SPANIEN Versailles, Aftenstemning och Violinsonate a för vl. och piano; sånger m. m. Ö. G. Spalding [spä'1-], A1 b e r t, amerikansk violinist och tonsättare (f. 1888 15/s), en av USA:s främsta violinspelare. S. var elev bl. a. vid MK i Paris, där han deb. med ork. 1905, och har turnerat i Nord-och Sydamerika (Skandinavien 1912) m. m.; har skrivit 2 vl.-kons., kammar- och pianomusik, sånger m. m. samt självbiogr. Rise to follow (1943). — Litt.: R. Sabin, A. S. (i Mu-sical America 1950). Å. B. Spaltflöjter, en grupp av flöjter, vars anblåsnings- och tonproduktionsprincip gr. sig på det förhållandet att luftströmmen från munnen först passerar genom en smal ränna el. spalt (kärnspalt; eng. flue), innan den bry tes mot en skarp kant, »läppen». SPANIEN. Nationalstaten Spanien (sp. La Espa-na, off. Estado EspanoV), belägen på Py-reneiska halvön (omkr. 27 503 000 inv. 1951), har haft en politisk och kulturell räckvidd, som omfattat stora delar av världen. I denna utveckling intog musiken tidigt en bemärkt plats med perioder av rik blomstring alltifrån tidig medeltid och in i våra dagar. Spaniens kulturhistoria är i mycket en återspegling av dess politiska öden. Genom feni-cier och greker från omkr. år 1000 f. Kr. indragna i de världspolitiska sammanhangen kommo de sp. folkstammarna efter 219 f. Kr. under Rom, vars kultur präglade landet för lång tid. Från 615 var Spanien en del av det västgotiska riket; betydelsefull blev den moriska erövringen av stora delar av landet (711). Som kärna i det blivande sp. väldet framstodo i tur och ordning kristna kungadömen, bl. a. Asturien (från 700-t.), Navarra (900-t.) samt Aragonien och Kastilien (från 1000-t.), vilka från omkr. 1250 togo ledningen efter morer-nas fördrivande och definitivt förenades till ett rike under Ferdinand och Isabella (1469). Spanien förblev sedan i stort sett konungarike till 1931, då republik proklamerades. Folkmusik. I äldre tider drogo ofta främmande folkstammar genom Spanien, efterlämnande spår av sin kultur och mus. egenart i skilda delar av landet. Detta torde vara orsaken till att man knappast kan tala om en sp. folkmusikstil i och för sig. Vad som idag allmänt bet. som »sp. folkmusik» är helt och hållet ett litet brottstycke — och därtill icke ens ett av de mest värdefulla — ur en oerhört rikt fasetterad mosaik. Hit hör främst den i Aragoni en inhemska jota aragonesa, danssånger, som utföras till ackomp. av kastanj etter och tamburiner, vidare Andalusiens cante hondo, likaledes beledsagade med kastanj etter och gitarr. Båda typerna gå icke alltför långt tillbaka i tiden, men ha i senare tid vunnit stor utbredning även i andra sp. provinser och därigenom bidragit till att undantränga en stor del av den ålderdomligt-traditionella folkviseskat-ten. Ur cante hondo utvecklade sig kring början av 1800-t. flamenco, vilken, förutom av gitarr och kastanj etter, ackomp. av stampningar med foten (zapateado) och handklappningar (palmada), och som improviseras i en karakteristisk versform (copla), innehållande 4 korta versrader. En annan avart av cante hondo är fandangon, som i s. Spanien uppträder i talrika lokala varianter. En av den sp. folkmusikens viktigaste typer är romansen el. balladen.. Det rör sig här om brottstycken av medeltida episka dikter, de s. k. cantares de gesta, vilka uppstodo i det gamla Kastilien och alltjämt överallt leva kvar i muntlig tradition. Balladernas text är i hela Spanien i stort sett densamma; dock förefinnas i de olika provinserna betydande skiljaktigheter betr, deras mus. form samt deras mel., rytmiska och tonala karaktär. Vanl. rör det sig här om korta melodibildningar utan refräng. Vitt spridda äro även enstrofiga vaggsånger, för vilka varje provins bevarat sina egna typiska mel., samt lyriska kärleksvisor, till vilka även räknas klagosånger (endechas). Spanien är vidare rikt på andliga folkvisor, vilka delvis kunna härledas från medeltida lat. hymner och hövisk kärleksdiktning, och som vid de stora festerna sjungas vid processioner och vallfärder. En särställning intaga slutl., särsk. i Katalonien och på Balearerna, enstrofiga sånger, som under arbetet på fälten beledsaga plöjningen, slåttern och tröskningen. De föredragas vanl. i högt tonläge, ofta med fullst. fri rytm och med talrika melismer. Ur vilka källor de enskilda sp. provinsernas folkmusikstilar hämtat sin näring är ännu icke tillräckligt utforskat. I s. Spanien, ss. i Valencia, Murcia och Andalusien, är den moriska mel.- och föredragningsstilen tydligt märkbar, svagare i Navarra, Aragonien och Asturien. Galiciens och Estremaduras folkvisor förete släktskap med de port., medan däremot Katalonien icke blott språkligt utan även folkmus. bevarat sin självständighet. De äldre folkvisorna utföras alltjämt enstämmigt och utan instr.-beledsagning. Användningen av gitarren som typiskt ackomp. -instr. var urspr. begränsad till dansvisor som jota aragonesa, boleros o. a. sånger, som införts i senare tid. Å andra sidan ackomp. danserna i olika sp. provinser nästan uteslutande av folkliga instr. som t. ex. av säckpipa (gaita), enhandsflöjt (flaviol) och trumma (tambori) m. m. Karakteristiskt för Kataloni-ens nationaldans sardana, vilken av stads- och bybor utföres gemensamt på gator och torg, 869 870