STRAVIN SKIJ att möjliggöra för en liten, lättrörlig ensemble att uppträda på små scener. Efter världskrigets slut återknöt Stravinskij kontakten med Djagilev, som föreslog honom att komp, en balett kring några Per-golesi-melodier. Stravinskij gick med på detta, och Pulcinella hade sin premiär i Paris 1920. Från 1920 slog sig Stravinskij åter ned i Frankrike och ägnade sig i stor utsträckning åt att framföra sina verk, till en början som dirigent, från 1924 även som pianosolist. Stravinskij behärskar f. ö. även en rad andra instr., särsk. slaginstrument. Sin första Amerika-turné företog han 1925, och 1928 började han göra grammofoninsp. för Co-lumbiabolaget. I syfte att framställa korrekta versioner av sina verk gjorde Stravinskij även en mängd arr. för självspelande pianon redan i början av 20-t. Är 1922 framfördes baletten Le renard och operan Mdvra i Paris. Stravinskij koncentrerade sig därefter några år på instr.-verk, men återvände till vokala arbeten med Oedipus Rex, komp, med till lat. övers, text efter Sofokles av J. Cocteau (1927). År 1928 följde baletterna Apollon Musagète och Le baiser de la fée, varmed Stravinskij väsentligen utformat sin klassiskt påverkade, »objektiva» stil. Fr. o. m. Psalmsymfonin (1930) vände han sig nu även till religiösa ämnen. Sedan Stravinskij år 1930 gjort den unge violinisten S. Dusjkins bekantskap skrev han en rad verk och transkr. för violin och företog turnéer tills, m. denne, bl. a. till Sthlm 1935. Stravinskij blev fr. medb. 1934, men bosatte sig i USA sedan han erbjudits och antagit C. E. Nortons lärostol i poetik vid Har-vard.-univ. (Cambridge, Mass.) för året 1939— 40. Han komp, där sin symf. i C »till Guds ära och Chicagos symf.-ork:s 50-årsjubileum» (1940) och har nyligen framträtt med sin första helaftonsopera, The rake’s progress, till W. H. Audens och C. Kallmans libretto, presenterad vid ISSM-festen i Venedig 1951 med tonsättaren som dirigent. År 1950 tillerkändes han det internat. Busonipriset. — Amer. medb. 1945. — LMA 1951. Stravinskij s stil och estetik. Stravinskij har sammanfattat sin estetik i sin mästerligt knappa och innehållsrika själv-biogr. och i sina eleganta Norton-föreläsningar. Några viktiga element däri kunna karakteriseras som en inriktning mot klassisk formbehärskning utan bundenhet till de klassiska formerna, traditionsmedvetande men samtidigt ett skapande på grundval av vår egen tids Igor Stravinskij. problem och uttrycksmedel, klarhet och logik i uppbyggnaden, en instrumentation som tar hänsyn till varje instr:s egenart, tonaliteten el. grundtonen som ett gravitationscentrum, melodin som det förnämsta mus. elementet och rytmen som det därnäst viktigaste. Karakteristiskt för Stravinskij är vidare, att han betraktar behärskandet av den mus. fantasin efter dessa riktlinjer som tonsättarens eg. uppgift och att han avvisar alla utom-mus. element både vid komponerandet och vid bedömandet av musik. Därmed sammanhänger hans motvilja mot det Wagnerska musikdramat och olika dirigenters »personliga» tolkningar, liksom mot all »psykologiserande» musik, t. ex. Musorgskijs och Schönbergs. Stravinskijs musik — även i hans många sceniska verk — är också allt annat än psykologiskt förklarande; den understryker tvärtom människans roll av marionett, av docka i ödets obarmhärtiga spel. Man kan dock i många verk spåra ett drag av svårmod och trots el. ironi, som säkerligen har bidragit att ge dem livskraft och personlig prägel. Stravinskijs egna uttalanden äro i regel av så allmän art, att de inte ge någon konkret 973 974