STIEBER teatern i Sthlm 1903—40, därefter extra eng. ytterligare några år, var med sin färgstarka personlighet en av dess främsta krafter i buffafacket. Litt. et art. 1921. S. stud, för J. Günther och G. Bratt och deb. 1902 på K. teatern som Leporello i Don Juan. Med sitt frodiga temperament, sin dramatiska begåvning och rika fantasi blev han den eg. arvtagaren till de burleska traditionerna från C. J. Uddmans och P. Janzons dagar och skapade härvid ett otal träffsäkert och skarpt profilerade typer. Dit hörde Bar-tholo i Barberaren och Figaros bröllop, Ollen-dorff i Tiggarstudenten, Frank i Läderlappen, Jupiter i Orfeus i underjorden, Löpar-Nisse i Värmlänningarne o. a. Vid sidan härav stodo många rollskapelser av mäktig resning ss. Monterone i Rigoletto, Tonio i Pajazzo och Alberich i Nibelungens ring. Roller (u. n.): Figaro i Figaros bröllop, Pa-pageno i Trollflöjten, Pizarro i Fidelio, Ochs i Rosenkavaljeren, Gessler i Wilhelm Tell, Dulcamara i L’elisir d’amore, Escamillo och Zuniga i Carmen, Josseaume i Advokaten Pathelin, översteprästen i Judith m. fl. H. M-g Stieber [fti/-], Hans, tysk tonsättare (f. 1886 V3), dir. 1947—48 vid MH i Hal-le, sedan lärare i komp. där. S., som stud, vid MK i Sondershausen och Leipzig (Krehl), har verkat som dirigent och körledare i bl. a. Hannover och Leipzig. Har skrivit scenmusik, ork.- och körverk, kammarmusik och sånger (även m. ork.). G.M. Stiedry [Jti/dri], Fritz, österrikisk dirigent (f. 1883 11/io), blev 1938 ledare av New Friends of Music Orch., New York. S. stud, vid MK och univ. i Wien (dr jur.) och var senare bl. a. kapellm. vid scener i Prag och Kassel, 1. kapellm. vid Hofoper (senare Staatsoper) i Berlin 1916—23 och dir. vid Volksoper i Wien 1924—25; GMD vid Städtische Oper, Berlin, 1929—33 och dirigent vid Leningrads filharm. ork. 1933—37. Han har gästdirig. i Europa (Sverige ffg. 1920), USA (deb. på Metropolitan 1946) och Mexico; ledare av Opera Workshop, Hunter Coll. of the City of New York, 1943. Å. B. Stierlin-Vallon [stirlä'n-valå'n], Henri, schweizisk tonsättare (f. 1887 12/i2), även verksam som pianopedagog och musikskriftställare. S. har stud, vid Sternsches Kons, i Berlin (Kwast och Portnoff), i Lausanne och för bl. a. Gédalge i Paris och vistades 1920—29 i Orienten. — Verk: Scenmusik till Envar, Stormen o. a., radiooperetten Quenouilles de verre (1951) o. a. radiomusik ss. Meskine, savetier de Mossoul (1950); pianokons, och symf. dikter och sviter för ork.; oratoriet La divine comé-dia (efter Dante) o. a. körverk; kammarmusik, pianostycken och sånger. G. M. Stiftelsen Malmö konserthus, bildad 927 1919 av Malmö orkesterfören., som upplöstes 1921. Det dröjde till den 18 jan. 1925, innan en ork. på 51 man kunde återuppta konsertverksamheten. Ränte-avkastningen av S:s konserthusfond, stiftad 1932, är avsedd trygga denna. Statsbidrag utgår sedan 1937. Antalet konserter per säsong är sedan hösten 1949 32. Konserter gåvos i Scaniabiografen till 1944, därefter i Malmö nya stadsteater. Ork. besökte Sthlm 1942. S:s ord. dirigenter ha varit T. Mann (1925), W. Meyer-Radon (1925—30), G. Schnéevoigt (1930—47), under vars ledning ork. nådde sv. elitklass, samt S.-Å. Axelson (sedan 1947). Ork. består 1952 av 52 ord. och 3 e. o. medl. — S:s verkst. dir. var 1919—49 E. Gagner, dess intendent sedan sistn. år är O. Hult. — Se bild vid art. Malmö. - Litt.: S. 1925—1950 (1950). Å. B. Stiftelsen Musikkulturens främjande, gr. i Sthlm 1920 på initiativ av kapten Rudolf Nydahl (f. 188 2 23/e), som samtidigt donerade 20 000 kr. härför. S. har till ändamål att utgöra ett inst. för musikvetensk. undervisning och forskning, att upprätta ett arkiv omfattande företrädesvis tonsättares original-ms., brev o. d., vilken saml. är mycket värdefull, och ett bibi, med noter och musiklitt. samt att skapa ett museum med bl. a. ur bruk komna musikinstr. och konstföremål med musiken som motiv. S. har anordnat offentliga utställningar. Fonderna uppgå f. n. (1952) till 100 000 kr. Å. B. Stiftelsen Stockholms konserthus -> Stockholms konserthus. Stignani [stinia/ni], Ebe, italiensk operasångerska (f. omkr. 1905), mezzosopran, ansedd som en av sitt lands främsta. Efter stud, vid MK i Neapel deb. S. 1925 som Amneris i Aida på Teatro S. Carlo där och har sedan med största framgång sjungit på Italiens ledande operascener, främst La Scala; gästspel och konserter i bl. a. England, Frankrike, Spanien, Tyskland och Österrike samt i Amerika (1949, 50 och 51). Roller: Azu-cena i Trubaduren, Eboli i Don Carlos, titelr. i La Gioconda, Santuzza i Cavalleria rusti-cana m. fl. — Även utmärkta grammofonin-sjungningar. G. P. STIL, förk. för ->Svenska tonsättares internationella licensbyrå. Stile anti'co (grave, obligat o, os-servat o, romano), it., »gammal stil», under 1600-t. bet. för renässanstidens vokalpolyfoni, främst den klassiska palestrinastilen. Termen användes även senare, ehuru med delvis andra aspekter. I t. ex. A. Berardis och J. J. Fux’ didaktiska uppställning av »de fem 928 Tryckt 5/n 52