SELBIGER 1. Upprepning i en och samma stämma el. i samtl. stämmor av en ton- el. ackordföljd med transponering därav till annat läge, uppåt el. nedåt. Vanligast äro s.-förskjutningar i sekund- och ter sintervall. S. kan antingen vara melodisk, dvs. endast beröra en melodibärande stämma, el. ackordisk, dvs. omfatta alla i satsen ingående stämmor. I båda fallen kan man skilja mellan diatonisk el. tonal s., vari intervallens storlek ändras i överensstämmelse med den diatoniska grundskalans struktur (notex. a), och real s., där s.-modellens intervall bibehållas oförändrade (notex. b). I diatoniska ackordiska s. ske förskjutningarna ofta på sådant sätt, att en funktionell tolkning av ackordföljden åtm. partiellt blir ovidkommande; vidare upphävas stundom samtidigt vissa av den stränga satsteknikens regler. Icke-diatoniska ackordiska s. erhålla mycket ofta formen av en serie fortskridnings-mässigt likformiga mellankadenser och kallas därför (ehuru ibland oegentligt) moduler ande. S. förekommer såväl inom greg. melodik som på flerstämmighetens område (påfallande ymnigt redan i t. ex. it. 1300-t:smusik), där den spelar en särsk. viktig roll i fortspinnings-, överlednings- och mellanspelsartade avsnitt, över huvud taget inom dynamiskt gestaltade, »öppna» formpartier. Olika stilepoker ha utbildat för dem karakteristiska s.-mönster, bland vilka kunna nämnas de särsk. under barocken förekommande s.-kedjorna över en »fallande kvintcirkel» i basen (jfr notex. till art. Fortspinning). I. B-n 2. Liturgisk-musikalisk form i den katolska mässan, utförd efter alleluia-versen i st. f. repetitionen av alleluiats jubilus. Den består av ett antal dubbel- el. tvillingstrofer, vilka utföras i antifonisk växling av två halvkörer på för varje dubbelstrof nya mel., s. k. fortskridande repetition enl. schemat aa bb cc etc. el. — i enlighet med den »klassiska» typ som in-ledes och avslutas av en enkel vers — x aa bb cc ... y. — Av medeltidens mycket rika s.-repertoar har den katolska kyrkan bibehållit blott 5 s., Victimae paschali laudes (fr. o. m. påskdagen en vecka framåt) av Wipo (d. omkr 1050), Veni sancte Spiritus (fr. o. m. pingstdagen en vecka framåt) av påven Inno-centius III (1161—1216), Lauda Sion Salvato-rem (i Helga Lekamens fest) diktad ca 1263 av Thomas från Aquino och Dies irae, dies illa (i dödsmässan) kanske av Thomas av Ce-lano (d. omkr. 1255), vilka accepterades av det tridentinska kyrkomötet (1545—63), samt Sta-bat mater dolorosa (i Jungfru Marie sju smärtors fest) sannolikt av den hel. Bonaventura (d. 1274) el. John Peckham (d. 1292), off. upp tagen först 1727. — Betr, teorierna om S:s ursprung och tidigaste historia, se art. i suppl. Enligt sin urspr. natur av tropering av en responsorial form (alleluia) har s. alltid varit en korisk sång och blev tidigt föremål för typiskt körmässig organal klangbreddning (som framgår av Musica Enchiriadis). I den eng. Cod. Wolfenbüttel 677 uppträda en rad 2-st. conductus-artade bearb. av s. med accentuerande rimmande texter. Talrika prov på fler-st. s. finnas hos bl. a. Isaac (Choralis Con-stantinus) och Lasso (Patrocinium musices). — Betr. s. i Sverige se art. Kyrkomusik, sp. 459, Kyrkovisa, sp. 470 f. — Betr, textuppl. av s. se art. Hymnologi, sp. 1202 ff. Litt.: F. Wolf, Über die Lais, Sequenzen und Leiche (1841); O. Drinkwelder, Ein deutsches Sequentiar aus dem Ende des 12. Jahrh:s (1914); C.-A. Moberg, Über die schwedischen Sequenzen (diss.; 2 bd, 1927; m. bibliogr.); J. Handschin, Zur Frage der melodischen Para-phrasierung im Mittelalter (i ZMW 1927/28); dens., Über Estampie und Sequenz (i ZMW 1929/30—1930/31); P. Wagner, Eine unbekannte Singweise der Pfingstsequenz (i KJ 1930); F. Gennrich, Grundriss einer Formenlehre des mittelalterlichen Liedes... (1932); J. Handschin, A monument of English mediaeval po-lyphony: the manuscript Wolfenbüttel 677 (i MT 1932 s. 510 ff. och 1933 s. 697 ff.); art. av G. Reichert i Vierteljahrschrift für Literatur-wissenschaft und Geistesgeschichte 1949; Thilde Thelen, Kölner Sequenzen (i KJ 1950); E. Jämmers, Rhythmische und tonale Studien zur älteren Sequenz (i AM 1951). C.-A. M. SeTbiger, Liselotte, dansk cembalist av tysk börd (f. 190 6 23/8), elev av L. Kreutzer och Wanda Landowska; sedan 1935 bosatt i Danmark (i Sverige under ockupationen). S. har gjort täta konsertresoi’ till Skandinavien och England och en mängd grammofoninsp. Se'ligmann, Hugo, dansk musikkritiker (1877—1947), från 1919 medarb. i Politiken i Khmn. S. stud. komp, för Fini Henriques och Carl Nielsen och har skrivit en stråkkvart, och sånger. Hans främsta insats låg dock på musikkritikens område med ypperligt skrivna art., stundom skarpt avfärdande men även, särsk. när det gällde musik som låg honom om hjärtat, ss. Mozarts och Carl Nielsens, små mästerverk av mus. inlevelse. — Skrifter: Carl Nielsen (1931), Skikkelser i Tonekunsten (1938), Efter Koncerten (1949; postum). Sch. Selin, Eero, finländsk violinist och kapellmästare (f. 1893 xl/7), bror till Y. S., främst känd som viola d’amore-spe-lare i Norden och Tyskland samt som cembali- och klavikordbyggare. Efter stud, vid Hfors musikinst., för Capet i Paris, L. von Auer i Petersburg och i Ber 731 732