SAXELIN gisk börd (1814—94), känd som uppfinnare av saxofonen och ivrig nydanare på bleckblåsinstrumentens område; lärare i saxofon vid MK i Paris 1857. Son till den belg. in-strumentmakaren och konstruktören av blås-instr. Charles J o-seph S. (1791—1865), stud. S. klarinett vid MK i Bryssel och gjorde även en del förbättringar på basklarinetten samt konstruerade en kontrabasklarinett, innan han 1842 överflyttade till Paris och öppnade instr.-verkstad med spec. intresse för bleckblåsinstr. Är 1845 hade han utvecklat sitt s. k. ->saxhorn och saxotromba till att omfatta hela instr.-famil-jer, och följ, år var saxofonfam. utökad till 7 medl. (->Saxofon). S. var även ivrigt verksam för reformering av den fr. militärmusiken, där hans saxhornsfamilj skulle utgöra grundstommen, och han lyckades även genomdriva detta projekt. Litt.: O. Comettant, Histoire d’un inventeur du 19e siècle (1860); T. de Lajarte, Instruments Sax (1867); E. Elsenaar, Het leven van A. S. (1937); A. Carse, A. S. and the Distin family (i MR 1945). Ä.L-y Saxelin, Alexander, finländsk dansör och koreograf (f. 189 9 28/8), en av sitt lands ledande danskonstnärer; balettm. vid Finska operan i Hfors 1935—52. Utbildad vid kejs. balettskolan i Petersburg av bl. a. Fokin och Legat var S. 1919—21 dansör vid Mariinskij-teatern där. Ledare för Hfors dansinstitut 1922—25, därefter balettm. vid olika fi. teatrar och från 1931 premiärdansör vid Finska Operan. — Baletter: Fången, Lycko-slottet, Den förtrollade flöjten m. fl. K. R-n Saxhorn, en familj av bleckblåsinstr. uppkallade efter konstruktören A. Sax och patenterade 1845. Utgående från signalhornet och de därur utvecklade klaff- och ventilinstr. med koniskt ljudrör (->Bygelhorn) byggde Sax en hel familj om först 7, senare 9 instr. från sopranino till kontrabas, samtl. till att börja med i tubaform med uppåtriktade klockstycken. Senare fingo diskantinstr. kornettform. Instr. voro stämda i omväxlande B och Ess. Genom sina och faderns noggranna mätningar av mensurförhållandena och därav vunna erfarenheter samt omsorg i utförandet lyckades Sax göra sina saxhorn överlägsna övriga samtida konstruktioner i renhet, precision och tonens mjukhet, och han fick dem även snart antagna i den fr. militärmusiken, där ännu några instr. i mellan- och låga registret användas. I de eng. och amer. blåsork, begagnas s. i stor utsträck-595 ning. Diskantformerna ha dock ersatts av kornetter. En snarlik instr.-fam., som samtidigt konstruerades av Sax, var saxotromba. Även denna tillverkades i 7 storlekar från B-piccolo till B-kontrabas och i tubaform. Den hade dock en något trängre mensur och ej så starkt koniskt ljudrör, varför dess klang närmade sig trumpetens. Å. L-y Saxofo'n, ett till de enkla rörbladsin-strumenten hörande blåsinstr., uppkallat efter A. Sax, som 1841 började bygga och 1846 patenterade det. S. överensstämmer med klarinetten i fråga om anblåsningsmekanismen men genom den koniska borrningen och därmed sammanhängande akustiska förhållanden samt klaffmeka-nik med oboen. Den är tillverkad av metall men hör organologiskt till träblåsinstr. S.-fam. omfattar 7 former: sopranino, alt, baryton och kontrabas stämda i Ess samt sopran, tenor och bas stämda i B. Omfånget är på samtliga noterat b—f3, medan det verkliga omfånget från kontrabas till sopranino sträcker sig från Dessi—ass3. Med undantag för de två högsta instr. i fam., vilka ha raka ljudrör, har s. en karakteristisk S-böjd form. Redan tidigt var det farms mellaninstr. som kom till användning, främst i militärork., men även i framför allt fransk operamusik (Meyer-beer, Thomas, Bizet, Massenet o. a.), där partier för alt- och tenor-s. förekomma. Svårare hade instr. att intränga i symfoniork., trots Berlioz’ varma rekommendationer. Det är först mot slutet av 1800-t. vi återfinna det i partitur av R. Strauss, Mahler o. a. Bortsett från förekomsten i fr. och anglosaxiska militärkårer, som oftast äro instrumenterade med saxofonensemble (sopran, alt, tenor och baryton, ibland även bas), hade s. praktiskt taget råkat i glömska, när den genom den amer. jazzmusiken fick ett nytt genombrott. Genom sin lättspelthet, fylliga och sångbara ton och villighet att låna sig till groteska effekter blev den här det ledande melodiinstr. Från jazzmusiken började s. även uppmärksammas i konstmusiken och har fått betydelse som konsert- och ork.-instr. — Litt.: J. Kool, Das Saxo-phon (1931); E. Elsenaar, De s. Haar ontstaan, ontwikkeling ... (1943). Å.L-y Saxotromba ->Saxhorn. Saxtorph-Mikkelsen, Jacob, dansk sångare och tonsättare (1878—1951), elev av V. Lincke. På uppskattade turnéer i Danmark, Norge och USA framförde S. till lutackomp. sånger och visor, framför allt till text av J. Aakjaer (ss. Ved Rug-skellet) och H. Bergstedt. Gästade Sverige 1948. Er-l. Sayäo [sa^nå], B i d ü, brasiliansk operasångerska, koloratursopran (f. 1906 1J75), även uppskattad konsertsångerska. 596