SKOUGAARD C. Mackenzie, W. Wallace, L. Drysdale, H. Mac Cunn, F. A. Lamond och J. B. Mc Ewen i raden av de inom britt, musikliv verkande tonsättarna. Det spirande skotska musiklivet hade att kämpa en svår kamp för sin frigörelse gentemot kyrkans oförstående hållning och det religiösa bigotteriet. Särsk. operakonsten hade under 1700-t. att utstå häftig förföljelse, kulminerande i Glasgow 1752 och 64, då de upphetsade folkmassorna brände ned operahuset. Operaföreställningar gåvos dock i de större städerna, ehuru instuckna i konsertprogram. Under 1700-t. funnos dock i Edinburgh och Glasgow de s. k. »gentlemen’s concerts», vilka upphörde 1801 resp. 1822. Sedan kyrkans grepp under 1800-t. mattats, ökade allmänhetens musikintresse snabbt, och på 1840-t. hade även landets mindre städer egna musikfören. Karakteristiska voro de många festspelen, främst i Edinburgh (1815— —43), men även i Glasgow (från 1821) och Aberdeen (1828). De viktigaste sammanslutningarna voro Professional Society of Musi-cians i Edinburgh (1819) med dess 1'835 gr. stödorg. Musical Association, samt vidare Edinburgh Choral Society (1830), Glasgow Musical Association (1844), Glasgow Harmonic Society (1853), de båda sistn. 1855 sammanslagna till Glasgow Choral Union, Aberdeen Choral Society (1849) och Edinburgh Choral Union (1858). Till dessa övervägande vokala fören. lades senare fasta ork., t. ex i Glasgow 1874. Som föranstaltare av musikfester gjorde Scot-tish Vocal Music Association (1856) betydande insatser, och under några decennier intog den 1870 gr. Glasgow Amateur Orchestral Society en viktig ställning. Elitkörer voro Lambeth’s Select Choir (1868) i Glasgow samt de i Edinburgh verksamma Kirkhope Choir (1881) och Moonie Choir (1896). Högre musikundervisning meddelades först vid Mechanics Inst. i Glasgow från 1822—23 under S. Barr. Viktig blev J. Reids donation till univ. i Edinburgh 1839, som därvid erhöll en lärostol i musik. Glasgow följde efter 1866, då W. Euing instiftade en lärostol vid Anderson’s Coll. I samma stad fanns redan 1847 det s. k. Glasgow Athenaeum, som 1890 uppgick i den då org. Scottish National Acad. of Music. År 1901 stiftade F. Niecks en Musical Education Society i Edinburgh. Skottlands f. n. främsta musikinst. är den 1891 gr. Scottish Orch. i Glasgow, som även konserterar i Edinburgh, varjämte BBC i samma stad har en radioork. I Edinburgh före-kommo 1839—1948 de s. k. Reid’s Concerts; där ha sedan 1920 även hållits årl. festspel, org. av Edinburgh Festival Society. Av körer räknades Glasgow Orpheus Choir (1901—51) som den förnämsta, men också andra åtnjuta stort anseende ss. de alltjämt verksamma Edinburgh Royal Choral Union och Moonie Choir. Musikundervisningen ombesörj es av Royal Scottish Acad. of Music i Glasgow, varjämte univ. 823 i Edinburgh och Glasgow ha lärostolar i musikvetenskap. Jämförande art.: Edinburgh, Glasgow. Litt.: J. Love, Scottish church music (1891); D. Baptie, Musical Scotland: Dictionary of Scottish musicians from about 1400 (1894); J. Glen, Early Scottish melodies (1900); H. G. Farmer, Some early Scotch composers (i Musical antiquary 1910); N. Diem, Beiträge zur Geschichte der schottischen Musik im 17. Jahrh. (diss. 1919); H. G. Farmer, Music in Mediaeval Scotland (i PMA 1929/30); dens., A history of music in Scotland (1947). G.P. Skougaard[-Severini], Lorentz Severin, norsk-amerikansk sångare, tenor (1837—85), från 1866 i USA, där han konserterade och blev en högt skattad sångpedagog i New York. S. stud, för M. Garcia, Duprez, Panofka och i Italien, där han hade sin operadebut 1860. S. å. konserterade han i Norge och senare i Danmark, Tyskland, Paris och London; framträdde på K. teatern i Sthlm 1864, därefter på Berlinoperan och 1866 i Italien. S:s höga, böjliga, lyriska tenor, starka mus. känsla och dramatiska kraft gjorde honom till en operasångare av hög klass. — Litt.: A. C. Clark, L. S. S. (1885). H.K. Skramstad, Hans Haagensen, norsk pianist och tonsättare (1797—1839), möjl. den förste norske pianisten med utbildning utanför Skandinavien. Efter en konsert i Oslo 1819 reste S. till Paris, där han stud, piano och komp, och utgav en del var. över folkmusik för piano i tidens virtuosa stil. På hemresan uppehöll han sig en tid i Sthlm; därefter pianolärare i Oslo och Bergen. Skrev även för piano en vals i konsertstil och en 4-händig marsch. — Litt.: D. Grönvold, H. S. (i Hamar Stiftstidende 1920). Skrapidiofoner, instrumentgrupp, hu-vudsakl. bestående av stav- el. rörlik-nande redskap av ben, bambu, trä el. metall, vilkas tandade el. fårade översida skrapas med små stavar el. plattor. Genom denna ständiga perkussion uppstår ett genomträngande, knarrande ljud. Hos naturfolken i nästan alla världsdelar förekomma alltjämt rester av detta spelmanér, vilka mestadels nära förknippats med magiska riter och framför allt med dödskulten. S., utförda i tigerform, ha även nått en viss mus. betydelse i Kina och Japan, där de inom den konfucianska tempelmusiken angiva slutsignalen för gudstjänsten. — En mekaniserad avart av s., med tandrad och fjädrande trälameller, är ->harskramlan. E. E. Skr ja'bin (Scriabine), Aleksandr Nikolajevitj, rysk tonsättare och pianist (1872 ö/i—1915 27/4), främst känd genom 824