ST RADIV ARIU S STRING QUARTET het och oöverträffad elegans skar han sina f-hål och snäckor. Efter 1700 och fram till 1720 inföll höjdpunkten i S:s produktion. Trots att han ständigt förnyade sig ifråga om material, dimensioner, lack etc., varigenom alla hans instr. ha sina spec. särdrag, var nu den karakteristiska S.-modellen färdig, och ett stort antal av hans mest berömda violiner tillkommo under dessa år. Efter 1725 blevo hans verk mindre talrika, hans säkerhet på handen mattades, relativt sett, och allt mera av arbetet övertogs av hans 3 lärjungar. Det sista instr., som han själv signerat, »Chant du Cygne», »The swan», är daterat 1737 och är, trots att det är tillverkat av en 88-åring, ett magnifikt konsertinstr. och hantverksmässigt ett mästerstycke. Av S:s ofantliga produktion har man lyckats identifiera och lokalisera 509 instr., därav 450 violiner, 11 altvioliner och 50 violonceller. Av dessa finnas f. n. 207 i USA. Samlarpri-serna ha stigit till fantastiska summor. I Amerika har betalats upp till 40 000 doll. för ett instr. — En fört, över de mest berömda S.-instr. återfinnes i suppl. A. L-y Litt.: F. J. Fétis, A. S... (1856); W. H., A. F. & A. E. Hill, A. S., his life and work (1902, -1909; huvudverk); L. Schmitt, Le rabot pour la plume ... (1934); B. Bacchetta, S. non è nato nel 1644... (1937); E. N. Doring, How many Strads? (1945); G. Hoffmann, S., 1’enchanteur (s. å.); G. Ottani, S. (s. å.); D. J. Balfoort, S. (1947); I. Orestad, Stradivarfiolinen (1949). Stradivarius String Quartet [-väTias -k°å:'tat], amerikansk stråkkvartett gr. 1929 i New York av A. Pochon, som var dess ledare och 2. violinist till 1938. S., som har konserterat flitigt, bestod urspr. f. ö. av Wolfe Wolfinsohn (f. 1899 3/8; 1. violin), N. Moldavan (altviolin) och G. Warburg (violoncell). År 1935 ersattes Moldavan av M. Dick och Warburg av Iwan d’Archambeau (f. 187 9 28/fl). Bernard Robbins spelar numera 2. violinstämman. Å. B. van der Straeten [-stra:'tan], E d-m o n d, belgisk musikhistoriker (1826— 95), medarb. till F. J. Fétis och verksam vid kungl. bibi, i Bryssel. S. skrev en mängd arbeten om belg. musik, bl. a. det monumentala La musique aux Pays-Bas avant le 19e siècle (8 bd., 1867—88). Stra'kosch, M a u r i c e (Moritz), mährisk impressario och pianist (1825—• 87), bosatte sig 1848 i New York, där han 1856 började sin impressario verksamhet. S. arr. en första it. operasäsong i New York 1857 och begav sig 1859 med sin trupp till Chicago; återkom senare till Europa, där han bl. a. var impressario åt svägerskan Adelina Patti. Skrev 2 operor, Souvenirs d’un impre-sario (21887) m. m. — G. m. sångerskan Amelia Patti. — S:s bror, M a x S. (1834—92), fort 951 satte sin brors -opera- och konsertverksamhet i New York och annorstädes . Å. B. Strambo'tto el. R i s p e 11 o d’a m o r e, it., under 1300- och 1400-t. (även i O. Petruccis Frottole, 1504—11) en av de viktigaste vokala formerna, som i sin ge-nomkomponerade gestalt förde över till madrigalen. S. är en diktform, i vilken varje strof består av 8 femfotade jambiska verser (rimflät-ning: abababcc). Då musiken blott omfattar 2 verser, upprepas den 4 ggr för varje strof. S. är vanl. skriven för en sångstämma med instr.-ack. och med långa mellan- och efterspel (ex. se RiHM 2:1). — Litt.: Se Frot-tola. I. S. Strand, orgelbyggarefamilj, verksam under första hälften av 1800-t. Pehr S. (1758—1826), instrumentmakare och orgelbyggare i Sthlm, utförde en del täml. goda verk, varav 5 äro bevarade: Forsmarks kyrka (1800), Sabbatsbergs gamla kyrka, Sthlm (1804; nu i Nord, museet), Tångeråsa (1805), Kristdala (1813; påbörjat av O. Schwan) och Närtuna (1818). Sonen Per Zacharias S. (1797—1844) utbildades av fadern och på statsstip. utomlands, där han fick goda insikter i den på kontinenten moderna, romantiska orgelstilen. Han privilegierades 1824, övertog faderns verkstad och räknades snart som den ledande mästaren. Under 20 år byggde han ett 70-tal verk, varav drygt 20 äro bevarade. Mest berömd blev den 61-st. orgeln i Lunds domkyrka, Sveriges då största (4 manualer och pedal), byggd 1830— 36 tills, m. P. Lund. En av de klangligt bästa bevarade är orgeln i Trefaldighetskyrkan, Karlskrona (1827; 20 st.). Av övriga må nämnas Östervåla (1825), Rasbokil (1829), Gryt, Östergötlands län (1835), Kalvträsk (1839), Roslagsbro (1839) och ö. Ryd, Sthlms län (1841; ombyggd), Klockrike (1842) samt Ålem (1842; ombyggd). Lärjungar till P. Z. S. voro bl. a. E. Söderling och J. G. Ek. P. S:s äldste son, J. Samuel S. (1786— 1860), var organist i V. Vingåker och utövade orgelbyggeri i mindre skala. Av hans verk äro de i Brevens bruk (omkr. 1830) och Lännäs, Örebro län (1845), samt V. Skedvi (1847) ännu i bruk. Hos honom fick E. A. Setterquist och P. L. Åkerman börja lära yrket. B. K. Strandberg, musikersläkt, urspr. från Jämtland, varav 14 medlemmar under de senaste 100 åren varit knutna till K. teatern i Sthlm. Den förste mus. verksamme representanten för släkten, operasångaren, tenor, Olof Strandberg (1816—82), tillhörde från 1838 kretsen kring O. Lindblad i Lund och deb. 1841 på K. teatern som Max i Friskytten; anställd där 1842—65. S. firade triumfer som Ot-tavio i Don Juan, Tamino i Trollflöjten och i 952