SJ APORIN de därmed inringade tonsättarna knappast från början tänkt sig en sådan fixering av vissa gemensamma tendenser accepterade de etiketten, anordnade en del »Con-certs des Six» och höllo under ett par år regelbundna möten och samkväm. Deras estetik torgfördes framför allt av förf. Jean Cocteau, som också fick dem att (utom Durey) kollektivt komp, musik till pantomimen Les mariés de la Tour Eiffel (för Svenska Baletten 1921). Med tiden markerades alltmera de individuella särdragen, och vid ett jubileumsmöte 1939 förklarade »de sex» med eftertryck att de för längesedan funnit det obehövligt att poängtera sitt gamla kamratskap i konstnärliga gemensamhets-aktioner. K. R-n Sjalja'pin (Schal j a p i n, Chaliapine), Fjodor Iva-novitj, rysk operasångare, bas-baryton (1873—1938), en av sin samtids mest fascinerande sceniska artister, vars rolltolkningar såväl vokalt som dramatiskt präglades av suggestiv konst och genial fantasi. — LMA 1935. S., som var av bondesläkt, började sin bana vid ett resande operasällskap, där han, utan tidigare skolning och endast ledd av sK märkliga sceniska intuition, snabbt övertog de ledande basrollerna. Efter en kort tids sång-stud. i Tiflis uppträdde han 1894 på operascenerna i Petersburg, men hade sitt genombrott först 1896, då han vid Mamontovs sällskap i Moskva sjöng de stora baspartierna i de ry. nationaloperorna. Sin internat. karriär inledde S. 1901 med gästspel på La Scala i Milano, där han särsk. uppmärksammades för sitt magnifika återgivande av titelr. i Boitos Me-fistofeles, med vilken han, utan större framgång, introducerade sig på Metropolitan 1907. S., som året innan firat triumfer i Paris, for nu till London, där han under Beecham hade legendariska framgångar i ry. opera. Åren 1921—29 tillhörde han Metropolitan, nu som en av dess mest uppmärksammade krafter, och framträdde därefter huvudsaki. vid gästspel (bl. a. 1927—32 i Paris) samt på konserter över hela världen. I Sthlm, där han ffg. konserterade 1922, gästade han K. teatern 1930, 31 och 35 som Boris Godunov, Furst Igor och som Mefistofeles i Faust. S:s voluminösa stämma av typiskt slavisk färgning, sådan den bevarats i många gram-mofoninsp., ger enbart knappast full rättvisa åt den verkan han nådde från scenen: varje rollskapelse var resultatet av en fullst. sam- Fjodor Sjaljapin. stämmighet mellan sång och aktion, som även rymde rent massuggererande drag. Ett minutiöst rollstudium i förening med en ständigt nyskapande dramatisk intuition voro måhända några av förutsättningarna för hans konst. Utöver nämnda glansroller må anföras Filip i Don Carlos och titelr. i Massenets Don Qui-chotte. — S:s självbiogr. utkom på ry. 1926 och övers, till de stora kulturspråken under olika titlar (eng. o. fr. 1926, ty. 1928 o. 49). Litt.: Biogr. av V. Teljakovskij (ry., 1927) och K. Korovin (ry. 1939); A. Lancelotti, Le voci d’oro (1942). G. P. Sjapozrin, Jurij Aleksandrovitj, rysk tonsättare (f. 1887 B/n), en av förgrundgestalterna inom den äldre, traditions-betonade ry. musikergenerationgn. S. stud, juridik vid univ. och komp, vid MK i Petersburg; var 1918—34 teaterkapellm. i Leningrad, 1926—30 ordf, i Leningrad-sektio-nen av ISCM. Sedan 1936 bosatt i Moskva tillhör S. Sovjettonsättarförb:s organisationskommitté samt juryn för Stalinprisen. Hans verk äro influerade av Borodins episk-monumentala stil samt av Tjajkovskijs och Rachmaninovs nationella vokallyrik. Verk: Operan »Dekabristerna» (privatuppf. 797 798