort sett baserade på de här antydda allmänna satsreglerna. — Se vidare art. Harmonilära och där refererad speciallitteratur. I. B-n Saturna'lia, opera i 5 akter. Musik av Jörgen Bentzon till egen text. Uppförd ffg.: Khmn 1944. — Huvudroller: Apu-lejus (tenor), Fotis (mezzosopran), Fa-vorinus (bas). (von) Sauer, Emil, Ritter, tysk pianist, pianopedagog och tonsättare (1862— 1942), en av samtidens stora klaverspe-lare, verksam ända till slutet av sin levnad och berömd för sina eleganta och fint ciselerade tolkningar av Chopins, Schumanns, Liszts m. fl. musik (även på grammofon). Högt skattad lärare, ledde han 1901—07 och från 1915 nyinrättade Meisterschule für Klavierspiel vid MA i Wien. — Prof. 1901. Adlad 1917. Österr. hovråd 1921. — Bild sp. 594. S., som var elev av N. Rubinstein 1879—81 och Liszt 1884—85, började sina eur. turnéer 1882 och amer. 1899; besökte Sverige ffg. 1891, sista gången 1941. Skrev 2 pianokons., 2 sonater, 33 konsertetyder o. a. pianokomp. m. m., självbiogr. Meine Welt (1901) samt red. kla-ververk av D. Scarlatti, Brahms o. a. — G. m. pianisten Angelica Morales. Å. B. Sauer [za°'ar], Wilhelm, tysk orgelbyggare (1831—1916), vid sidan av Walcker sitt lands förnämste mästare under senare delen av 1800-t. S. stud, hos bl. a. Cavaillé-Coll i Paris och gr. 1857 en ännu under hans namn verksam firma i Frankfurt a. d. O. B-K- Sauguet [såge'], Henri Pierre, fransk tonsättare (f. 1901 18/5), elev av Cante-loube de Malaret och Koechlin, tillhörde i ungdomen gruppen École d’Arcueil och har som skapande musiker visat sig vara dess mest betydande medl.; även musikkritiker. 591 592