STRÖM pen är här Bartåks sex s., vilka allmänt börja betraktas som en av de främsta s.-ser. efter Beethoven. Jämsides därmed kan nämnas Schönbergs och Hindemiths kvart. I de nord, länderna har s. odlats av bl. a. F. Berwald, Norman, Grieg, C. Nielsen, Sibelius, W. Stenhammar, Hilding Rosenberg samt av flertalet da. och sv. tonsättare av de yngre generationerna. Litt.: E. Goossens, The string quartet since Brahms (i ML 1922); M. D. H. Norton, String quartet playing (1925); W. Altmann, Handbuch für Streichquartett-Spieler (4 bd, 1928—31); M. Pincherle, On the origins of the string-quartet (i MQ 1929); H. Rothweiler, Zur Entwicklung des Streichquartetts... des 18. Jahrh:s (diss. 1934); J. Léner, The technique of string quartet playing (1935; även på fr. och ty.; m. partitur och stämmor); B. Aulich & E. Heimeran, Das stillvergnügte Streichquartett... (1936; eng. uppl. 1938; belletristisk); Ursula Leh-mann, Deutsches und italienisches Wesen in der Vorgeschichte des klassischen Streichquartetts (diss. 1939; m. bibliogr.); P. Schlüter, Die Anfänge des modernen Streichquartetts (s. å.); M. Pincherle, Les instruments du quatuor (1948; m. bibliogr.); W. Altmann, Kleiner Füh-rer durch die Streichquartette für Haus und Schule (1950). — Se även under art. Kammarmusik. I. B-n Stråkorkester, orkester sammansatt uteslutande av stråkinstrument, antingen av stort format, motsv. en modern symfoniork :s stråkstyrka, el. av formatet ->kam-marorkester. En mycket stor del av hög- och senbarockens orkesterlitt. (concerti grossi m. m.) äro skrivna för s., ehuru självfallet inbegripande ackordiska generalbasinstr.; dock var det i tidens praxis icke ovanligt att accessoriskt förstärka stråkinstr.-stämmorna med blåsinstr. (t. ex. oboer och fagotter), spec. i uvertyrer. Från 1800-t. föreligger bl. a. ett antal berömda serenader för stråkork. (t. ex. av Dvorak och Tjajkovskij); i samband med de nyklassicistiska tendenserna inom 1900-t:s musik har s. kommit till ganska riklig användning. — Jfr Orkester. I. B-n Stråkstämmor, en grupp öppna labial-stämmor i orgeln av trång genomskär-ningsmensur och med låg uppskärning, vilket ger dem en strykande tonansats. Den äldsta typen av s. representerar en vidareutbildning av de överblåsande orgelstämmor, som klangligt efterbilda folkliga flöjtinstr.: fugara, salicional och sali-c e t. Den största gruppen avser en imitation av stråkinstr. (Härav den äldre, missledande bet. gambakören.) I denna är g a m b a av klassiskt ursprung. Genom det romantiska orgelbygget tillkommo violin, viol a, violo n c e 11 och kontrabas, även kallad v i o 1 o n. En 3. typ synnerligen tonsvaga och trångt mensurerade s. innebär en efterbildning av genomslående tungstämmor: c r e m o n a, eolin, harmonika. B. K. Sträng (eng. string, fr. corde, it. corda, ty. Saite), det tonande mediet hos sträng-instr. S. måste, för att dess svängningar skola resultera i en ton, stå under spänning mellan två fasta punkter. Svängningarna åstadkommas genom slag, knäppning, strykning el. blåsning. Hos primitiva instr. kan s. vara en från instr.-kroppen lösgjord del av t. ex. barkfibrer. De vanligaste materialen äro dock tvinnade fårtarmar (»sensträngar»), silke el. metall. Med fin metalltråd av silver, koppar el. aluminium överspunna tarm- och metallsträngar begagnas från 1600-t. för att bibehålla elasticiteten hos tjockare s. Under senare tid ha s. av rostfritt stål saluförts. De allt större kraven på klangstyrka hos instr. ha gjort att de tonsvagare tarmsträngarna alltmera undanträngts till förmån för s. av metall. Å. L-y Stränginstrument ->Chordofoner. Strängnäs, stifts- och skolstad i Södermanlands län vid Mälaren (7 254 inv. 1951), sedan tidig medeltid ett kulturcentrum i Södermanland. Omkr. 1160 blev S. biskopssäte, på 1260-t. gr. ett dominikankloster och 1291 invigdes domkyrkan. Här verkade under medeltiden bl. a. biskoparna Tomas Simonsson och Kort Rogge samt senare Olaus Petri och Laurentius Andreae. Om musiklivet i äldsta tid veta vi föga. En orgel i domkyrkan omtalas på 1570-t. I gymnasiet (gr. 1626) blomstrade musiken under biskop Laurentius Paulinus Gothus (1608—37), och under 1700-t. hörde skolan till landets bästa musikodlingsställen (man spelade bl. a. »sinfonior»). — En betydelsefull insats har gjorts av militärmusiken alltsedan början av 1800-t. I början av 1900-t. gr. S. musiksällskap, som i samarb. med folkskolesem. framförde större körverk under ledning av H. Levrén, en tradition, som nu fullföljes av domkyrkokören. År 1922 gr. S. orkesterfören. med V. Fritzell som ledare, 1942 efterträdd av P. Berg; nuv. dirig. äro Torsten Sonnander (f. 1909 17/i2) och Rudolf Norrman (f. 1903 3/s); den sistn. leder även en kammarorkester. Litt.: A. Falk, S. gymnasiums historia (i Re-gium Gustavianum Gymnasium Strengnense 1626—1926. Minnesskrift, 1926). I. S. Ström, Karl Fingal, musikpedagog (f. 1923 1/i), blev 1948 konsulent för ABF:s musik verksamhet i Sverige. S., som 1936—45 var militärmusiker vid Kungl. Norrbottens reg. i Boden, var elev vid Folkliga musikskolan i Ingesund och stud, psykologi vid Ericastiftelsen i Sthlm; sekr. i Centralkommittén för mus. folkbildning och ordf, i den av honom 1950 gr. M u s i k p s y- 989 990