ST RÅKI NSTRUMENT Stråkharpa. Crwth. med fingrarnas övre sida el. naglarna mot de fritt svävande strängarna. S. spelas med stråke. S., som är besläktad med den walesiska -> crwth, har bibehållit sig som folkinstr. främst i ö. Karelen (smal- och tvåhålig) samt i det sv. Estland (bredhålig). Instr. har förekommit i Sverige, där båda typerna påträffats. En stenskulptur i Trondheims domkyrka från 1100-t. är äldsta belägg för s. — Litt.: Otto Andersson, Stråkharpan ... (diss. 1923; eng. uppl. 1931). Otto Andersson Stråkinstrument, sådana chordofoner, vilkas strängar bringas att vibrera med tillhjälp av en stråke el. en konstruktion, som ersätter denna, t. ex. ett roterande hjul, ett band el. en stav. De betydelsefullaste västerländska s. äro viola da gamba- och violininstr. med deras föregångsformer, men andra viktiga typer äro ->viella, ->nyckelharpa och ->stråkklaver. Stråkklaver, ett på 1570-t. uppfunnet och ända fram till 1900-t. tillverkat instr., vars princip bygger på ->viellans, dvs. strängarna bringas att vibrera medelst hartsbestrukna hjul, medan en klaviatur överför strängarnas tryck mot hjulen. I Sverige tillverkade Nils Söderström i Sthlm s. i slutet av 1700-t. Å. L-y Stråkkvartett (ty. Streichquartett, fr. quatuor ä cordes, it. quartetto d’archi, eng. string quartet), kammarmusikverk för två violiner, altviolin och violoncell, tillika namn på den fyrhövdade ensemblen. S. kan på ett idealiskt sätt förena klanglig balans och homogenitet med långtgående individualisering av de fyra stämmorna och intar alltsedan slutet av 1700-t. den främsta platsen bland kammarmus. ensembleformer. Ur formell 987 synpunkt ansluter sig s. vanl. helt till sonatcykeln och de däri förekommande formtyperna; ->Sonat. S:s ursprung kan ledas tillbaka till mitten av 1700-t. Sin fulla mognad nådde den under 1770—80-t. med Haydns »kontrapunktiska» kvartetter op. 20 (1772) och hans »ryska» kvartetter op. 33 (1781) och Mozarts sex Haydn tillägnade kvart, från åren 1782—85. Visserligen förekommo långt tidigare komp, för fyrst. kammarensembler bestående av stråkinstr., t. ex. ricercar- och canzona-satser under 1500-t., den eng. odlingen av fancies för viol-instr. under 1600-t.; från samma tid härstammar M. Neris fyrst. Sonate e canzoni för 2 vl., va och basgamba op. 1 (1644). Dessa ensembletyper och verk sakna dock omedelbart genetiskt samband med den senare stråkkvartetten. Rötterna till s., vilken växte fram främst under 1750—70-t. och däromkr., äro tvärtom att söka på andra håll. Generellt kan fastslås, att den viktigaste förändringen i besättnings-hänseende under denna tid är, att äldre ensembletyper med generalbasinstr. ge vika för ensembletyper utan generalbas, i vilka hela det harmonisk-ackordiska skeendet uppsuges av melodiinstr. Den viktigaste senbarocka utgångspunkten är här självfallet ->triosonatan, men vid sidan därav böra nämnas såväl senbarockens »quadro»-satser (»sonate a quattro»), ibland med 3 melodiinstr. och b. c., ibland med 2 melodiinstr., continuo och ett självständigt basinstr., som vissa concertotyper. Under förra hälften av 1700-t. fogades stundom va till concertinogruppens 2 vl. och b. c.; samtidigt förekom emellanåt att konserter framfördes helt solistiskt, ss. »kammarkons, å 4». S. har emellertid två ännu mera omedelbara, generalbaslösa föregångare, näml, divertimen-to-(serenad-, kassation-)musiken och den rena stråktrion. Åtsk. tidiga s.-serier, däribl. Haydns op. 1 och 2, uppvisa divertimentots femsatsiga cykliska form. S:s tidigare utvecklingsfaser kunna noggrant följas i Haydns 83 kvart, från ca 1760 till 1803. Till s:s tidigaste företrädare höra i övrigt Tar-tini, G. B. Sammartini, Mysliveczek, Bocche-rini samt flera av den nya instrumentalstilens företrädare i Mannheim och Wien. Hos Beethoven intar s. som instrumentalform en viktig plats mellan symf. och pianosonaterna. I de sex s. op. 18 står han alltjämt Haydn och Mozart ganska nära; helt självständiga och starkt personliga äro redan de tre s. k. Rasumovskij-kvart, op. 59. I sina sista s. op. 127, 130—33 och 135 har Beethoven skapat en på en gång esoterisk och höggradigt subjektiv, nästan övermogen konst, som saknar motsvarighet i hela kammarmusiklitt. Även Schubert har lämnat betydande bidrag till s., liksom romantikerna Mendelssohn, Schumann, C. Franck, Brahms, Dvorak, Reger o. a. Nya raffinerade klangeffekter införas av Debussy och Ravel. I 1900-t:s musikskapande har s. spelat en viktig roll. Den märkligaste verkgrup 988