S J O ST AKOVIT J 20 (»Första maj-symf.», 1930) misslyckades Sjostakovitj med försöket att tolka den revolutionära sovjetepoken med den västerl. expressionismens och atonalismens uttrycksmedel. Däremot vann han anklang med sin prick -säkert illustrerande musik till en rad filmer och skådespel. I operan »Lady Macbeth från guvernemen-tet Mzensk» (1930—32; Leningrad 1934; Katerina Ismailova, Sthlm 1935), byggd på en novell av N. Leskov, ville Sjostakovitj ge en social musiktragedi, varvid han satte som sitt mål att »i möjligaste mån fritaga Katerina och framställa henne som en positiv personlighet, som är förtjänt av publikens medkänsla». Ka-terinas parti är utformat med uttryckskraft och inspiration. I hennes sista monolog och särsk. i straffångarnas kör i 4. akten sammansmälta Musorgskijs traditioner på ett egendomligt sätt med linjära, polytonala och atonala element. I sin tredje balett »Den klara bäcken» (1934; Leningrad 1935) förföll Sjostakovitj till motsatta ytterligheter. Musiken är ytlig-primitivistisk och bygger i stor utsträckning på banala slagdängor. Både »Lady Macbeth» och »Den klara bäcken» kritiserades 1936 synnerligen skarpt i tidningen Prav-da (^-Ryssland, sp. 522). Men redan dessförinnan hade tonsättaren i några verk visat ansatser till en stiländring. Pianopreludierna op. 34 (1932—33), pianokons. op. 35 (1933) och vlc.-sonaten op. 40 (1934) tillhöra den övergångsperiod, som skiljer ungdomsårens obalanserade överdrifter från mognadstidens allvarligare och mera djuplodande alster. Den 4. symf. op. 43 (1935—36) förblev ms. och har i överensstämmelse med tonsättarens önskan aldrig spelats offentligt. Med 5. symf. op. 47 (1937) börjar en ny era i Sjostakovitjs skapande. Liksom i 1. symf. anknyter han i detta verk till de klassiska ry. traditionerna. Inflytanden från Tjajkovskij och G. Mahler skymta fram vid sidan av Hinde-miths och Stravinskijs linjära polyfoni. Med 5. symf. stadfäste tonsättaren sitt rykte som framstående symfoniker. Den 6. symf. op. 54 (1939) anknyter i 1. satsen till 5. symf:s all-varsmättade largo, medan 2. och 3. satserna behärskas av burleska vals- och galopprytmer. Pianokvint, op. 57 (1940), ett av Sjostakovitjs bästa verk, ansluter sig till Bachs och Hän-dels utpräglat polyfona stil. Med 7. symf. op. 60 (»Leningrad-symf.», 1941) vann Sjostakovitj sin hittills största framgång. Symf. skrevs under 2. världskrigets svåraste period i det belägrade Leningrad och även 8. symf. op. 65 (1943) återspeglar i sina 5 satser världskrigets tragiska upplevelser, medan 9. symf. (1945), ett kort, graciöst och lättflytande verk i wienklassicistisk stilisering, ånyo uppvisar de för tonsättaren karakteristiska pa-rodisk-groteska inslagen. Bland kammarmusik verken märkes piano -trion op. 67 (1944). Trion är besläktad med 8. symf:s tragiska grundstämning. 1. stråkkvart. 801 Dmitrij Sjostakovitj. op. 49 (1938) har övervägande lyrisk karaktär, medan 2. stråkkvart, op. 69 (1944) är influerad av ry. folkmusik. De 8. och 9. symf. väckte livliga diskussioner inom sovjetry. musikkretsar och hade till följd att Sjostakovitjs namn upptogs i resolutionen 1948 (->Ryssland, sp. 523). övervägande positivt mottogs oratoriet »Sången om skogarna» (1949), som behandlar de pågående stora skogsplanteringarna i Sovjetunionen, 24 preludier och fugor för piano op. 87 (1951, komp, under intrycket av Bachfesten i Leipzig 1950) och en a cap.-körsvit (1951; 10 revolutions-dikter från tiden 1890—1917). Sjostakovitj blev 1937 prof, i komp, vid MK i Leningrad, 1943 prof, vid MK i Moskva. Han deltar aktivt i det offentliga och sociala livet som ledamot av bl. a. ry. republikens högsta råd, av Statl. konstkommissionen och sovjet-tonsättarnas organisationskommitté. Verk (u. n.): Skådespelsmusik, bl. a. till Majakovskijs »Vägglusen» (1929), Shakespea-res Hamlet (1931—32) och Balzacs Mänskliga komedi (1933—34), filmmusik; Tahiti-trot op. 16 (bearb. för ork. 1928), svit för jazzork. op. 38 (1934), Två stycken av Scarlatti för träblåsare op. 17 (bearb. för ork. 1928); stråkkvart, nr 3 op. 73 (1946), 3 stycken för solo-vl. op. 59 (1940); körsviten Leningrad op. 61 (1942), 4 sånger (A. Pusjkin) op. 46 (1936), 6 sånger för bas (Burns, Shakespeare och Raleigh) op. 62 (1943); pianosonat nr 2 op. 64 (1943) m. m. — Ominstr. av Boris Godunov (1940). Litt.: G. Abraham, S:s’ »Lady Macbeth of Mzensk» (i Monthly musical record 1937); N. Slonimsky, D. S. (i MQ 1942); V. Serov, D. S. 802 26. Musik. IV.