SCARLATTI citativ och aria har slutgiltigt genomförts. Talsången har modellerats som lättflytande vardagsspråk utan skarpare emotionella insnitt i deklamationen, och det tidigare i recitativet inmängda ariosot blir allt sällsyntare. Som en ersättare i viss mån för de stora dramatiska scenkomplexen i den venetianska operan tillkommer hos S. småningom det ackomp. recitativet. Samtidigt med dessa reformer beskä-res den friare formbildningen av arian i ungdomsverken, och dacapoarian blir den förhärskande typen. På S. återgår också den tredelade operasinfonian, som han utexperimente-rade efter att tidigare med en långsam inledande sats delvis ha anslutit till Lully. Med dessa förändringar skiljer sig S. emellertid stilistiskt i flera av sina operor från den följ, utvecklingen därigenom att den mus. satsen hos honom ännu utföres kontrapunktiskt, antingen ackomp. är skrivet för ork. el. begränsat till b. c. Först i de sista verken har han accepterat den homofona stil, som blev gällande norm för operan under större delen av 1700-t. S:s reformer inom operan betingades sannolikt av en önskan att få in en större realism i handlingen, men främjades även av publiksmaken, som alltmera tenderade mot det kon-sertant lättillgängliga i solonumren. Vad som en gång betraktats som värdefulla nyvinningar blev dock redan hos honom till schablon, och S:s biograf Dent tror sig kunna konstatera en viss avmattning i ingivelsen hos S. från åren kring 1700. Oförtrutet fortsatte han emellertid att komp., och den senast kända operan av hans hand, La Griselda, tillkom 1721 (Rom s. å.). Av S:s många verk för scenen kunna endast Tutto il mal non vien per nuocere (Rom 1681) och II trionfo delVonore (Neapel 1718; Loughton 1937) bet. som komiska. De övriga äro operadramer. Men S. har även i dessa ofta bibehållit venetianarnas praxis med bur-leskt-komiska scener inskjutna kort före aktsluten. En absolut anhängare av den senare neapol. serians krav på en obruten högstämd aktion var han sålunda icke. Melodiskt varierade han sig inom en rikt skiftande skala. Bred dramatisk stil med fast hamrad rytm och briljanta teatereffekter karakteriserar t. ex. La Statira (Rom 1690). Men S. är även en skildrare av idyllen och lånar gärna uppslag från folkmusiken bl. a. i smäktande mollmel. av sicilianotyp. Som lärare var S. från 1709 knuten till Cons. dei Poveri di Gesü Cristo i Neapel, där han även en tid lär ha fungerat som dir. för Cons. di S. Onofrio a Capuana. Ett bevis på samtidens uppskattning av honom som »insigne maestro di musica» var hans inval till led. av den illustra Accad. degli Arcadi, i vilken han tog inträde 1706 samtidigt med Pasquini och Corelli, bägge f. ö. liksom han själv en. gång tillhörande den mus. hovstaten hos drottning Kristina, från vilken akad. ytterst räknade sin upprinnelse. Bland S:s elever märkes bl. a. J. Hasse. De sista levnadsåren tyckes S. ha till-599 bragt halvt i skymundan; den en gång berömde grundläggaren av en ny operatyp hade redan distanserats av efterbildarna. Verk (u. n.): Operorna II Pompeo (Rom 1683), Olimpia vendicata (Neapel 1685), La Rosmene (Neapel 1688), Gli equivoci in amore o La Ro-saura (Rom 1690), La caduta de’ decemviri (Neapel 1697), Il prigioniero fortunato (Neapel 1698), Gl’inganni felici (Neapel 1699), L’Eraclea (Neapel 1700), Laodicea e Berenice (Neapel 1701), Il Mitridate Eupatore (Venedig 1707), Il Tigrane (Neapel 1715), Marco Attilio Regolo (Rom 1719) o. a.; 12 sinfonior (concerti) för liten ork.; oratorier, ca 200 mässor, Concerti sacri, 1—4-st. motetter m. 2 vl., va och orgel-continuo, op. 1 och 2 o. a. kyrkomusik, ca 30 kammarkantater för 2 röster, ett 60-t. solokantater m. flera instr. och omkr. 600 m. b. c„ duetter, madrigaler; en stråkkvart, o. a. kammarmusik; toccator m. cemb. m. m. Nytr.: La Rosaura (2 akter) utg. av R. Eitner i PÄPTM 14. Buffascen ur GVinganni felici i SchGMB. Aria och duett ur Laodicea e Berenice och tersett och kvart, ur La Griselda (m. ty. övers.) utg. av J. J. C. Maier. Uvertyr till La Griselda i HAM 2. Recitativscen därur i SchGMB. Ur concerto grosso nr 3 för stråkar och continuo i HAM 2. 4-st. Missa ad voces aequales (1721) utg. av G. Bas och F. Nekes (1907). Kammarkantaten Mitilde, mio tesor i HAM 2. Julkantat för sopran, stråkkvart. och cemb. utg. av E. J. Dent (1945). Solokantat för sopran m. b. c. i SchGMB. 10 arior utg. av K. Jeppesen i La Flora 1 och 2 (1949). Sonat för fl. och stråkar utg. av G. Tebaldini. Primo e secondo libro di toccate utg. av R. Gerlin i CMI 13. Composizioni per clavicembalo utg. av A. Longo (1923), o. a. Litt.: C. A. Villarosa, Memorie dei composi-tori de musica del regno di Napoli (1840); E. J. Dent, The operas of A. S. (i SIMG 1902/03); dens., A. S. (1905); dens., Ensembles and finales in 18th century Italian opera (i SIMG 1909/10; m. notbil.); P. Strüver, Die Kammerkantaten A. S:s (diss. 1923); A. Lo-renz, A. S:s Opern und Wien (i ZMW 1926/27); U. Prota-Giurleo, A. S. »il Palermitano»... (1926); A. Lorenz, A. S:s Jugendoper (2 d., 1927); Gli S. ... (1940; m. komp.- och litt.-fört.); O. Tiby, La famiglia S. (i Journal of Renaissance and Baroque Music 1947); F. Wal-ker, Some notes on the Scarlattis (i MR 1951); E. J. Dent, A pastoral opera by A. S. (i MR s. å.). S:s sonson var trol. den it. tonsättaren Giuseppe S. (omkr. 1718—77), vilken var verksam som operakompositör i Italien till 1757, därefter i Wien. Efter deb. med Merope (Rom 1740) skrev han för fl. it. scener och blev känd i Mellaneuropa genom I portentosi effetti del-la madre natura (Venedig 1752) till text av C. Goldoni. Stora framgångar — även då med Goldoni som textförf. — vann S. också med L’isola disabitata, tonsatt för Venedig 1757 men uppf. s. å. i Wien och senare bl. a. given un-600