SCHULZ Johann Abraham Peter Schulz. sättare (f. 1911 26/i), världsbekant genom schlagern Lili Marleen, som blev populär under 2. världskriget. Har även skrivit operor, balettpantomimer, filmmusik m. m. Schulz [Jolts], Johann Abraham Peter, tysk tonsättare (1747—1800), den förnämste representanten för Berlin-lied-stilen. S. blev av största betydelse för musiklivet i Danmark, däi' han verkade som kapellm. vid Det kgl. teater 1787— 95. — LMA 1799. Mångsidigt begåvad och urspr. utbildad i barockpolyfonins anda lärde S. som teater-kapellm. känna det fr. sångspelet och skrev själv musik i nyklassicistisk stil. Sin främsta betydelse nådde han som tonsättare av sånger till dikter av i första hand Göttinger Hain-bunds medlemmar. I sina Lieder im Volkston fastslår han »das Schein des Bekannten» som ideal för vismel., och hans sånger intogo främsta rummet bland de alster, som direkt el. indirekt anslutit till Berlinskolans tidstypiska krav på enkelhet och lättfattlighet betr, text och melodi. Genom sångspelen blevo S:s mel. i sällsynt grad hela da. folkets egendom, samtidigt som de förebådade hans elev Weyses da. sånger. S. fick sin eg. musikutbildning hos Kirn-berger i Berlin, vars stil visserligen låg honom fjärran, men vars undervisning dock gav honom en utmärkt hantverksmässig grundval. Efter några års kringflackande återvände S. till Berlin, där han bl. a. 1775—78 var kapellm. vid den fr. teatern. Åren 1780—87 ledde han prins Heinrichs hovkapell i Rheinsberg (Bran-denburg), där man särsk. odlade fr. musik. Här komp. S. sångspelet La fée Urgele (1782), uvertyr och kör till Racines Athalie (1782—85), som röjer påverkan från Gluck, samt operan Aline (tr. 1790). Dessförinnan förelågo hans Gesänge am Klavier (1779), vilka senare in-gingo i Lieder im Volkston (3 d., 1782—90). I Khmn var S. icke endast den framstående ledaren av Det kgl. teaters spelplan, utan förnyade dens. med da. teaters första betydande sångspel Höstgildet (1790) och Peters Bryllup (1793; båda till text av T. Thaa-rup) samt Indtoget (1793; libretto av P. A. Heiberg). Passionsoratoriet Maria og Johannes (tr. 1789) och åtsk. kantatartade körverk till-kommo vidare under dessa år, varunder S. på många områden gjorde stora insatser i da. musikliv. År 1795 återvände S., uppriktigt saknad, till Tyskland. S. medarb. i J. G. Sulzers Allgemeine Theo-rie der schönen Künste (2 d., 1771—74) och J. P. Kirnbergers Grundsätze zum Gebrauch der Harmonie (1773) och skrev bl. a. Gedanken über den Einfluss der Musik auf die Bildung eines Volkes (1790), där han pläderar för en förbättrad musikundervisning i skolorna. — Nytr.: Klaverutdrag i SUDM; 25 valda sånger utg. av B. Engelke; Lieder im Volkston utg. av F. Jöde (i bil. till Musikant, 1925); Six diverses pièces för klaver (1778; utg. 1925 av W. Kahl och 1936 av W. Hillemann) m. m. Litt.: J. F. Reichardt, J. A. P. S. (i Allgemeine Musikzeitung 1800/01; omtr. av R. Schaal 1948); C. Klunger, J. A. P. S. in seinen volks-tümlichen Liedern (diss. 1909); O. K. Riess, J. A. P. S:s Leben (diss. i SIMG 1913/14); M. Seif-fert, S:s »dänische» Oper (i AMW 1918/19); T. Krogh, Zur Geschichte des dänischen Sing-spiels im 18. Jahrh. (diss. 1924). Sch. Schuman [Jo/man], William Ho-ward, amerikansk tonsättare (f. 1910 4/8), en av de mera bemärkta och mest spelade, med en stark formell begåvning. Hans stil är personlig, utpräglat polyfon, rytmiskt rik, med inslag av jazzelement, ibland imiterande inhemsk folkton, och harmoniken ofta bitonal. Orkes-trationen är frisk och klar; han arbetar gärna i tre separata block: stråkar, träblåsare och bleck-blåsinstrument. S. har stud, vid Columbia Univ., New York, Mozarteum i Salzburg och för R. Harris, vil 675 676