STRUVE, J. B. i Regementets dotter, hertigen i Rigoletto, Ca-nio i Pajazzo, Cavaradossi i Tosca, titelr. i Faust, Wilhelm Meister i Mignon, Don José i Carmen, titelr. i Hoffmanns äventyr, Gerald i Lakmé o. a. H. K. Struve el. S t r u w e, Jacob Bernhard, tonsättare, organist och musikpedagog (1767—1826), står i sin instrumentalmusik på gränsen mellan den senare wienklassicismen och romantiken. — LMA 1797. Efter stud, vid Uppsala univ. tog S. doktorsgraden i naturvetenskap vid univ. i Kiel samt stud, musik för Gyrowetz i Wien. Han var 1805—11 preses i Musikaliska akademien, Sthlm, och vistades senare i Norrköping, där han från 1811 var org.; från 1816 ånyo i Sthlm, verksam bl. a. inom Harmoniska sällskapet. Till S:s bästa verk räknas avsnitt ur hans skådespelsmusik och en uvertyr c. — Ms. i MA:s bibi. Verk: Musik till komedierna Torparen (1803), Den engelske advokaten el. Lagens bokstafliga uttydning (1805), Den ondsinta hustrun (1808) och En fjerdedels timmas tystnad (1810; alla i Sthlm); symf. Ess, kröningsmusik (1800); re-kviem (fullb. och tr. av E. Drake), kantat över ps. 43 i sv. psalmboken (1825); 2 stråkkvint., 5 stråkkvart.; pianostycken o. a. Litt.: C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932); S. Walin, Beiträge zur Geschichte der schwedischen Sinfonik ... (diss. 1941). C.-G. S. M. Strykidiofoner, instrumentgrupp, där instrumentens klingande delar bringas i svängning genom rivning el. friktion. S. förekomma på enstaka håll inom de utomeur. folken, t. ex. i Central- och Sydamerika, på Nya Irland (Bismarcksarkipela-gen) och bland Afrikas negrer i form av s. k. friktionstrummor, där ett snöre el. en stav dragits genom trumskinnet, vilka strykas med fuktade fingrar. Olika slag av friktionstrummor återfinnas även som folkinstr. hos talrika eur. folk. Sin högsta blomstring nådde s. mot slutet av 1700-t. och under början av 1800-t. genom uppkomsten av ->-glasharmonikan, ->spikhar-pan och genom fysikern ->Chladnis försök att frambringa toner ur strukna stavar. I anslutning till dessa experiment sysselsatte sig en hel generation av förromantiska instrumentbyggare med konstruktion av eufoner, klavicylindrar o. d. klangapparater, där man genom att stryka stavar av metall, glas el. trä skulle kunna alstra eteriskt viskande klanger. E.E. Strüver [Jtry/far], Paul, tysk tonsättare (f. 1896 12/2), dr phil. vid univ. i München 1923, teaterkapellm. i olika ty. städer, nu i Lübeck. S., som stud. komp, för Juon, Courvoisier 983 m. fl., har skrivit operorna Dianas Hochzeit (Duisburg 1929) och Skandal um Grabbe (1934), symf. C (1949), ork.-kons. Ess (1950), kammarmusik m. m. G. M. Stråhle, Daniel, orgelbyggare (1700 —46), lärjunge till J. N. Cahman och efter dennes död jämte O. Hedlund vårt lands ledande. S. utbildade bl. a. J. Gren och sin brorson P. Stråhle (->Gren). S., som först stud, matematik och mekanik för C. Polhem, utförde sina första orgelarbeten i slutet av 1720-t. och erhöll orgelbyggareprivilegium 1742. Av hans jämförelsevis begränsade men kvalitativt högtstående produktion, huvudsaki. till kyrkor i mälarlandskapen, Dalarna, Hälsingland och Gästrikland, är föga bevarat i oförändrat skick. Innerverket av orgeln till Svärdsjö kyrka (1738) står numera i Bingsjö kapell. Endast det lilla verket i Strömsholms slottskapell (1739 el. 42) finnes kvar på sin urspr. plats — dock något förändrat. — Litt.: B. Wester, Studier i svensk orgelkonst under 1600- och 1700-talen (i STM 1931). B. K. Stråhle, Lars Johan Gustav (Gösta), finländsk musiker (f. 1894 0/2), dir. mus., sedan 1923 organist i Vasa. Efter stud, vid Viborgs och Hfors musikinst. och i Sthlm var S. 1914—22 kantororganist i Brahestad. I Vasa har han dessutom gr. och lett körer, medv. som dirig. vid kyrkosångfester och varit verksam som musikkritiker m. m. — S. har komp, kör- o. solosånger. A. F. Stråkarter. Artikulationen vid spel på stråkinstr. är helt beroende av det sätt på vilket stråken föres över strängarna (»stråkföringen»). Stråktekniken företer därför en rad skiftande, ofta invecklade och svårlärda rörelsemönster (»stråk»). Notbilden ger icke alltid ett säkert begrepp om vilken stråkart som skall begagnas, och de skilda stråkarternas bet. växla även till betydelsen både i noterna och i dagligt tal, varför i sista hand omdöme och mus. smak få vara avgörande för stråkartikulationens teknik. Hur noterna i violinmusik skola utföras anges mest med tecken ( • och v samt bågar av olika längd, »stråkbågar»), mindre ofta med termer. Även skilda föredragsbet. kunna inverka på valet av s. Stråkbågarna måste skiljas från »legatobågar» och »fraserings1* ågar» men sammanfalla dock ofta med dessa. Eftersom s. innebära olika arter av artikulation kunna (i förekommande fall) stråkbågarna sägas vara identiska även med »artikulations-bågarna». S. kan indelas på olika sätt. Det vanligaste är att skilja mellan liggande s., vid vilka stråken kvarligger på strängen, och h o p p a n- 984