SCHEPELERN Hermann Scherchen. gien, Frankrike och Italien, där hon samtidigt verkade som pedagog, liksom senare i Sverige och Norge. Bland hennes roller må nämnas Leonora i La favorite, Azucena i Trubaduren och Margareta i Faust. — Litt.: G. F. Holmboe, Slekten Holmboe (1944). H.K. Sche'pelern, Gerhard, dansk dirigent (f. 1915 “/a), sedan 1947 operakapellmästare i Aarhus. Efter musikvetensk. stud, vid Khmns univ. samt pianostud. var S. 1941—43 pianist vid operaskolan i Khmn och 1943—44 solorepetitör vid operan i Lybeck. Är 1945 ledde han konsert-uppf. av Mozarts Don Juan i Khmn och var 1947—49 kördirig. vid statsradiofonien. — Har utg. Operabogen (1946; 21950) och Instrumenter og Partitur (1950). H.G. Scherchen, Hermann, tysk dirigent och musikskriftställare (f. 1891 21/6),känd bl. a. som aktiv och mångsidig propa-gandist för den radikala nutidsmusiken. — Hdr vid univ. i Königsberg 1930. S., som huvudsaki. är självlärd, var altviolinist i Blüthner-Orch. och Philharm. Orch. i Berlin 1907—10, deb. där som dirigent 1911, turnerade tills, m. Schönberg 1911—12, ledde Rigas symfoniork. 1914—18, Grotrian-Steinweg-Orch. (Konzertverein) i Leipzig och 1922—23 museikons. i Frankfurt a. M.; dirig. Winter-thurs Collegium musicum från 1923 och Stadt-orch. där till 1950, verkade i Königsberg 1928 —33 (ledare för filharm. ork. och anställd vid radion där; GMD) och var knuten till Radio Beromünster 1944—50. S. gr. N e u e Musik- 615 gesellschaft i Berlin 1918, tidskr. M e-los 1919 (utgivare 1920—21), förlaget Ars Viva i Bryssel 1936 och orkestern Musica Viva i Wien 1937 (dess dirigent). Han har ofta gästdirig. (bl. a. i Sverige ffg. 1922) vid musikfester arr. av ISCM, i Sydamerika 1947 —49), föreläst om modern musik vid MH i Berlin, givit kurser på olika håll i Europa samt som tonsättare framträtt med körverk, stråkkvart. (1920), pianotrio, -sonat, sånger m. m. — G. m. den schweiziska tonsättaren av kinesisk börd H s i a o-S h u s i e n, som stud, vid MK i Bryssel och bl. a. har skrivit sviten »Kinesiska drömbilder» (1942; ork. av maken). Skrifter: Lehrbuch des Dirigierens (1929; eng. uppl. 1933; även it. och sp.), Vom Wesen der Musik 1 (1946; eng. uppl. 1950), Musik für jedermann . .. (1950) o. a. G. B. Schering, Arnold, tysk musikforskare (1877—1941), utbildade sig till violinist för Joachim vid MH i Berlin och bedrev jämsides härmed univ.-stud., som 1902 ledde till den betydelsefulla dr-avh. Geschichte des Instrumental- (Violin-) Konzerts bis Ant. Vivaldi (t 1743). Med studien Die Anfänge des Oratoriums ha-biliterade han sig 1907 som docent i musikens historia o. estetik vid univ. i Leipzig, där han även undervisade vid MK. År 1920 utnämndes han till prof, i Halle och 1928 i Berlin. S:s forskningar sträckte sig över vida områden. I centrum för hans intresse stod J. S. Bach. Hans sista större verk är den monumentala framställningen av musiklivet i Leipzig på den store Thomaskantorns tid. Banbrytande insatser gjorde S. med sina arbeten över äldre tiders uppförandepraxis, särsk. i fråga om senmedeltidens och renässansens vokalmusik. I talrika musikestetiskt och musikso-ciologiskt inriktade studier sökte han klarlägga de drivande krafterna i olika epokers musik -odling. På grundval av en inträngande rent teknisk verkanalys ville han nå fram till det andliga »innehållet» bakom den tonande realiteten, vilket ledde till skisseringen av en mus. symbollära. Särsk. uppseende väckte här hans tydning av olika beethovenska instrumentalverk, vilka han ansåg ej endast inspirerade av utan även direkt formade efter dramer av Shakespeare, Schiller o. a. År 1908 fann S. i UUB stämmaterialet till Schütz’ juloratorium, som ansetts förlorat. Han var 1903—05 red. för NZM och 1907—36 för BJ. Framträdde även som tonsättare och skald. Skrifter (u. n.): Bachs Textbehandlung 616