STOR E-M YLN AREN Av den rikt blomstrande folkmusik, som existerade i England från tidig medeltid till in på 1700-t., återstår i våra dagar endast föga. Förmedlande vittnesbörd från äldsta tid förtälja om en högre sångart, kallad leöd, om sångbara dikter av episk karaktär och besvärjelsesånger, om hyllningssånger, om av kvinnor utförda klagovisor över de döda samt om bröllopssånger, vilka vid brudens inträde utfördes som växelsånger. Spelmansvisor ljödo vid de dagliga måltiderna, vid lek, dans och kapplöpningar, vid bröllops- och begravnings-fester, i värdshus och på gatorna. Från England härstammar slutl. det första vittnesbördet om en vokal, urspr. folklig flerstämmighet. Av allt detta har våra dagars England endast bevarat några rester. I några få provinsiella regressområden och bland de gammal-eng. befolkningsområdena i Nordamerika ha äldre hist. folkballader och berättande sånger hållit sig levande; deras pentatoniska vändningar peka på ett förmodl. keltiskt inflytande. I det stora hela har England sedan 1700-t. alltmera fått sin prägel av städernas kultur, vilket förklarar, varför landet idag praktiskt taget saknar en folkmusik i ordets eg. bemärkelse. De s. k. eng. folkvisorna äro till största delen produkter av stadskulturen: konstsånger, kabaretvisor samt folkligt känslosamma el. uppsluppna dans- och underhåll-ningsvisor. Annorlunda förhåller det sig med de keltiska reliktområdena i Skottland, Irland, Cornwall och Wales, vilka icke endast i dräkt, språk och andra kulturegenarter utan även i sin folkmusik bevarat äldre element in i våra dagar. Till dessa hör framför allt den halv-tonslösa pentatonik, som renast hållit sig kvar på Hebriderna. På Irland, i Wales och Skottland har däremot det sedan ett par sekel rådande anglosaxiska inflytandet medfört att egenartade stilblandningar med kyrkotonala och yngre dur-moll-inslag uppstått på många ställen. Av hög ålder äro tvivelsutan primitiva och enformiga klagosånger, vilka äro begränsade till några få toner, och vilka tills för kort tid sedan utfördes främst på Hebriderna och Irland. Mycket populära voro vidare de skotska fribytar- el. gränsballaderna (raid-resp. border-ballads). Ett större antal av dessa mel. ha hållit sig kvar bland nybyggarna i n. ö. Amerika. Ända långt in på 1600-t. värderades och utfördes bardernas konst bland S:s keltiska befolkningselement. Sedan denna konstart dött ut övertogcs dess sista rester av stadspiparna. En särställning intaga de iriska folkvisorna. Deras melodik är buren i tempo, mångskiftande och komplicerad i rytm och verkar främmande i sin tonalitet. Stora intervallsprång, brett utspunnen kantilena och snabba ornament omväxla inom en fritt fogad rytm. Mel. ha stort tonomfång, äro långa och rika på motiv. Liksom deras formella byggnad är även föredraget konstrikt och förbinder största kraftutveckling med strängaste återhållsamhet. 947 Litt.: W. Chapell, Populär music of olden time (1856—59); S. B. Gould & H. F. Sheppard, Songs of the West (1889—91); W. Chapell, Old English populär music (1893); F. J. Child, Eng-lish and Scottish populär ballads (1882—98); dens., Folksong of England (1908—12); W. G. Whittaker, North country songs, ballads and pipe tunes (1921); C. J. Sharp & O. Campbell, English folksongs from the Southern Appala-chians (1932); C. J. Sharp, English folksong: some conclusions 01936). — Jfr även Journal of the English Folk-Song Society (1899—1930). E.E. Store -Mylnaren ->Slåtter. Storkadens, en inom funktionsläran lanserad term, baserad på en utvidgning av begreppet kadens (->Kadens 1). S. innefattar de harmonisk—funktionella relationer, i vilka samtl. inom en komp, berörda tonarter stå till huvudtonarten och ger alltså en sammanfattning av modulation sförloppet (->Modulation). Om en komp. (el. sats) i C-dur företer utvikningar i tur och ordning exempelvis till G-dur, d-moll och a-moll, blir s. följ.: T — D — Sp — Tp — T. Jämförande art.: Funktionslära. I. B-n Storm, Edvard, norsk författare (1749—94), vars Döleviso med folkmel. utgåvos i J. B. de Laborde, Essai... (1780) och är den första tr. no. folkmelo-disaml. I ett ms. i Det kgl. bibi, i Khmn finnas 2 mel. komp, av S. ö. G. Storm, Gunna, ->Breuning-Storm. Storm, Kathinka, norsk operasångerska, mezzosopran (f. 1887 18/n), sedan 1920 bosatt i England. S. stud, för Kloed, Ellen Gulbranson, V. Herold och i Bayreuth, sjöng 1917 på operan i Stuttgart, därefter i Bayreuth och var 1918— 20 eng. vid Opera Comique i Oslo; gästade Sverige 1916. Bland hennes roller märkas Elisabeth och Venus i Tannhäuser, Santuzza i Cavalleria rustieana, titelr. i Carmen o. a. H. K. Storm, Nanne, norsk pianist (f. 1873 31 /8), har gjort sin största insats som uppskattad pianopedagog i Oslo. S. stud, vid MK i Khmn, för Agathe Backer Gröndahl, Busoni i Berlin samt i Paris och har konserterat i Skandinavien, Paris och London. Ordf, i Oslo musikklaererforen. 1907 —09 och 1911-29. H.K. Stormen, opera i 7 tablåer. Musik av K. Atterberg till egen textbearb. efter W. Shakespeares skådespel. Uppförd ffg.: Sthlm 1948. — Huvudroller: Prospero (bas), Miranda (sopran), Antonio (baryton), Alonzo (tenor), Ferdinand (tenor), Ariel (sopran), Caliban (baryton). Musiken återgår i vissa delar på den skåde- 948