STENHAMMAR Oljemålning av R. Thegerström. det koralartade draget i sånger som Lutad •mot gärdet och Rosen bröt du... (ur op. 8, 1895—96). Trots denna redan tidigt märkbara strävan bort från den effektfulla senromantiska klangapparaten och den starka känslobetoningen måste dock Stenhammars 90-talsverk sägas gå i tecknet av Sturm und Drang. Stråkkvart, nr 2 (op. 14, 1896) innehåller sålunda avsnitt med dramatiska urladdningar och lidelsefull käns-lovärme, sak samma gäller i stor utsträckning det wagnerinspirerade musikdramat Tirfing (op. 15, 1897—98). Liksom Stenhammar vid denna tid i sitt pianospel var »heroiskt» kraftfull och fantasifullt improviserande, kännetecknas hans verk från dessa år mindre av stramhet i det tematiska arbetet än just av en besläktad improvisatorisk formell frihet (jfr pianoverken och stråkkvart. 2 och 3). Tirfing blev icke den stora framgång som Stenhammar onekligen hade väntat. Det relativa misslyckandet ledde till en inre kris, vars närmaste resultat blev en uppgörelse med den romantiska estetiken i Wagners tecken. Stenhammar vände dock icke omedelbart ryg gen åt sin ungdoms ideal: en stark kärlek till Wagner gjorde sig tvärtom då och då påmind ända fram till de sista åren av tonsättarens liv. I betydelse för honom ökade nu Beethovens verk, och de klassicistiska tendenserna gjorde sig alltmer gällande. Man kan även skönja en högre värdering av det sv. musikarvet; Stenhammar slog av på kraven på och önskan efter en internat. karriär till förmån för en insats för sv. musikliv, både som reproducerande konstnär och som tonsättare. Verken från åren efter Tirfing och fram t. o. m. 1909 äro relativt enhetliga och kunna sägas utgöra en andra period i Stenhammars utveckling. Någon radikal förändring i tonspråket är icke märkbar, men fordran, på mo-tivisk utarbetning av stoffet blir allt större. — Violinsonaten op. 19 (1899—1900) representerar den nationella målsättningen i dess mest idyl-lisk-lyriska form, kantaten Ett folk (op. 22, 1904—05) — med hymnen Sverige — i en mera patetisk: den skrevs i en stämning av nationell bekännelseiver. Sv. folkmotiv har Stenhammar tagit upp i rapsodin Midvinter (op. 24, 1907). Den kända 2. pianokons. (op. 23, 1904—07) är 917 918