Trol. 1817 lämnade Schubert tjänstgöringen hos fadern och blev fri konstnär. Redan under läraråren och fram till hennes giftermål 1820 hade bekantskapen med den unga, musikaliska Therese Grob skänkt honom inspiration. Andra vänner voro A. Stadier, som lämnat uppgifter om hans sätt att komponera och improvisera vid pianot, kamraten vid konvik-tet A. Holzapfel och framför andra diktaren J. Mayrhofer, vars egenartade personlighet starkt påverkade Schubert, särsk. i riktning mot större självständighet. Han umgicks vidare med J. Hüttenbrenner, en omsorgsfull vårdare av alla not-ms., som det unga geniet tanklöst strödde omkring sig. Schuberts intimaste vän blev dock med tiden F. von Scho-ber, och bland de många övriga i kretsen kring honom märkas sångaren J. M. Vogl, som upptog många av Schuberts sånger på sin repertoar, E. von Bauernfeld, J. von Spaun och M. von Schwind. En sångare med cykeln Die schöne Müllerin (1823) som specialitet var K. von Schönstein. Vännerna träffades de sista åren av 1810-t. ofta hos prof. Watteroth i Erd-berg och åren 1820—21 hos den konstälskande fam. Fröhlich, där bl. a. I. Sonnleithner och F. Grillparzer voro med i kretsen. Medelpunkten var givetvis Schubert själv, som helst satt vid pianot, improviserande el. ackompanjerande någon ny sång, och gärna även spelade dansmusik, fastän han själv ej dansade. Det är egendomligt att Schubert kunde livnära sig under dessa år i Wien. Hans inkomster voro näml, synnerligen blygsamma, om han ens hade några alls. Förebråelsen mot vännerna och förläggarna att ha lämnat honom ekonomiskt i sticket är delvis oberättigad. I vänskapskretsen rådde i själva verket ett slags »kommunistiskt» tillstånd. Betr, förläggarna (Diabelli o. a.) kan däremot sägas, att de tjänade mycket pengar på Schuberts kompositioner, men att han själv blev täml. lottlös. Kring Schuberts tillfälliga anställning hos fam. Esterhåzy på godset Zelész (Zseliz) 1818 som musiklärare för husets bägge döttrar ha spunnits romantiska legender, men om verklighetsunderlaget för hans påstådda svärmeri — liksom betr, andra kärleksaffärer — är föga känt. Rossinis framgångar i Wien gav Schubert impulser till musikdramatiska verk. Men lyckan gynnade honom icke. Sångspelet Die Zwillingsbrüder (1820) gavs endast 6 och melodramen Die Zauberharfe (s. å.) ett dussin ggr. Musiken till Rosamunde von Cypern (1823) mottogs visserligen gynnsamt, men librettons svaghet beseglade efter två föreställningar dess öde. Av musiken spelas numera i stort sett blott mellanakts- och balettmusiken samt uvertyren till Rosamunda, urspr. skriven för Die Zauberharfe. Som uvertyr till Rosamunda begagnade Schubert förspelet till en av sina ouppf. operor, Alfonso und Estrella (1822). En annan opera, som ej spelades under Schuberts livstid men som upplevat före SCHU BERT, F. ställningar ända in i vår tid, är Die Verschwo-renen (vars titel av censuren i Wien ändrades till Der häusliche Krieg; 1823). Efter 1823 skrev Schubert inte längre för scenen. Från 1821 bodde Schubert hos Schober. Hans sånger började nu bli mera kända; sålunda trycktes Erlkönig som op. 1 och Gretchen am Spinnrade som op. 2, och även en rad andra verk utgåvos, alla av Diabelli, delvis på bekostnad av Schuberts vän L. von Sonnleithner. År 1822 skrev han sitt kanske berömdaste och mest karakteristiska verk — i varje fall det populäraste — symf. i h-moll, som på grund av begränsningen till 2 satser (allegro moderato och andante con moto) blivit kallad »Den ofullbordade»; skisser till 130 takter av ett scherzo finnas emellertid även. Att symfonin, som Schubert tillägnade Steiermärkischer Musikverein, av vilken han blivit hedersled., först 1865 blev uppförd tillhör det oförklarliga. Anselm Hüttenbrenner, föreningens dirigent, hemlighöll sålunda verkets existens i 42 år! Under intryck av sina många motgångar och kanske även mentalt påverkad av den veneriska sjukdom som han ådragit sig 1822, gled Schubert under några år in i periodiskt återkommande tillstånd av pessimism. Likväl komp, han under denna tid åtsk. betydande verk, bl. a. Die schöne Müllerin, oktetten för klar., fagott, horn och stråkkvint., stråkkvart, i a-moll samt den stora 4-händiga sonaten för piano i C-dur (op. 140). År 1824 åtföljde han ännu en gång fam. Esterhåzy till deras gods, en sommarvistelse som verksamt bidrog till att förbättra hans hälsa. Året 1825 blev lyckligare för honom. Ej mindre än 18 av hans verk publ., men inkomsterna stodo som vanligt i skriande disproportion till förläggarnas egen vinst. En resa till Salzburg och Badgastein gav honom rika naturupplevelser. En i samband med denna resa omtalad symf., den s. k. »Gastein-symfonin», är spårlöst försvunnen, om den överhuvud existerat. — En motgång upplevde Schubert, då han icke erhöll platsen som 2. hovkapellm. vid Wienoperan — men det är typiskt för honom att han alltid yttrade sig berömmande om sin lyckligare medtävlare. Med undantag för en vederkvickande vistelse i Graz voro de två återstående åren av hans liv glädjelösa och händelsefattiga. Beethovens död tycks han ha uppfattat som ett varsel om sin egen bortgång. Trots krafternas avtagande arbetade han dock oförtrutet vidare, ännu kort före döden planerande nya verk. Under dessa sista år tillkommo hans mognaste och kanske mest intressanta verk: 1825 pianosonaterna nr 15 C-dur (Reliquie), 16 a-moll och 17 D-dur, sångcykeln Fräulein vom See med den berömda Ave Maria, vidare 1826 de sista stråkkvart. d-moll (Der Tod und das Mädchen) och G-dur (op. 161), pianotrion B-dur (op. 99), pianosonaten nr 18 G-dur samt 4 sånger ur Goethes Wilhelm Meister. Fortsättningen blev 661 662