SIRPO Sirpo (tidigare Sirop, urspr. Wolfson), Boris, finländsk kapellmästare och violinpedagog av rysk börd (f. 1893 3/4), gr. 1918 Viborgs musikinst.; dess föreståndare till 1939, då han flyttade till USA. S., som stud, vid MK i Moskva och Petersburg, senare för Sevcik, blev violinist i Filharm. ork. i Hfors 1912. Han dirig. Viborgs musikvänners ork. 1922—24 och 29—39. G. D. Sistinus, Theodoricus, ->Aagesen, T. Si'strum, ett antikt egyptiskt rasselin-strument, bestående av en metallbygel, på vilken 3 el. flera metallstavar el. -skivor äro uppträdda. Bygeln var fastsatt i ett handtag. Begagnades främst som kultinstrument. Ä. L-y Sitcher de Mendi, Antonia, ->Léonard. Sitt [zit], Hans, böhmisk violinist och tonsättare (1850—1922), från 1883 violinlärare vid MK i Leipzig, där han även var dirigent för de av honom 1881 gr. ser. av populärkons, och för Bach-Verein. Efter stud, vid MK i Prag var S. kapellm. där samt i Chemnitz och Nizza; altviolinist i Brodskykvartetten. — Verk: 3 vl.-kons. d, a och d, va-kons, a, 2 vlc.-kons. i a och d, kammarmusik, piano-, vl.- och va-stycken m. m.; Praktische Violaschule o. a. violinped. arb. S:s broder, violinisten Anton S. (1847— 1929), stud, vid MK i Prag och var konsertm. där och i olika ty. städer samt 1874—76 i Gbg. År 1882 blev han lärare vid Hfors musikinst., var 1885—1923 konsertm. i Hfors stadsork., 1912 —14 även vid Schnéevoigts sinfoniork.; från 1923 åter verksam vid Hfors musikinstitut. G. D. Sittard [zi'tart], Alfred, tysk orgelspelare (1878—1942), en av sin tids främsta; från 1925 prof, vid Akad. für Kir-chen- und Schulmusik i Berlin och ledare för Berliner Domchor från 1933. Utbildad av fadern och vid MK i Köln blev S. 1903 org. i Kreuzkirche i Dresden och 1912 i Michaeliskirche i Hamburg, som då hade världens största kyrkoorgel (beskrivning av S. 1912). Här gr. han en kyrkokör, som gjorde en stor insats i stadens musikliv. Som orgelvirtuos företog S. vidsträckta konsertresor (Sthlm 1928) och framträdde även med egna kör- och orgelkompositioner. S:s far, musikskriftställaren J o s e p h S. (1846—1903) blev efter stud, vid MK i Stuttgart lärare där och var från 1885 musikkritiker i Hamburgtidn. Correspondent. — Prof. 1891. — Skrev Compendium der Geschichte der Kir-chenmusik... (1881), Studien und Charak-teristiken (3 d., 1889), Geschichte des Musik-und Konzertwesens in Hamburg ... (1890) och Zur Geschichte der Musik und des Theaters am württembergischen Hofe (2 d., 1890—91). G.P. 795 Sfukonen, W i 1 h o Julius, finländsk musikpedagog (1885—1941), fil. dr, lektor i musik vid Sordavala lärarsemina-rium 1917—35, därefter dir. för seminariet i Raumo. S., som ivrigt arbetade för musikundervisningens höjande i landet, gjorde studieresor till Tyskland, USA, Baltikum och Skandinavien. Ordf, i Musikpedagogernas i Finland förbund 1932—36. — S. utgav skolsångböcker och musikped. arbeten och komp, kantater, kör- och barnsånger. — Koululasten lauluky-vystä (»Om skolbarnens sångförmåga»; diss. 1935). G.D. Sivall, Olle, opera- och operettsångare, tenor (f. 1915 18/8), anställd vid Stora teatern i Gbg, där han deb. 1948 som Alfred i Läderlappen. S., som stud, för Julia Claussen och Hislop vid MH och vid Operaskolan i Sthlm, har sedan 1947 årl. utfört titelr. i ruinspelet Petrus de Dacia i Visby samt rest med Riksteaterns turnéer; även oratoriesångare. Roller: Don Ottavio i Don Juan, Ferrando i Cosi fan tutte, Greve Almaviva i Barberaren, Linkerton i Madame Butterfly, Berättaren i Lucretia, titelr. i Albert Herring m. fl. H. M-g Sivori [-vå'-], Ernesto C a m i 11 o, italiensk violinist (1815—94), deb. vid 6 års ålder och var därefter elev av Paganini, som vars eg. arvtagare han framstod. Turnerade från 1827 i Gamla och Nya världen och framträdde även som tonsättare för sitt instrument. — Litt.: A. Pierottet, C. S. (1896). Sfvori, Johan Emil, finländsk organist och kördirigent (1864—1929), dir. mus., anställd i Viborgs stadsförsamks kyrka (sedermera domkyrka) 1887—1929; gr. 1893 Viborgs kyrkomusikinst., som han förestod till sin död. S., som utbildats vid MK i Leipzig, var en framstående körledare och utförde ett märkligt arbete för det folkliga musiklivets höjande i ö. Finland. I Viborg verkade han även som lärare, gr. en musikskola för ungdom 1921 och ett folkkons. 1924. Upptecknade, arr. och publ. talrika folkvisor och skrev även egna sånger för bl. kör och manskvartett. G. D. Les six [le sis], fr. (de sex), bet. på den parisiska kamratgrupp av yngre tonsättare som åren närmast efter första världskriget bildade en markant front mot impressionismen och som bestod av G. Au-ric, L. Durey, A. Honegger, D. Milhaud, F. Poulenc och Germaine Tailleferre. Gruppnamnet lanserades i jan. 1920 av musikkritikern i Comoedia, H. Collet, och ehuru 796