SELMER, M. 1'879 uppbar han tonsättargage av norska staten. Åren 1883—86 var han dirigent i Musikföreningens ork. i Oslo och tog 1884 initiativet till bildandet av Christiania Orkestermu-sikeres Pensions- och Understöttelsesforening (Orkesterf oreningen), vars förste ordf, han blev. S. ledde ofta själv sina ork.-verk, även utomlands, tills han på grund av sjukdom från 1898 måste draga sig tillbaka från offentligheten. Sina senare år tillbragte S. i södern; han avled i Venedig. S:s utveckling som tonsättare bär ingen akademisk prägel. Redan pianostyckena op. 3 visa hans strävan att låta fantasin få fritt spelrum och samtidigt en oberoende inställning till de kontrapunktiska reglerna, något som blev än mer markant i senare arbeten. Märkliga i hans produktion äro ork.-verken Scène fu-nèbre, Karneval i Flandern och Prometheus. Redan det första av dessa, en sorgmusik, inspirerad av händelserna i Paris 1870, har programmatiska drag, och dessa ha renodlats i senare verk. I Karneval i Flandern äro skratten skildrade med ovanlig realism, och i Prometheus, hans främsta arbete, återger han M. Klingers teckningar kring den grek, myten. Här som i andra ork.-komp. är S. påverkad av Berlioz, men även Wagner, Liszt och Grieg ha haft betydelse för hans produktion, som dock trots ’allt bevarar sin särprägel. I sina ork.-verk offrar S. gärna balansen för det uttrycksfulla; han karakteriserar genom att begagna olika tonarter, inflätar kända melodier i förändrad gestalt, väjer icke för improviserade instr. och har en förkärlek för hornsignaler och fanfarer. S. hade en stor förmåga att tränga in i olika folkslags mus. egenart: Nordens Aand är utpräglat nordisk, La marche des turcs sur Athénes är orientaliskt färgad, och La captive uppvisar sp. klanger. Det programmatiska, strävan att hänsynslöst följa dikten i varje detalj, gör sig starkt gällande även i S:s sånger, särsk. romanserna. Men han kan också skriva okomplicerat som i Den lille döde, och många av hans sånger ha visat sig äga stor livskraft; de äro ofta friska och särpräglade. Detta gäller framför allt körsånger ss. Norge, Norge (Björnson), som nästan blivit nationalsång, I seraillets have (J. P. Jacobsen), Ulabrand (R. Johnsen), Tre foraarsdage, Vort land, Hun kan vaere deilig o. a., som tillhöra de no. körernas stående repertoar. Sångerna med piano ha originella, målande och stundom kapriciösa ackomp.; mest kända äro den halvt satiriska Tollekni-ven och den friska Jeg vaelger mig april (Björnson). S:s mus. utveckling är i huvudsak avslutad 1879; de senare verken innebära endast ett fördjupande av de vunna erfarenheterna. — G. 1888 m. pianisten Marie B1 i c h. — Ms och brev i Oslo Univ:s bibi. Verk för ork.: Scène funèbre. L’année ter-rible 1870—71 op. 4 (1870), Alastor (efter Shel-ley’s dikt) op. 8 (1874; trol. förlorad), Nordisk Festtog, symf. marsch op. 11 (1876), Indledning 735 Tryckt 2V10 52 til Folkefest, festpolonäs op. 14 (1879; möjl. förlorad), Karneval i Flandern op. 32 (1889— 90), Finnländische Festklänge op. 31 (1892), Mel-lem Fjeldene op. 35 (1892), den symf. dikten Prometheus op. 50 (1898); bearb. av Schumann, Ende vom Lied för ork. och två andra stycken för stråkork. op. 26. Verk för kör och ork.: Kantaterna Le sui-cide et les pèlerins (C. Nodier) op. 27 (1888; med soli), Hilsen til Nidaros (J. Paulsen) op. 23 (1883; tenorsolo, manskör och blåsork.); manskörverken Nordens Aand (C. Ploug) op. 5 (1872), La marche des turcs sur Athénes (V. Hugo) op 7 (1876), Drei Gedichte von P. B. Shelley op. 13 (1882; häri Tassos Klage), Tor~ denskjold (T. Caspari) op. 53 (1901). Sånger med ork.: Chanson de Fortunio (A. de Musset) op. 1 (1871), La captive (V. Hugo) op. 6 (2 d., 1872), Uattente (V. Hugo) op. 9 (1874; nyutg. som op. 58), Wunsch (N. Lenau) op. 10, To Björnsonske Sange op. 34 (utg. 1893), To större Jacobsenske Digte op. 43. övriga vokalverk: 6 saml. Kvartet- og kor-sange: op. 30 (1890), 33 (1891; häri Jaetten), 37 (1893; däribl. I seraillets have), 48 (1897; m. Ulabrand), 52 (1901) och 56 (1904); Soldaten-lied (Goethe; 1874), Faedrelandssange op. 38 (1896; häri Norge, Norge och J. Paulsens Til Norge), Herbstblätter op. 61 (1910) samt Let-tere Korsange for 3 lige Stemmer op. 55 (1903). — Duetter: op. 45, Lyse Toner op. 46, op. 47 (alla 1896). — Solosånger: Sechs Lieder op. 15 (1882), Seks sange op. 16 (1882; däribl. Jeg vaelger mig april), Chansons et mélodies op. 17, Lieder und Balladen op. 18 (tr. 1883), Aarestrupske Sange op. 19 (1882), Angelus (K. Wetterhoff) op. 20 (tr. 1882), Nogle politiske Sange og andre Viser op. 21 (1897), Barnlige Sange op. 22 (tr. 1887; häri Modersorg), Sange til én (C. Winther) op. 24 (tr. 1885), Drei grös-sere Gesänge op. 28, Eine kleine Anthologie. 10 deutsche Gesänge op. 29 (1889—90), Et Hefte Jonas Lie op. 36 (1892), Stimmungen op. 39 (m. Du Blomst i Dug), Fem lystige og en sörgelig Vise op. 40 (1893), Fem sange til skandinaviske Texter op. 41 (1894), Sangene til Björnsons »En Dag» op. 42 (1893), 2 Digte af Wergeland og Welhaven op. 49 (1895), Fire Sange op. 51 (1900; härur Paa Capri), Tre Sange til Tekster af Jac. B. Bull og Andr. Jynge op. 54 (1902), Tre Pe-trarca-Sonetter op. 57, separata sånger ss. Hil dig, Norges höie Barde, Jeg får ei rist, jeg får ei ro (båda av Björnson) samt Kjörevise (1870). Utan ackomp. äro 8 tostemmige Barnesange till Skolebrug op. 44 (1895; häri J. Lies Juleleg). Pianostycken ss. Six petits morceaux carac-téristiques op. 3 (tr. 1877); folkmusikbearb. för kör m. m. Litt.: P. Merkel, Der norwegische Komponist J. S. (1904); J. C. Bisgaard, Fra musikkens ver-der (1929); E. Selmer, S.-slekten... 2 (1943); S. Lind, J. S. som komponist... (1952). H.K. Selmer, M i 1 d r e d, norsk pianist (f. 1900 9/i), verksam som lärare i Oslo, bl. a. känd barnpedagog. 736