SEPTOL S. stud. vl. och orgel vid MK i Khmn (org.-ex. 1911), därefter musikpedagog bl. a. på Bornholm. Verk: Operan Dionysosfesten (1919), skolope-ran Den danske stil (1942) o. a. scenverk; 2 symf. (1921 och 40), Concertino för fl. och ork. (1921), 3 konsertuvertyrer, 2 divertimenti, en pianokons. o. a. ork.-verk; oratorierna Fyn (1934) och Frise (1938), Adventskantate (1930) o. a. körverk; kammarmusik ss. 3 trios, en stråkkvart. (1946), sext. för blåsare och stråkar (1949); orgelkomp, och sånger. H.G. SepteTt (it. settetto, ty. Septette, fr. septuor, eng. septet, av lat. septimus, sjunde), kammarmus. komp, med 7 instr. (ev. även 7 vokalstämmor) samt i överförd betydelse namn på den sjuhövdade ensemblen. Den vanligaste s.-sammansättningen består av både stråk- och blåsinstr. Det mest välkända ex. utgör Beethovens septett op. 20 i Ess för vl., va, vlc., kontrabas, klar., fag. och valthorn. Samma besättning återfinnes i F. Berwalds septett. S. ha vidare komp, av bl. a. Spohr, Saint-Saens, Ravel och Schönberg. — Jfr Kammarmusik. I. B-n Se'ptima (av lat. septimus, sjunde; ty. Septime, eng. seventh, fr. septième), den 7. tonen från en given ton räknat i en diatonisk skala och intervall med sväng-ningstalsförhållandet 16/9 (liten s.) el. 15/8 (stor s.; för pytagoreisk stor s. är värdet dock 243/128. Den s. k. naturseptiman (6. övertonen) har talförhållandet 7/A och är således en aning lägre än den lilla s. i det renstämda tonsystemet. Jfr art. Intervall. Jfr Septimackord. I. B-n Septimackord, fyrtonigt ackord (fyrklang) uppbyggt av terser och innehållande intervallen ters, kvint och septima från grundtonen räknat. Generalbasläran (liksom den s. k. stegläran inom äldre harmonilära) räknade med s. över var och en av skalans toner, varvid intervallstorleken inom de olika s. helt betingas av den diatoniska skalans struktur: Den kanske vanligaste form, i vilken dessa s. uppträda under 1700-t., är fallande sekvenskedjor, där septimorna behandlas ss. förhållningar med upplösning till resp, sext: S. äro i dyl. sammanhang primärt produkter av ett mekaniskt sekvensförfarande och äro endast sekundärt funktionellt betingade. Ur harmonisk-funktionell synpunkt är den viktigaste s.-bildningen den på skalans 5. ton, vilken alltid har dominantisk funktion och kallas dominantse p t im a c k o r d (D7, ->Dominant). Detta ackord består såväl i dur som i moll av durtreklang + liten septima. Dess mest karakteristiska egenskap är den dubbla ledtonsspänningen mellan tersen och septiman (förminskad kvint) med stark upp-f—e lösningstendens till tonikaackordet: _ . Denna starkt kadenserande verkan har dominant-s. i all musik med entydig dur/molltonalitet och treklangsuppbyggd funktionell harmonik. D7-ackordet har förutom grundläget tre omvändningar med resp, ters, kvint och septima ss. baston. Närmare om dessa se under resp. Kvintsext-ackord, Terskvartackord och Sekundackord. Betr, ackordbildningar av typen d-f-h, »do-minantseptimackord utan grundton», se Dominant och Sextackord. Betr, ackordbildningar av typen h-d-f-ass se Förminskat septimackord. En under 1800-t. ymnigt förekommande ackordbildning, som i det tempererade tonsystemet blir klangligt (men icke funktionellt) identiskt med ett dominant-s., är alterations-ackord av typen ass-c-ess-fiss (med upplösning till exempelvis g-c-ess-g), vilka enl. den riemannska funktionsanalysen betraktas som växeldominantiska nonackord med lågaltere- rad kvint ); ->Växeldominant. Jfr Funktionslära, Harmonilära. I. B-n Septimstämmor ingå stundom i större, moderna orgelverk som en komplettering av den vanliga följden av alikvot-stämmor. Tonhöjden är 2 2// el. 1 V/. Septo'l, septimo'1 (av lat. septimus, sjunde), grupp av 7 till tidsvärdet lika noter, avsedda att spelas som 4 el. 6 av samma värde. 741 742