SCHUBERT, F. ej mindre rik: 1827 skrev Schubert bl. a. 8 Impromptus (op. 90 och 142), de sista av Moments musicaux (op. 94) samt sångcykeln Win-terreise. Under det sista årets 10 1/2 mån. skapade han den stora C-dursymf., ett verk som han länge synes ha haft i tankarna, antaget till uppf. av Gesellschaft der Musikfreunde i Wien men lagt åt sidan ss. varande för långt och svårt, sedan bortglömt och uppf. först 1839 av Mendelssohn på Schumanns tillskyndan, vidare sitt berömdaste kammarmusikverk, stråkkvint. i C-dur, pianosonaterna nr 19 c-moll, 20 A-dur och 21 B-dur, sitt kanske bästa kyrkliga verk, mässan i Ess-dur, samt ännu en saml. sånger, till text av Rellstab och Heine (titeln Schwanengesang härrör från förläggaren). En sista framgångens sötma njöt Schubert, då han den 26 mars 1828, på årsdagen av Beet-hovens död, framträdde vid en länge planerad egen konsert i Wien, som även gav ekonomisk behållning. En sjukdom i nov. ingav till en början inga allvarliga farhågor. Till synes åter tillfrisknad inledde han underhandlingar med teoriläraren S. Sechter om lektioner i kontrapunkt. Stud, av några Händelpartitur säges ha påverkat detta beslut. Sjukdomen — trol. tyfus — tog emellertid åter fart, och den 19 nov. dog Schubert i en ålder av endast 30 år och 9 1/2 månader. Schuberts verk och stil. Schuberts produktion är ytterligt omfångsrik och mångskiftande. Enbart de verk som ännu stå på den gängse repertoaren uppgå till ett betydande antal. Förutom dessa — ett rikt urval sånger, de flesta symf., en rad piano-och kammarmusik samt åtm. de två sista mässorna m. m. — upptar den fullst. verkfört, en nästan oöverskådlig mängd vokala och instr. kompositioner. Det är naturligt, att denna enorma alstring även innehåller många ojämna el. mindre goda verk. Särsk. gäller detta för den rika produktionen omkr. 1815. Till de konstnärligt mindre tungt vägande höra många sceniska verk och pianostycken, stråkkvartetter och kantater, komponerade för vänkretsen men föga kända utanför Wien. Av både hist. betydelse och högt konstnärligt värde äro emellertid Schuberts sånger ända från de tidigast kända, t. ex. Hagars Klage (1811), Gretchen am Spinnrade (1814) och Erlkönig (1815). Utvecklingsperioderna i Schuberts produktion äro mindre skarpt avgränsade än vad fallet är hos Beethoven. Bortsett från sångerna markeras utvecklingen av hans mognare skapande genom verk från ganska olika tidpunkter, 4. symf. (1816), stråkkvartettsatsen c-moll (1820), »Den ofullbordade» symf., Wcrnder er-fantasin och Ass-durmässan (1822). Det sista levnadsåret skrev Schubert bl. a. några av sina märkligaste verk, C-dursymf. nr 9 och stråkkvintetten. Icke utan skäl har man därför antagit, att han vid sin död i själva verket stod inför en länge förberedd omsvängning i sin stil hän mot ännu mera imposanta skapelser. Sina förebilder hämtade Schubert till en början företrädesvis hos wienklassikerna (Haydn, Mozart). Även tonfallen i den dans-, serenad-och marschmusik, som han ständigt hörde omkring sig, ha satt omisskännliga spår i hans verk. Längre fram blev Beethoven hans viktigaste inspirationskälla. Schubert drömde om att fortsätta dennes »heroiska» stil men tog först i sin sista symf. steget fullt ut, därmed beträdande vägar, som Bruckner senare skulle vandra. Tidiga, om ock ej fullmogna, prov på denna Beethovenpåverkan återfinnas emellertid även, t. ex. i 4. symf. i c-moll. Schuberts stil kännetecknas — för att angiva några helt allmänna drag — främst av rik melodisk ingivelse och utpräglad karakterise-ringsförmåga. Klart kommer detta till synes i sångerna. Men även instrumentalmusiken har sin styrka i angivandet av ett visst stämningsläge, som gärna dröjer kvar utan att rubbas av tvära dramatiska omkastningar. De mest slående ex. härpå finner man i många genomföringspartier, som — i st. f. motivisk bearb. — blott bestå av en enkel melodisk fortspinning. Det ovanligt stora omfånget på många av hans instrumentalsatser beror också främst på denna melodiska byggnadsprincip. Likväl arbetar Schubert ofta med korta motiv till uppbyggande av blocklika formdelar. Typiskt är näml., att satsen utvecklas homo-font under ständigt upprepande av melodiska och rytmiska motiv; det mus. förloppet synes i sådana partier vara rent harmoniskt koncipierat. Tilläggas kan, att även melodiken som sådan ofta är ackordisk, ej minst i sångerna. Sin harmonik bygger Schubert upp efter klassiska förebilder. Det mest karakteristiska stildraget är här de oförmedlade växlingarna mellan dur och moll samt mellan tersbesläktade tonarter. Märk även sådana modulationer som mellan d-moll och ciss-dur i 7. symf. (sats 2, takterna 76—82). De mest påfallande dragen i Schuberts instrumentation ligga i hans flitiga användande av biåsarna. Typiskt är även stråktremolot som ackompanjemangsfigur — ej minst i kammarmusiken. Inom denna kan man f. ö. iakttaga favoriserande av mycket spridda lägen; vid medverkan av piano ligger detta ofta högt och ovanför stråkarna, över huvud förlänas satsen gärna en mycket ljus klang. Orkestermusiken. De tre första symf. äro visserligen relativt osjälvständiga, men uppvisa en förvånande säker behärskning av wienklassicismens former och orkestrala uttrycksmedel. Den 4. symf. (1816) är ett försök att komp, i Beethovens tragisk-heroiska stil (märk tonarten c-moll). Särsk. 1. satsen med sin breda adagio-introduktion och finalen präglas av rastlöshet och elegisk stämning; bet. är dock, att bägge avslutas med ett långt avsnitt i dur. Andra karakteristika i denna storvulet upplagda symf. är det genombrutna arbetet och de kraftfulla genomföringspartierna i finalen. 663 664