SCHIBLER (1900), Geschichte des Instrumentalkonzerts bis auf die Gegenwart (diss. 1903; 1905; £1927), Geschichte des Oratoriums (1911), Musikalische Bildung und Erziehung zum musikalischen Hören (1911; 41924), Die niederländische Orgelmes-se im Zeitalter des Josquin (1912), Studien zur Musikge schichte der Fruhrenaissance (1914), Tabellen zur Musikgeschichte (1914,41934), Musikgeschichte Leipzigs 2—3 (1926—41), Beethoven in neuer Deutung 1 (1934), Beethoven und die Dichtung (1936), Johann Sebastian Bachs Leipziger Kirchenmusik (s. å.), Zur Erkenntnis Beethovens (1938), Das Symbol in der Musik (1941; utg. av W. Gurlitt), Über Kantaten Johann Sebastian Bachs (1942; 21950; utg. av F. Blume), Vom musikalischen Kunstwerk (1949; 21951; utg. av F. Blume), talrika uppsatser i olika tidskr., av vilka de i BJ och PJ (1903, 17, 21, 25—33, 35—36) äro särsk. viktiga. Utgåvor: Omarb. (1914) av A. von Dommer, Handbuch der Musikgeschichte; teor. verk av J. J. Quantz o. a.; mus. verk av J. A. Hasse (DDT 20), J. G. Pisendel, J. A. Hasse, C. P. E. Bach, G. P. Telemann, C. Graupner (DDT 29/30), S. Knüpfer, J. Schelle, J. Kuhnau (DDT 58/59), J. Pezel (DDT 63), vidare Perlen alter Gesangsmusik geistlich und weltlich (5 nr, 1922—23), Perlen alter Kammermusik deutscher und italienischer Meister (32 nr, 1904—34), en stor mängd verk av J. S. Bach, företrädesvis i Eulenburgs kleine Partiturausgabe, enstaka verk av H. Schütz (Historia von der Geburt Jesu Christi ss. bd 17 i saml.-utg. av Schütz’ verk) o. a. samt Geschichte der Musik in Bei-spielen (1931). Litt.: Festschrift A. S. ... (1937; med verkförteckning). S. W. Scherzo [skeTtså], it., eg. skämt, kompositions- el. satsrubrik, som blivit föremål för skiftande användning, stundom även i fråga om musik, som till innehållet icke längre överensstämmer med ordets egentliga betydelse. Under slutet av 1500- och början av 1600-t. förekommer s. som titel på såväl världsliga visor för ensemble (t. ex. Monteverdis Scherzi musicali, 1607) som canzona-artade instrumentalkomp. (t. ex. av B. Marini 1622). Sin viktigaste och vanligaste betydelse får namnet inom den wienklassiska sonatens och symfonins satscykel, där den småningom inträder i menuettens ställe, dvs. i regel som 3. sats. Redan Haydn använder bet. s. (t. ex. i de »ryska» stråkkvart, op. 33, 1781); här skiljer sig s. från ->menuett endast genom snabbare tempo. 1 det följ, utvecklas s. alltmera bort ifrån menuetten, men bibehåller dess taktart och även dess storform med följden s.—trio—s., ehuru denna ej sällan utvidgas till ett rondo genom upprepning av triodelen el. genom införandet av två olika trio-delar. Denna utveckling mot symf. format och ett allt rörligare tempo, som fullständigt utplånar alla spår av den med menuetten förbundna danskaraktären, kan särsk. väl följas hos Beethoven. Hos honom förlänas s. ofta också en allvarligare karaktär (t. ex. i den 5. symfonin), en utvidgning av begreppet s., som fullt konsekvent leder till att han i sina sista symfonier icke längre sätter ut s. som satsbet. Inom symfonin har Beethovens s.-typ främst vidareförts av Schubert och Bruckner. Under 1800-t. började s. tillika användas som namn på fristående komp., som då antingen hade en klart skämtsam el. kapriciös karaktär el. på ett fritt sätt anknöto till det symf. scherzot med dess rondomässiga växling mellan scherzo-del och trio-delar. Till den förra typen hör t. ex. Mendelssohns s. ur musiken till En midsommarnattsdröm, till den senare Chopins 4 scherzi för piano. Som ett till den symf. diktens format förstorat s. kan man slutl. betrakta P. Dukas’ ork.-verk Trollkarlens lärling. — Jämförande art.: Symfoni. I. B-n Scheurleer [|o:'rle:r], Daniel Fran-gois, holländsk musiksamlare och mecenat (1855—1927), bankir, även känd som utg. av värdefulla musikbibliogr. och studier i holl. musikhistoria. — Hdr vid univ. i Leiden 1910. S. sammanbragte i sitt hem i Haag (nu i Ge-meente museum) en praktfull saml. musik-instr. (kat. 1885—87) och ett rikt bibi. (kat. i 2 d. + reg. 1923—25). Han var ordf, i talrika hist. fören., bl. a. den av honom 1921 gr. Union Musicologique. Till hans 70-årsdag 1925 utg. en Gedenkboek med bl. a. en av W. N. F. Sibmacher författad fullst. bibliogr. över S:s skrifter och utgåvor. E. E. Schiassi [skia'si], Gaetano Maria, italiensk tonsättare och violinist (omkr. 1690—1754), verksam i Bologna, slutl. hovkapellm. i Lissabon. S. skrev operor, vokalverk och instrumentalkons. Verk i ms. bl. a. i UUB, däribl. en Weihnachts-sinfonia för stråkar och b. c., utg. i nytr. av W. Upmeyer 1928. B. Hbs Schibler, Armin, schweizisk tonsättare (f. 1920 20/n), räknas som en av de mest begåvade bland de yngre. S. har stud, vid MK i Zürich under bl. a. Burkhard samt i London och är sedan 1948 verksam som musiklärare vid Kanton-Gymnasium i Zürich. Han är synnerligen produktiv och mångsidig. För hans skapande har Bachs tonkonst men under senare tid även bekantskapen med atonalismen varit av största betydelse. Stundom kan man, som t. ex. i operan Der spanische Rosenstock (1946—49; Bern 1950), finna en viss dragning till det magiska och mystiska. Verk (u. n.): Operorna Der Teufel im Win-terpalais (G. Sprecht; 1950—51) och för radio Die Augen des ewigen Bruders (1950), melodramen Polyphem (S. Zweig) op. 30; symf. Quasi una fantasia op. 17 (1946), Concertino 617 618