ST EN H AM M AR holländaren, Elisabeth i Tannhäuser, Elsa i Lohengrin, Rezia i Oberon, Margareta i Faust, Leonora i Trubaduren m. fl. — Litt.: F. Hedberg, F. S. (i förf:s Svenska operasångare, 1885). B. W-r STENHAMMAR, WILHELM (4). Tonsättaren, pianisten och dirigenten Karl Wilhelm Eugen Stenhammar, f. 1871 7/2 i Sthlm, d. 1927 20/u där, är en av de dominerande gestalterna i senare sv. musikhistoria. Han var senromantiker — Wagner och även Liszt betydde mycket för honom i ungdomsåren — men med stark dragning till det beethoven-brahmska arvet. Den nationalromantiska orientering som utmärkte den nord, tonkonsten decennierna kring sekelskiftet har däremot i mera begränsad omfattning givit honom impulser: det är då närmast den vokala produktionen som kommer i åtanke jämte ett fåtal instrumentalverk ss. rapsodin Midvinter, g-mollsymfonin och några av stråkkvartettsatserna. Bland nord, tonsättare betydde Berwald och Sibelius mest för Stenham-mars utveckling. Viktig om än icke stilavgörande var kontakten med Nielsen fr. o. m. senare hälften av 1910-t. Gemensamt var deras stora intresse för det musikaliska hantverket, för den linjära satsens problem, varigenom de förebådade ett av de mest karakteristiska dragen i den moderna musiken. Under senare levnadsår engagerade sig Stenhammar alltmer i Mozarts verk, tidvis även i de äldre mästarnas, i synnerhet de elisabethanska. Som pianist och dirigent hörde han till de ledande i Norden under 1890-t. och decennierna närmast efter sekelskiftet. — LMA 1900. Hdr vid Gbgs Högskola 1916. Stenhammars liv. Stenhammar, som var son till 1, växte upp i ett hem med dominerande mus. och pietistiska intressen: fadern, den strängt religiöse arkitekten och tonsättaren Per Ulrik S., och modern, f. Rudenschiöld, hörde till den närmaste kretsen kring den fromma prinsessan Eugenie. Redan under barnaåren började Stenhammar komponera mindre pianosonater och fantasier samt visor till andliga texter, de förra hållna i en allmän mozartsk-mendels-sohnsk stil, de senare influerade av väckelsesånger. Kompositionsarbete och pianospel satte sin prägel på hela hans uppväxttid. Han kom 915 dock relativt sent under verkligt sakkunnig ledning. År 1887 blev han sålunda pianoelev till R. Andersson, stud. 1888—90 orgel för W. Heintze och Lagergren samt avlade 1890 orga-nistex. vid MK i Sthlm som privatist, varpå han en kort tid tjänstgjorde vid Reformerta kyrkan där. Kompositionsstud. bedrev Stenhammar 1888 för E. Sjögren och därefter till 1892 för Hallén; i kontrapunkt var han elev till Dente 1888—89. — Statens tonsättarstip. 1894—98. När Stenhammar omkr. 1890 började framträda offentligt hade han redan en omfattande kompositionsverksamhet bakom sig: en pianosonat g-moll, korsatser a cap. och med piano samt sånger. I febr. 1892 gjorde han sin tredubbla debut: den 2. som kammarmusiker vid en av Aulinkvartettens soaréer, den 6. som pianosolist i Brahms d-mollkons. och den 16. som tonsättare med körverket I rosengård. Säsongen 1892—93 stud. Stenhammar piano för H. Barth i Berlin. I febr. 1894 gjorde han sin sensationella tonsättardebut av större format med sin under de följ, åren ofta spelade 1. pianokons. Vid samma tid inleddes det betydelsefulla samarb. med Aulinkvartetten, vilket skulle fortgå ända till Aulins sista sjukdom 1912. Den 16. okt. 1897 deb. Stenhammar som dirig. vid uruppf. av konsertuvertyren Excelsior och knöts därefter till Filharm, sällskapet som dess ledare. Säsongen 1900/01 var han kapellmästare vid K. teatern och 1904—06 ledare för Nya filharm, sällskapet. Efter en längre ita-lienvistelse nov. 1906—juli 1907 bosatte sig Stenhammar i Gbg sedan han kallats till kapellm. för orkesterfören. där, en befattning som han behöll till 1922. Var 1924—25 kapellm. vid K. teatern i Sthlm. Stenhammars verk och stil. Stenhammar spelade redan i början av sin produktion — barndomsverken borträknade — över ett stort register. Hans ungdoms förälskelse i Wagner och Liszt klingar igen i körverket Snöfrid (op. 5, 1891) och präglar delvis musikdramat Gildet på Solhaug (op. 6, 1892— 93), som dock i anslutning till texten även har markanta inslag av nord, folkton. Beethoven och Brahms, i viss mån även Haydn, äro de främsta impulsgivarna till den 1. stråkkvart, (op. 2, 1894), medan man i pianokons, nr 1 (op. 1, 1893) och i de 3 pianofantasierna op. 11 (1895) kan märka beroende av den brahmska klaver-stilen. Den nord.-romantiska musiktraditionen spinner han vidare på i vokalmusiken, t. ex. de 4 körvisorna a cap. (omkr. 1890) till texter av J. P. Jacobsen och Björnson. Han anknyter här till den södermanska körstilen men har också mottagit intryck av Grieg. Den strävan efter koncentration, enkelhet och innerlighet i uttrycket, de drag av meditation och själslig förfining som äro så karakteristiska för Stenhammars musik möta redan i de tidigare solosångerna, icke minst de till texter ur Runebergs »Idyll och epigram» (op. 4, 1893 el. 94) och Heidenstams »Ensamhetens tankar» (op. 7, 1893—95). Anmärkningsvärt är 916