STRÅKHARPA des., när stråken lämnar strängen efter varje ton. Till de förra höra legato, ett jämnt stråk utan hörbara övergångar från en ton till en annan, ofta flera i samma stråkdrag; detaché, ett brett, kraftigt stråk, som tydligt avgränsar tonerna från varandra, dock utan någon märkbar paus; begagnas härvid hela stråken talar man om le grand detaché; martellato, ett kort, hamrat stråk utfört vid spetsen (»colla punto d’arco») med tydligt från varandra avgränsade toner; flera sådana toner i ett stråkdrag får bet. staccato. Flygande staccato är en mellanform i hastigt tempo mellan liggande och hoppande stråk: stråken lyftes något från strängen för varje ton. En mellanform mellan legato och staccato är portato, som vanl. förekommer i långsamt tempo. De viktigaste hoppande s. äro spiccato (fr. sautillé), en kort, snabb, studsande s. på mitten av stråken med en ton i varje stråkdrag, tagas flera toner i stråkdraget kallas s. sal-tando. S. k. kastade stråk förekomma även varvid taglets och stråkens egen elasticitet åstadkomma den nödvändiga energin. Flera av de mera virtuosa s. höra till denna grupp (Viotti-stråk, ricochet m. fl.) liksom även varianter av de ovan uppräknade s. samt kombinationer av liggande och hoppande s. (blandade s.). Tekniskt stå flera av dessa s. i förbindelse med varandra; så övergår t. ex. detaché i snabbt tempo i spiccato. De stråktekniska problemen utgöra ett av violin- och violoncellpedagogikens viktigaste arbetsfält; goda såväl anatomiska som psykiska förutsättningar erfordras för de olika s:s behärskning. Det kan nämnas, att den mest bekanta saml. av stråkövningar, O. Sevciks Schule der Bogentechnik, innehåller 4 000 olika förbindelser av s. Spelande med stråken i motsats till knäppning med fingret (->pizzicato) kallas sammanfattande coll’ arco. Bet. col legno anger, att strängarna beröras med stråkens stång i stället för med taglet, varigenom vissa koloristiska effekter ernås. Till de eg. s. hänför man rätteligen ej de visserligen grundläggande nedstråk (bet. ।—,; ty. Abstrich m. m., eng. down-bow, fr. tiré, it. arcata in giu) och uppstråk (bet. V; ty. Aufstrich m. m., eng. up-bow, fr. poussé, it. arcata in su), varmed menas, att stråken föres i riktning ned från resp, upp mot froschen. Slutl. må nämnas, att stråkartsbet. i utgåvor av klassisk musik ofta härröra från utg. och ej från tonsättaren; dessa tillägg ha givetvis utförts med mer el. mindre starkt utpräglad stilkänsla. Jämförande art.: Tolkningskonst, Violinspel. Litt.: A. Moser, Methodik des Violinspiels 1 (1920); C. Flesch, Die Kunst des Violinspiels 1 (1929). I.S. Stråkbågar, bågformiga tecken i notskrift, angivande vilka noter som skola utföras i ett »stråk». Praktiskt taget alla bågar i noter för stråk instrument kunna betraktas som dyl. artikula-tionstecken; fraseringsbågar förekomma i mindre utsträckning. Se vidare art. Bågar och Stråkarter. Stråkcittra ->Cittra. Stråke (da. bue, eng. bow, fr. archet, it. arco, ty. Bogen), verktyg varmed strängarna på vissa chordofoner genom strykning bringas att vibrera. Den principiella konstruktionen består av en böjd, elastisk trästång, mellan vars ändar (häst-) tagel är spänt. Utvecklingen har förbättrat denna primitiva typ fram till den moderna violinstråken, konstruerad i slutet av 1700-t. Den primitiva stråken förekommer i de flesta kulturer och fanns i västerlandet in i medeltiden. Med instr:s tekniska förbättringar och instrumentalmusikens utveckling blev även s. föremål för förändringar. Stången gjordes längre, den starkt konvexa böjningen blev mera utplanad och koncentrerad till spetsen ss. hos nyckelharpstråken, medan nedre ändan försågs med en handtagsliknande anordning för tagelfästet. Denna omvandlades på 1600-t. till en primitiv ->frosch, samtidigt som stången rätades ut till endast en svag konvex krök-ning och spetsen fick en elegant kurvatur. Taglets spänning reglerades under spelet med fingrarna. Viola da gamba-stråken hade en större frosch, som möjliggjorde den spec. fattningen med handens insida vänd uppåt, tumgrepp om stången och en el. två fingrar instuckna mellan stången och taglet (denna fattning begagnas fortfarande på den s. k. tyska kontrabasstråken). I den vidare utvecklingen rätades stången ut och froschen fick en mekanisk spännings-anordning, först medelst en metallögla, som kunde läggas i olika hack i en tandrad på stångens översida, senare medelst en skruvinrättning. Spetsen kortades av och ställdes i rät vinkel mot stången, varigenom taglets avstånd från denna blev lika utefter hela stråkens längd. Den moderna stråkens definitiva utformning åstadkom fransmannen F. Tourte på 1780-t. Han tillverkade sina stråkar av pernambukträ, fastställde dimensionerna för en god balans, gav stången en lätt konkav böjning m. m. Längden fastställde han till 75 cm. för violin-, 74 för altviolin- och 73 cm. för violoncellstråken. Litt.: H. Saint-George, The bow, its history, manufacture and use (31922); H. H. Dräger, Die Entwicklung des Streichbogens und seine An-wendung in Europa (bis zum Violenbogen des 16. Jahrh.) (1937); F. Wunderlich, Der Geigen-bogen ... (21952). Å. L-y Stråkföring ->Stråkarter. Stråkharpa (estländsk-sv. tal(l)harpa, fi. jouhikantele), stränginstrument med 2—4 strängar. Strängförkortning sker 985 986