SCARLATT1 Elev av bl. a. J. de Reszke deb. S. som Ro-sina i Barberaren i Rio de Janeiro och fortsatte därefter sin karriär vid operorna i Paris, Rom, Neapel och Buenos Aires; uppträdde 1937 ffg. på Metropolitan (Manon). Bland övriga roller: Susanna i Figaros bröllop, Julia i Romeo och Julia, Violetta i La traviata, Mimi i Bohème. G. M. Saygun [saizgon], A. Adnan, turkisk tonsättare (f. 1907 7/9), lärare vid MK i Ankara och Istanbul samt ledare för den statliga symf.-ork. i förstnämnda stad. S. har skrivit den första turk, operan, Ke-rem (1934), med vilken operahuset i Ankara invigdes 1948, vidare ett divertimento för ork. (1931), oratoriet Yunus Emre (1946), kammarmusik, sånger och körarr. m. m. G. M. de Sayve [da sä:v], Lambert(o), nederländsk tonsättare (1549—1614), kejserlig hovmusiker i Wien och Prag (1612 hovkapellmästare ). Av S:s verk ha Teutsche Liedlein (1602; 31611) utg. i Chorwerk 51 och 3 madrigaler ur Canzoni a la napolitan (1582) i DTÖ 41 av A. Einstein. Litt.: R. Bragard, L. de S. ... (1934). SBS, förk. för ->Svenska baptisternas sångarförbund. S. B. V., förk. för ->Svenska Bildningens Vänner. ScalabrFni, P a o 1 o, italiensk tonsättare och kapellmästare (1713—1803), med avbrott verksam i Danmark 1747—81. S., som förstn. år kom till Khmn med Min-gottis operatrupp, är främst känd för sin musik till J. H. Wessels parodiska tragedi Kaer-lighed uden strömper (1773). Verk (u. n.): Operorna Den belönnede kaer-lighed (1758), Anagilda (1772), sångspel o. a. scenmusik ss. Sicilianeren (1756), Geniernes fest (1760), Oraklet (1776); symfonier, passions-oratorium, tillfällighetskantater m. m. Er-l ScandeJli el. S c a n d e 11 o, Antonio, italiensk tonsättare (1517—80), kurfurstlig hovmusiker i Dresden. S. skrev »deutsche Lieder» och har bet. som en förelöpare till Schütz på passionens område. Hans verk ha trol. uppförts även i Sverige, då komp, i såväl tr. som ms. finnas i UUB, MA:s bibi, och Västerås. — Mel. i SvK 1939 nr 131. — Biogr. av R. Kade i SIMG 1913/14. Scaramouche [skaramo'f], balett av P. Knudsen. Koreografi av Emilie Walbom, musik av J. Sibelius (1913). Uppförd ffg.: Khmn 1922; Sthlm 1924; Hfors 1935. Scarla'tti, Alessandro, italiensk tonsättare (f. 1660 2/b i Palermo, d. 1725 24/io i Neapel), far till D. S., är en av den äldre italienska operans ryktbaraste kompositörer och känd framför allt ss. den Alessandro Scarlatti. eg. grundläggaren av den neapol. 1700-talsoperan. Han uppges i allt ha skrivit omkr. 115 operor, av vilka ett 80-tal äro kända till text och titel, medan blott 35 föreligga i fullst. partitur. Från 12-årsåldern och ett 10-tal år framåt vistades S. sannolikt i Rom, där han trol. var elev av Carissimi. År 1684 blev han det neapolitanska hovets kapellm. och var verksam i denna egenskap till 1702 samt 1709—18. Under mellantiden vistades han i Florens, Rom, Venedig och annorstädes, innan han på nytt 1723 slog sig ned i Neapel. S. begynte sin karriär som operatonsättare i Rom, där venetiansk operatradition vid denna tid representerades av bl. a. M. C. Cesti, A. Sartorio och B. Pasquini. S:s beroende av den venetianska operan framstår också mycket tydligt i ungdomsverken. Recitativet är sålunda starkt ariosobetonat, och ariorna bygga ofta på ett ostinato-tema i basen och förete en rik omväxling i utformningen. Förstlingsverket Gli equivoci nel sembiante (Rom 1679) gjorde honom inom några år berömd även i Bologna, Neapel, Wien och Ravenna. Sin andra opera, L’honestä negli amori (Rom 1680), dedicerade han drottning Kristina av Sverige, hos vilken han s. å. blev kapellm. Som sådan bet. han sig ännu 1688, trots att han då bevisligen icke längre var i hennes tjänst. Utvecklingsåren, under vilka S. experimenterar sig fram till en självständig stil, fortlöpa till 1694. I Pirro e Demetrio (Neapel s. å.) framstår han som den färdige mästaren och skolbildare för den neapol. operan. Avgränsningen mellan re- 597 598