SIBELIUS Man frestas kalla honom en stoi’ full-bordare, en individuellt särpräglad krö-nare av romantikens epok. Ty bland dem, som i radikal nyorientering och i överlagd reaktion mot romantiska stilideal sökt sig nya vägar, har han inte funnit några efterföljare. Redan under seklets första år vann Sibelius världsrykte, och han inbjöds tiJl de flesta eur. länder och Amerika att dirigera egna verk. Utom i de nord, länderna har hans musik slagit igenom i synnerhet i Storbritannien och USA, där han betraktas som en av den västerländska musikodlingens tidlöst stora mästare. Sedan 1929 har Sibelius inte offentliggjort några nya verk, och han framhärdar i ståndaktig förtegenhet om allt som rör hans arbete under det senaste kvartseklet. Sibelius’ liv. Sibelius är son till med. och kir. dr Christian Gustaf Sibelius och Maria Charlotta Borg, och han härstammar från en släkt där finskt, finlandssvenskt och rikssvenskt blod under seklerna blandats. Från sitt 9. år undervisades han metodiskt i pianospel och något senare i violinspel. Efter studentex. 1885 inskrevs han i jur. fakulteten vid Hfors univ. och samtidigt som extra elev i Hfors musik-inst., men han övergav snart univ.-studierna för att helt ägna sig åt musiken. Han undervisades 1885—89 i teori och komp, av M. We-gelius och avslutade sina studier vid inst. med uppvisandet av ett par kammarmusikverk, vilkas originalitet i teknik och uppfinning slog musikkretsarna i Helsingfors (däribland F. Busoni) med häpnad. Sedan skrev han kontrapunkt i sträng stil för A. Becker i Berlin 1889—90 samt stud. följ, år instrumentation för R. Fuchs och K. Goldmark i Wien, och därmed voro hans läroår till ända. Under 90-t. var Sibelius för sin utkomst hänvisad till att undervisa i musikteori vid musikinst. och Filharm. sällskapets orkesterskola i Hfors, men sedan sekelskiftet har han tack vare ett årligt, i olika repriser påökat statsstipendium helt kunnat ägna sig åt sitt skapande. Av stor betydelse för Sibelius’ vaknande intresse för det nationella och fosterländska blev den politiska frihetsrörelse, som underblåst av den dåtida ryska överhetens förtrycksåtgärder utvecklade sig till ett »passivt motstånd» inom Finlands nationellt medvetna kulturskikt. Efter sin hemkomst från Wien anslöt han sig med entusiasm till en krets av konstnärer och skriftställare, som i stark kulturell aktivitet på nationell grund såg landets bästa värn mot det panslavistiska hotet. Men med det nya seklet var det slut med vänkretsens sympo 761 sier, deltagarna började gå mera in i sig själva, och Sibelius vantrivdes i Hfors, som inte gav honom arbetsro; han längtade till ensamheten och beslöt att slå ned sina bopålar långt från staden. År 1904 lät han bygga en villa i Träskända (Järvenpää), där han bortsett från ett flertal utrikesresor sedan dess har bott och verkat. Sibelius gifte sig 1892 med Aino Jär-nefelt (syster till konstnärsbröderna Arvid, Eero och Armas), en högt kultiverad och nobel personlighet. Hon har i eminent grad lyckats att i hemmet skapa och vidmakthålla den atmosfär av trivsamhet och arbetsro, som varit ett oeftergivligt villkor för den i förhållandet till yttervärlden och för stämnings-intryck egenartat sensible tonsättarens skapande. — LMA 1906. Hdr vid Hfors univ. 1913, vid Yale-univ., USA, s. å. och vid univ. i Oxford 1947. Prof:s titel 1916. Stilutvecklingen i Sibelius’ musik. Till att karakterisera utvecklingen av Sibelius’ personlighet, sådan den avspeglar sig i hans konst, lämpa sig bäst hans 7 symf., varjämte parallella utblickar mot deras programmatiska följeslagare, de symf. orkestertondikterna, komplettera bilden. I verk av mindre format, i vokallyrik, ballader och instrumentala småstycken (inbegripet scen- o. a. tillfällighetsmusik) återfinner man vid närmare studium analoga drag. Om den sibelianska orkesterstilens utveckling kan allmänt sägas, att den under tonsättarens »romantiska» period, dvs. i 90-t:s symf. dikter och de två första symf., företer en med den sensitiva uttrycksarten harmonierande, ofta mot envist ostinata bakgrunder framträdande instrumental yppighet och färgrikedom, som i den följande »klassiskt» orienterade perioden får vika för ett starkare understrykande av själva fak-turen och melodibågarnas inneboende spänning. I 1900-t:s symf. dikter gör sig ett impressionistiskt inflytande gällande, koloriten bildar i sin luftiga klarhet och orkestrala måttfullhet en slående kontrast till den tidigare Kalevala-stilens ymniga användning av orkesterns kraftresurser. De tre sista symf. och tondikten Tapiola synas slutl. bilda en syntes av de föreg. skedenas subjektivistiska intensitet och den mogna mannaålderns balanserade jämvikt i begagnandet av 762