SCHUBERT, F. SCHUBERT, FRANZ. Sp. Schuberts liv ................ 659 Schuberts verk och stil .. 663 Orkestermusiken .............. 664 Sångerna ..................... 666 Den sceniska musiken .... 667 Övrig vokalmusik ............. 667 Kammarmusiken ................ 667 Pianomusiken ................. 668 Verkförteckning .............. 669 Litteraturförteckning ........ 671 Den österrikiske tonsättaren Franz Peter Schubert [jo/-], f. 1797 31/i i Wien, d. där 1828 1B/n, intager i musikens historia rangplatsen som den moderna tyska liedens skapare och mästare. På det instrumentala området kompletterar han Beethoven, och i likhet med denne utgående från stilmedel, som skapats av Haydn och Mozart, utbildade han en i första hand lyrisk instrumentalstil med sensibel melodik och subtila harmoniska skiftningar. Schubert framstår som en av den västerländska musikens djupaste naturbegåvningar. Tidig konstnärlig mognad, en materiellt sett ytterst torftig tillvaro i centrum av en stor krets uppriktiga och entusiastiska vänner, oförmåga att anpassa sig till annan miljö än den enkelt borgerliga samt en märklig brist på sinne och vilja att ekonomiskt utnyttja sin begåvning utgöra väsentliga drag i den geniale konstnärens på yttre framgångar blygsamma levnad. Schubert var icke okänd utanför vänkretsen men lyckades aldrig uppnå en säkrad ställning i samhället. En mängd av hans mest personliga verk — däribland 4., 6., 7. (»Den ofullbordade») och 9. (»Stora C-dur») symf. uppf. offentligt först efter tonsättarens död, och en hel del av dessa komp, har han säkert aldrig hört. Vid sidan av musiken ägde Schubert inga djupare intressen. Poesi och överhuvud text, som lämpade sig att sätta i musik, grep honom visserligen oemotståndligt och satte hans fantasi i rörelse, men han saknade en markant smakinriktning och — åtm. att döma av hans musikdramatik — i många fall tillräcklig litterär kritik. Det fascinerande intryck Schubert gjorde på sina vänner hade säkerligen sin grund i såväl hans överlägsna mus. begåvning som hans gedigna och vänfasta karaktär. Schuberts liv. På fädernet härstammade Schubert från en skollärarsläkt, som varit verksam i Mähren och Schlesien. Först tonsättarens far, Franz Theo d or (f. 1763), bosatte sig i Wien, där han 1785 gifte sig med Maria Elisabeth Vietz (Vitz, Fitz), en kvinna av enkel härkomst. I äktenskapet föddes 14 barn, av vilka dock en dast 5 uppnådde mogen ålder. Franz var den tolfte av syskonen, och av dessa bör nämnas Ferdinand (1794—1859), som tillvaratog flera av Franz’ ms. och själv skrev en mängd kyrkomusik. Den schubertska familjen, där den flitige och viljestarke fadern var den sammanhållande kraften och en personlighet ej utan viss resning, gav Franz rika tillfällen att utveckla sin mus. begåvning. Fadern gav honom den första musikundervisningen, och brodern Ignaz lärde honom spela violin. Vidare utbildning fick Schubert av M. Holzer, den förste, säges det, som upptäckte hans geniala begåvning. Ehuru fadern levde under knappa ekonomiska omständigheter, var det hans bestämda vilja, att sönerna skulle välja den relativt säkra lärarbanan framför ett liv i fattigdom som konstnärer. En ledig elevplats vid det kejs. konviktet frestade emellertid, och 1808 antogs Schubert till »Sängerknabe». Här blev han tidvis ledare av skolork. och fick egna verk uppförda, bl. a. den 1. symf. D-dur (1813). Vid denna tid fästes även A. Salieris uppmärksamhet på Schubert, i synnerhet genom sången Hagars Klage (1811). Åren 1812—14 blevo skickelsedigra för Schubert. Modern avled 1812, och fadern gifte om sig följ, år med Anna Kleyenböck, till vilken styvsonen kom att stå i mycket gott förhållande. I slutet av d. å. lämnade han konviktet och anställdes för 3 år framåt, efter att ha genomgått en kortare utbildningskurs, 1814 i faderns skola — han undgick därigenom att bli uttagen till militärtjänst. Trots vantrivsel med skolarbetet utövade han en ivrigt skapande verksamhet. Sålunda tillkommo 1814 2. symf. i B-dur, mässan i F-dur, som gjorde Schubert smått berömd, operan Des Teufels Lustschloss (ouppförd) och en rad sånger, däribl. den berömda Gretchen am Spinnrade. Året 1815 är Schuberts stora »lied-år». Han komp, då, utom 3. symf. m. m., ej mindre än ca 145 sånger — han kunde t. o. m. på en enda dag skriva upp till 8 sånger. Till de ryktbara höra An Mignon, Wandrers Nachtlied, Hei-denröslein, Rastlöse Liebe och Erlkönig. Även år 1816 tillkommo ett 100-tal sånger (An Schwa-ger Chronos, Der Wanderer o. a.), de två symf. nr 4 i c-moll och nr 5 i B-dur, bägge märkliga verk av en nittonåring. Redan nu hade Schubert flitigt tonsatt Goethes dikter, men försök att intressera skalden för honom ut-föllo nu som senare (1825) negativt. Sedan Schubert vid årsskiftet 1817—18 skrivit sin 6. symf. (C-dur), dröjde det 4 år innan något nytt symf. verk av hans hand tillkom. Produktionen av sånger fortsatte emellertid. År 1817 skrev han sålunda ca 60 lieder, bl. a. Der Tod und das Mädchen (längre fram grundvalen för 2. satsen i hans stråkkvart, d-moll), An die Musik, Gruppe aus dem Tartarus, Die Forelle (en av hans egna favoriter, flera ggr bearb. och även begagnad i 4. satsen av Forellkvintetten). 659 660