SMETANA Bedrich Smetana. Prag, där han av en barndomsvän, pianisten Katherina Otilie K o 1 a r — som 1849 blev hans maka — introducerades hos J. Proksch, vilken gav honom lektioner i piano och musikteori. På rekommendation av kons.-dir. i Prag, F. Knittl, erhöll S. samtidigt plats som musiklärare i den grevliga fam. L. Thun. Efter 4 års stud, ansåg S. sig färdig för sin första konsertresa, som dock slutade med ekonomiskt fiasko. Genom Liszts förmedling sattes han i stånd att 1849 i Prag öppna eget pianoinst., som hastigt nådde anseende. Även som pianist förvärvade S. rykte; bl. a. beundrades hans Chopinspel. På inbjudan av Liszt, som 1849 kommit till Prag, vistades S. några månader i Weimar, där han fick många anhängare och själv blev en varm beundrare av den »nya» tyska musiken. I hemlandet kände sig S. alltmer oförstådd, och när han genom A. Dreyschocks förmedling 1856 erbjöds kapellm.-posten vid Harmoniska sällskapet i Gbg, accepterade han genast. Här vann han snabbt en ledande position som dirigent, pianist (även i Sthlm) och musiklärare och bidrog till en väsentlig höjning av standarden inom musiklivet i Sveriges andra stad. I Gbg tillkommo de av Liszt inspirerade symf. dikterna Richard III (1858), Wallensteins Lager (1859) och Hakon Jarl (1861). Under intryck av de pågående självständig-hetssträvandena i Böhmen återvände S. 1861 till Prag, där han dirig. körer (Hlahol) och även verkade som musikkritiker. S. stod snart i spetsen för de konstnärliga ansträngningar, som gingo ut på att skapa en tj. opera, vilken kom till stånd 1862. För denna skrev han 1863 sin första opera, Branibori v Öechäch (»Brandenburgarna i Böhmen»; Prag 1866) i rent wagnersk anda. Med Prodanä nevésta (Prag 1866; Brudköpet, Sthlm 1911), fylld av sprudlande livsglädje och genomsyrad av den tj. folkmusikens anda, gav S. landet dess national-opera och hade samtidigt sitt stora genombrott hos publiken. Han erhöll nu posten som 1. kapellm. vid operan och ställdes allmänt i första ledet bland tj. tonsättare. Hans nästa opera Dalibor (Prag 1868) väckte dock starka gensagor genom sin anslutning till Wagners operateknik i Lohengrin. Ännu olyckligare utföll Libuse (Libussa), skriven 1871 för den tilltänkta kröningen av Franz Joseph som konung av Böhmen. Kröningen uteblev, men S:s handling utlöste olust; till hans konstnärliga fiender kommo nu även politiska, och den nästa operan Dvè vdovy (»Två änkor»; Prag 1874) hade ingen framgång. Motgångarna tärde på S:s krafter, och till detta kom en tilltagande dövhet, som 1874 tvang honom att lämna sin verksamhet som kapellm. Från 1874 tillkommo tonsättarens mest kända ork.-verk, de 6 tondikterna i Må vlast (»Mitt fosterland»), däribl. Vltava (Moldau), samt den »självbiogr.» stråkkvart, i e-moll (Z mého zivota; Aus mei-nem Leben). Den tillfälliga undervärderingen av S:s verk vid operan hade emellertid vänts i sin motsats, och nya operor ss. Hubicka (»Kyssen»; Prag 1876) och Tajemstvi (»Hemligheten»; Prag 1878) mottogos med jubel. Den fullst. segern kom med invigningen av den nya Nationalteatern i Prag 1881, då Libuse framfördes med glänsande framgång. Men S. var nu en bruten man: hans sista planerade verk blevo ofullb., och 1884 måste han intagas på sinnessjukhus. S. å. gr. i Prag ett S.-sällskap, vartill 1904 kom »S:s vänner», likaledes i Prag, vilket utg. posthuma verk av tonsättaren. Som tonsättare utgick S. från den Wagner-Lisztska skolan, vars färgrika harmonik och överlägsna ork.-behandling han behärskade som få, och vars dramatiska teknik han begagnade för Branibori, Dalibor och Libuse. Den klassisk-romantiska formstrukturen i Liszts symf. dikter äger sin fulla tillämpning även på S:s arbeten i genren. Under inverkan av tj. folkmusik och tj. språk nådde han redan med den överdådiga Brudköpet fram till ett samlat uttryck för sin egenart, ytterligare förfinat i Dvé vdovy och Hubicka med dess ypperliga talsång. Det folkmus. inslaget i S:s ork.-verk återgår sällan på »etnogra 835 836