SPANIEN är en liten blåsensemble (coblå), vars kärna består av 2 skalmejor, och som under 1800-t. utvidgades att omfatta även moderna ventil-instr. och kontrabas. Jämförande art.: Baskisk musik. Litt.: J. B. Trend, Salinas and 16th-century folksongs (i ML 1928); M. Torner, Cancionero musical (1928); H. Anglès, Das spanische Volks-lied (i AFM 1938). E.E. Medeltidens musik. Spaniens musikhistoria uppvisar alltjämt många dunkla punkter men är icke desto mindre synnerligen fängslande. Ett genomgående drag även på mus. område är den utpräglade regionalism, som under vissa perioder särsk. markerats och alltjämt kan påvisas (t. ex. betr. Katalonien). Sålunda bibehöll den sp. liturgiska musiken, den västgotiska el. ->mozarabiska sången, sin särställning ända in på 1000-t., då den ersattes av den greg. sången (1091). Som huvudföreträdare inom denna musik framträdde på 600-t. Isidorus av Sevilla; musikcentra under den arabiska perioden voro Sevilla, Toledo och Zaragoza. Det moriska inflytandet på sp. musik är icke fullt utrett men torde ha spelat en viktig roll. Från denna tid existerar även en världslig tonkonst, ehuru bevarad i neum-hdskr. av svårtolkad art. Den kyrkliga flerst. musiken fick från 1100-t. en högborg i klostret i Santiago de Compostela, vars representanter förberedde den fr. Notre Dame-skolan. Franskt inflytande präglar f. ö. en stor del av den sp. tonkonsten under denna tid; bl. a. florerade under 1200-t. den s. k. cantiga-sången, en variant av den provengalska trubadur- och trouvère-lyriken, men även med it. inslag. Viktiga härdar för musikodlingen blevo även, de sp. univ., som grundades (det första i Salamanca 1230). Av Spaniens musik under 1300—1400-t. har endast föga bevarats, och endast senare hdskr. (från 1500-t.) omvittna namn på nederländskt orienterade tonsättare ss. J. de Cornago, J. Urrede och F. de la Torre. Virelai-typen odlades som ->-villancicos av bl. a. J. del En-cina, och som framstående teoretiker må framhävas R. de Pareja. Den spanska musikens glanstid. Med 1500-t. inträder en rik blomstring inom sp. tonkonst, som fr. o. m. nu kom att göra sig gällande även utom landet. Betydande representanter för vokalpolyfonin voro t. ex. C. Morales, F. Guerrero, T. L. de Victoria och J. G. Perez, av vilka Vittoria företrädde den romerska (Palestrina-) stilen och Perez vene-tianarnas dubbelkörighet. Samtidigt uppstod en imponerande sp. orgelskola med A. de Ca-bezon som huvudgestalt, varjämte lut- el. vi-huelamusiken nådde en hög standard genom L. Milan, L. de Narvåez och M. de Fuenllana. Även betydande musikteoretiker framträdde ss. J. Bermudo, T. de Santa Maria, D. Ortiz och F. Salinas. Vilken ställning sp. kyrkomusik nu intagit, bevisas bäst av det förhållan det, att F. de las Infantas år 1577 förmådde omintetgöra Palestrinas planer på en omarb. av den rom.-katolska kyrkans liturgiska böcker. Traditionerna fortsattes under följ, sekel med musiker som J. Pujol; vokal-komposition fick ett centrum i den s. k. Montserrat-sko-lan. På instrumentalt område fick Cabezon efterföljare i F. Correa de Araujo och A. de Heredia, vilka även upptagit impulser från Sweelinck. Som en parallell till Frescobaldi framstod J. B. J. Cabanilles. Spansk operakonst. Från omkr. 1650 bleknar glansen kring Spaniens rykte som musiknation, utåt sett. Men redan tidigare hade grunden lagts till en konstform, som sedan blivit spanjorernas spec. passion, näml, det lyriska dramat med musik. Från 1629 intog operan en framskjuten plats vid det sp. hovet i Madrid (Lope de Vega), och från mitten av 1600-t. begynte dess segertåg som ->zarzuela över hela landet, introducerad 1648 av Spaniens störste diktare vid denna tid, P. Calderön de la Barca. De flesta sp. kompositörerna från 1650 och framåt skre-vo nu för teatern, däribl. J. Hidalgo och J. de Nebra (1700-t.). Zarzuelan undanträngdes från 1750-t. alltmer av ->tonadillan, som från 1790-t. fick en huvudrepresentant i M. Garcfa. Den eg. operaproduktionen kom däremot under 1700-t. i slaviskt beroende av italienarna, främst neapolitanarna, vars tonkonst snart behärskade alla musikens fält. Bemärkta operatonsättare i denna stil voro D. Terradellas och V. Martin y Soler. Klavermusik i D. Scarlattis anda skrevs av A. Soler, medan wienklassiska strömningar gå igen hos bl. a. J. C. de Arriaga y Balzola. Under början av 1800-t. upplevde det anrika gitarrspelet en renässans i Spanien med musiker som D. Aguado y Garcia och F. Sor. Från 1850 till nutiden. På 1850-t. nåddes Spanien av nationalroman-tiska idéer, vilka på kort tid bröto den hittills rådande it. hegemonin, särsk. på operans område. Zarzuelan, som varit på avskrivning sedan 1787, kom åter till heders genom tonsättare ss. J. Gaztambide, R. Hernando, F. A. Barbieri och P. E. Arrieta y Corera. Linjen följdes vidare av F. Pedrell, vars stridsskrift Por nuestra müsica (1890) verkade som en lystringssignal för de inhemska strävandena, T. Breton y Hernandez och R. Chapi y Lorente. Nu var isen bruten, och med en rad utmärkta tonsättare ss. I. Albéniz, E. Grana-dos, M. de Falla, C. del Campo y Zabaleta och J. Turina återvann Spanien sitt internat. anseende som musiknation. Modernare skolor fingo representanter i E. Halffter (neoklassi-cism), O. Esplå (expressionism) samt J. Pa-hissa och A. Salazar (polytonala tendenser). Bemärkta bland de nutida äro även J. Bau-tista, F. Mompou, J. Rodrigo och M. Palau. I samband med den inhemska traditionens 871 872