SCHWEIZ kapellm. i Gotha. Hans Alceste till text av C. M. Wieland (Weimar 1773) är ett tidigt försök att skapa en ty. motsvarighet till den it. se-rian, sedermera fullföljt med I. Holzbauers opera Günther von Schwarzburg. S:s bästa verk i sångspelets genre är Die Dorfgala (Weimar 1772). — Litt.: J. Maurer, A. S. als dra-matischer Komponist (diss 1910). E. S-m SCHWEIZ. Förbundsrepubliken Schweiz (fr. Suisse, it. Svizzera), som stat officiellt även kallad Schweiziska edsförbundet (ty. Schweizerische Eidgenossen-schaft, fr. Confédération Suisse, it. Con-federazione Svizzera; omkr. 4 543 000 inv. 1948), har sedan medeltiden framstått som en av Europas främsta kulturnationer, där tysk, fransk och italiensk odling bidragit att ge kulturlivet dess rikt fasetterade karaktär. Även musiklivet har präglats av dessa säregna förhållanden: någon dominerande odlingshärd finnes icke, utan i stället ha ett flertal musikcentra utbildats inom resp, kulturområden. Någon enhetlig, nationellt schweizisk musik existerar därföi' knappast. Folkmusik. Schweiz’ folkmusik har sina rötter i förhist. tid och bevarar än i dag alltjämt enstaka element, vilka utformats under en tidigare, vida utbredd herdekultur av arkaisk prägel. Till dessa höra bl. a. den enformiga recitations -melodiken i de bönerop, vilka herdarna om kvällarna ropa ut över bergen i långt utdragna toner, och vars vidsträckt ekande klang urspr. var ämnad att fördriva ondsinta demoner, vidare ->Kuhreigen och ->-joddlingen i framför allt de nordalpina kantonerna av landet. Också det folkliga instrumentariet uppvisar många ålderdomliga drag och förbindes alltjämt med vidskepliga föreställningar, vilka peka på instr:s användning som urspr. magiska tonredskap. Nitade el. lödda skällor av järn- el. kopparbleck liksom gjutna klockor anbringas på boskapen icke blott som prydnad utan även som skydd mot onda makter. Mus. användning finna dessa skällor i Toggenbur-ger- och Appelzeller-alperna vid de s. k. Schellenschütten, en till joddling utförd rytmisk »skäll-konsert». Magisk funktion hade tidigare även alphornen (->Lur, 2). Deras na-turtonserie med det karakteristiska s. k. Alp-horn-Fa har lämnat spår efter sig i den schw. folkmusikens intervall. Om en för hela Schweiz gemensam folkmusikstil kan man knappast tala. Undantag bilda visserligen fosterländska hymner och känslosamma hembygdssånger, vilka blevo po pulära under 1800-t. men vars texter övervägande tillhöra konstdiktningen. I övrigt äro sångerna lokalt begränsade, el. också ha de olika kantonerna sin sångskatt gemensam med utomschw. områden med samma språk. Det schweiziska består helt enkelt däri, att mel. och texter övertagits av schweizarna utan hänsyn till ursprung och övrig utbredning samt där omformats och så småningom uppfattats som inhemska. I denna bemärkelse föreligga stora skillnader mellan folkvisebe-ståndet i det ty. resp. fr. Schweiz, liksom i kantonerna med rätoromanska befolkningselement, t. ex. i Graubünden och Engadin. En markant skillnad finnes vidare mellan den mot flerstämmighet syftande, föreningsmässiga körsången i ty. Schweiz och den enstämmiga, chansonartade solosången med körrefräng i v. Schweiz. Den förstn. tog sin början omkr. förra seklets mitt och undanträngde de äldre sångarskråen i byarna. I st. f. muntligt överförd folklig tradition med dess lokala särarter trädde till synes sångboken och för-eningssången, vilken dock, trots sin förkonstling, i byarna utvecklades till ett stycke äkta folkliv. Även den tidigare blomstrande odlingen av folkliga psalmer och andliga sånger i Schweiz har numera huvudsaki. begränsats till den kyrkliga församlings- och körsången. Litt.: A. Tobler, Sang und Klang ausAppen-zell (1899); O. von Greyerz, Das Volkslied der deutschen S. (1927); L. Zanetti & F. Niggli, Canti populari della Svizzera italiana (1930); A. Rossat, Les chansons populaires recueillies dans la Suisse romande (1917—31); W. Wiora, Zur Frühgeschichte der Musik in den Alpen-ländern (1949). E.E. Konstmusik. Schweiz, romarrikets Helvetia, tillhörde i tur och ordning medeltidens stora välden, tills dess det 1291 ffg. proklamerade sin självständighet, befästad efter slaget vid Morgarten 1315. Men redan på 800—1000-t. upplevde den schw. kyrkomusiken en glanstid, då benedik-tinklostren i S:t Gallen (gr. på 720-t.) och Rei-chenau (gr. 724) framträdde som centra för greg. sång med huvudföreträdare i de båda Notker och Tuotilo resp. Hermannus Contrac-tus och Berno. Mot slutet av 1300-t. framväxte en betydande tradition inom orgelspel och -byggeri, som omkr. 1500 nådde internat. anseende med musiker som H. Kotter i Bern, F. Sicher i S:t Gallen och J. Buchner i Zürich. Från sistn. stad stammade en av 1500-t:s största tonsättare n. om Alperna, L. Senfl; samtidigt verkade den berömde musikteoretikern H. Glareanus. Denna livaktighet ebbade dock ut efter 1550 och efterträddes av en längre period av relativ obemärkthet inom den schw. musikodlingen. Under 1600-t. gr. dock i flera städer col-legia musica (t. ex. det alltjämt existerande i Winterthur från 1629). Några få tonsättare av schw. ursprung vunno dock rykte ss. M. Gletle och H. Albicastro. Under slutet av 1700-t. och 699 700