SMETANA Slutfall, det vanliga sv. uttrycket för kadens i betydelsen ->Kadens 1. Dock användas dessa båda termer ofta med en viss differentiering i betydelsen på så sätt, att kadens brukas i ackordiska (fler-stämmiga) sammanhang, s. däremot i melodiska (enstämmiga). Med s. avses sålunda spec. melodiska avslut-ningsformler. Dessa äro till sitt ursprung vokala och text-betingade, dvs. melodiska stiliseringar av dels språkmelodiska tonfall, dels interpunktionsar-terna. S. kunna vara punktartade (motsv. helkadens) el. kommaartade (ung. motsv. halvkadens), de kunna också ha »kolon-» el. »frå-getecken»-karaktär. Avslutande melodiformler uppvisa med stor regelbundenhet fallande rörelse, varav ordet »slutfall». S:s melodiska utformning bestäms vidare av skaltyp och mo-dus (->-Modus 1) ävensom av meloditonernas placering i förhållande till rytmiska och metriska tyngdpunkter (->Kvinnligt slut; Manligt slut). Jfr Kadens; Kyrkotoner; Melodi. I. B-n Slåtter, gemensamt namn på musiken till äldre norska dansformer: brudemarsj, gangar, halling, springar och vosserull, senare utvidgat till att omfatta även de nyare dansformer, som infördes i landet omkr. 1800: vals, rheinländer, masurka o. a. Från början även sjungna (i Setesdal fram till 1700-t.) ha s. senare enbart utförts på instr., främst violin och langleik. Man skiljer mellan 3 olika stilar: f 1 a t f e 1 e-s., spelade på den vanliga violinen, hardingfele-s. och 1 a n g 1 e i k-s. I flatfele-s., som oftast äro enstämmiga, är visformen vanligast. Harding-fele-s. bygga gärna på 2-taktiga motiv, som repeteras och varieras, ofta med drillar och utsirningar. Rytmiska förskjutningar äro vanliga. De äro gärna flerstämmiga med skarpa dissonanser (små sekunder, stora septimor). Langleik-s. representera den äldsta formen, varur de båda andra trol. utvecklats. De byggas upp av samma slags 2-taktsmotiv som hardingfele-s. men äro enklare utformade och rymma inte samma fantasirikedom och uttrycksfullhet som dessa. — S. äro gärna knutna till sägner och berättelser, ofta av gammalt ursprung (Förnesbrunen, Kivlemöyane). I forn-sagorna förekomma stundom s.-namn, t. ex i Bosesagaen från 1300-t. Genombrottstiden för den nuv. s.-formen är 1750—1850 med namn. ss. J. Hilme, K. Luraas, Myllarguten, H. Giböen och J. Lom i främsta ledet. Under senare delen av 1800-t. utvecklades med L. Fykerud som föregångsman en bredare anlagd konsertform av s. Ex. på kända s. äro Fanitullen (enl. sägnen spelad av fan under ett slagsmål på ett bröllop i Hallingdal), Förnesbrunen (enl. sägnen från Svartedauens tid), Kivlemöyane (enl. säg nen de sista hedningarna i Telemarken. En söndag spelade de under mässan så vackert på prillarhorn, att menigheten lämnade kyrkan och prästen lyste dem i bann), Ramme-slåtten (nämnd i Bosesagaen), Rötnamsknut, Sankt Thomasklokkene på Filefjell, Sevlien, Siklebekken (efter Myllarguten), Skjaldmöy-ane, Skuldalsbruri och Store-Mylnaren (efter Myllarguten). — En fullständigare fört, över s. och saml. av s. återfinnes i suppl. Litt.: C. Elling, Vore Slaatter (1915); art. av T. Hannaas i Bergens museums årbok 1916—17 och av O. Gurvin i Festskrift til O. M. Sandvik (1945); R. Berge, Fanitullen (1950). Ö.G. Slöjd och ton, tidskr. för tonkonst, folkmusik, fiolbyggeri m. m. utg. i Sthlm av Sveriges fiolbyggareförbund sedan 1931, under red. av E. Granhammar (t. o. m. 1946), C. Nordberger (1946—50) och från 1950 Rune Andréasson. Smallens [små/lans], Alexander, amerikansk dirigent av rysk börd (f. 1889 Ui), knuten till Philadelphia Orch. 1927—33. S. stud, vid Inst. of Musical Art i New York och vid MK i Paris; operakapellm. i bl. a. Chicago, Philadelphia och Buenos Aires; även grammofoninspelningar. Å. B. Smend, Julius, tysk teolog och musikforskare (1857—1930), har främst skrivit om evangelisk gudstjänst. S. var univ.-lärare i praktisk teologi i Strass-burg och Münster, gr. och utgav från 1896 tills, m. P. Spitta Monatsschrift für Gottes-dienst und kirchliche Kunst. — En festskr. till S. utkom 1927. — Litt.: W. Stählin, J. S. zum Gedächtnis (1931). Sonen Friedrich S. (f. 1893 28/8), biblio-teksman i Berlin och lärare i musikvetenskap vid evang.-teol. högskolan i Berlin-Zehlendorf, har skrivit studier över verk av J. S. Bach (BJ 1926, 28, 33, 37, 40—48, 49—50; ZMW 1929/ 30), kommentar till Bachs kyrkokantater (6 h., 1947—48), Luther und Bach (1947), Bach in Köthen (1951) m. m. L S. Sme'tana, Bedfich (Friedrich), tjeckisk tonsättare (1824 2/3—1884 12/5), vid sidan av Dvorak den nationella tjeckiska tonkonstens största namn under 1800-t. Genom sin djupa förankring i sitt lands folkmusik och sitt eminenta konstnärskap blev han den eg. vägröjaren för en nationell musik och samtidigt den förste, som till fullo bevisade den tjeckiska tonkonstens möjligheter och inneboende livskraft. S:s mus. begåvning röjdes tidigt, men då fadern, bryggaren Frantisek S., icke ville gå med på att sonen skulle få bli musiker, tog denne saken i egna händer. Han reste till 833 27. Musik. IV. 834