SJEBALIN Jurij Sjaporin. Visarion Sjebalin. Moskva 1938), ork.-svit ur musiken till teaterpjäsen »Loppan» o. a. skådespels- samt filmmusik; symf., c (1931—32); »På Kulikovo-fäl-tet», symf. kantat för soli, kör och ork. (1939), oratoriet »Sägnen om slaget om den ryska jorden» (1944), 3 ballader för en röst och ork. (1922), 4 ballader för solo, kör och ork. (1946), sånger, bearb. av ry. folkvisor, 2 pianosonater m. m. — Litt.: S. Sjemodanov, Y. S. and his symphony (i Monthly musical record 1935). Sjebalfn, Visarion Jakovlevitj, rysk tonsättare (f. 1902 11 /ö), blev efter studier för Mjaskovskij vid MK i Moskva 1935 prof, i komp, och var 1942—48 dir. vid samma institution. Hans komp, äro influerade av Tanejevs intellektuellt betonade polyfona satskonst. Verk: Operan »Fästmannen från ambassaden» (1943) samt skådespels- och filmmusik; 4 symf. (1925, 29, 34 och 35), 2 ork.-sviter (nr 1 1934), uvertyr över marijiska temata (1934), »Rysk uvertyr» (1941), ork.-var. över en ry. folkvisa; en vl.-kons., Concertino för vl. och stråkork. (1932), Concertino för valthorn och liten ork. (1930); kantaterna »Blå maj» (1930), Lenin (1934) och Moskva (1946); 6 stråkkvart, (nr 3, 4, 5 och 6, 1939, 40, 42 och 43), en stråktrio (1924), en vl.-sonat (1944) m. m.; 2 pianosonater o. a. pianomusik, sånger. — Bearb. av Glinkas »Symf. uvertyr» och Musorgskijs Marknaden i Sorotjinsk. — Litt.: V. Boelza, V. S. (ry.; 1945). M.S. Sje'chter, Boris Semjonovitj, rysk tonsättare (f. 190 0 20/i), lärare i komp, vid den turkmeniska studion vid MK i Moskva, utbildad av bl. a. Mjaskovskij. S:s första komp, äro influerade av den revolutionära arbetarsången. Under en vistelse i Turkmenien gjorde han folkloristiska stud, och skrev tills, m. sin turkmeniske elev Asjir Kuliev 2 nationella turkmeniska operor, »Ju-sup och Achmed» (1942) och Seidi (1943). Verk (u. n.): Operan »Är 1905» (1935; tills, m. A. Davidenko) samt skådespels- och filmmusik; 4 symf., »Turkmenisk svit» (1932) o. a. ork.-verk, en pianokons. (1939), 5 kantater för soli, kör och ork., 2 pianosonater o. a. pianomusik, sånger m. m. M. S. SJOSTAKOVITJ, DMITRIJ. Bland nutidens ryska tonsättare, som börjat sin bana efter oktoberrevolutionen, intar Dmitrij Dmitrjevitj Sjostako'-vitj, f. 1906 25/9 i Petersburg, en dominerande ställning. Hans omfångsrika och mångskiftande produktion återspeglar-den nya sovjetmusikens födslovånda, dess experimentstadium och villovägar, samt även dess senaste nationella, socialistiskrealistiska tendenser. Sjostakovitj är samtidigt Sovjetunionens högst uppskattade och mest kritiserade musiker. Är 1919 tog Glazunov, då dir. för MK i Pe-trograd, del av Sjostakovitjs första komp., en »revolutionssymf.» och en »sorgmusik tillägnad revolutionens offer». Glazunov upptäckte 13-åringens stora begåvning och främjade honom på alla sätt, bl. a. genom ett personligt stip. År 1923 utexaminerades Sjostakovitj vid MK i Petrograd som Nikolajevs pianoelev, och 2 år senare avslutade han sina komp.-stud, där för M. Steinberg. Under konservatorietiden skrev han bl. a. 3 fantastiska danser för piano op. 5 (1922) och 1. symf., f-moll op. 10 (1924—25), med stor framgång uppförd i Leningrad 1926. Denna symf. gjorde Sjostakovitjs namn känt i Europa och Amerika. Den utgår från Rim-skij-Korsakov-skolans traditioner, men även inflytanden från Skr jabin och Prokofjev äro omisskännliga. Redan i detta ungdomsverk framträder tydligt den för tonsättaren bet. blandningen av lyriska och groteska element. Under de närmast följ, åren verkade Sjostakovitj framför allt som pianist, gav konserter i Leningrad och Moskva samt deltog 1927 i Chopin-pristävlingen i Warszawa, där han blev 2. pristagare. Som tonsättare sökte han finna nya vägar, kände sig osäker och »hotad av epigonfaran och intrasslad i akad. slingor». Sjostakovitj anslöt sig nu till modernisternas läger, och hans nya komp, mottogos med entusiasm inom det ry. sällskapet för samtida musik. Med pianosonaten op. 12 (1926), »Aforismer» för piano op. 13 (1927) och stråkokt. op. 11 (1925) slog han in på Stravinskijs och Prokofjevs linje. Under påverkan av Kre-neks opera Der Sprung über den Schatten skrev han 1927—28 sin första opera »Näsan» (efter Gogol), som överflödar av bitande ironi, groteska bisarrerier och extremt naturalistiska effekter. (Enl. tonsättarens anvisning bör sålunda hela det bärande tenorpartiet sjungas med hoppressad näsa.) Premiären på Leningrads Lilla teater 1930 fick ett blandat mottagande. Ett urspr. pRnerat uppförande på Stora teatern i Moskva blev aldrig av. Inte heller de båda experimentbetonade baletterna »Den gyllene tidsåldern» (1929—30; Leningrad 1930) och »Bulten» (1930—31; Leningrad 1931) slogo igenom. I 2. symf. op. 14 (1927, till Oktoberrevolutionens 10-årsdag) och 3. symf. op. 799 Tryckt 31/io 52 800