SVERIGES ALLM. ORGANIST- OCH KANTORSFÖRENING Bl. a. tonsättare på det instr. området må här endast nämnas J. Wikmanson och Kraus. Med sällskapslivets höga utveckling följde en rik odling av sällskapsvisan, inom vilken konstart betydande inhemska bidrag gåvos av Roman, Bellman, Kraus, Wikmanson, Ählström o. a. Tiden efter 1809. På den grund, som lädes under de föregående epokerna, har den sv. musikkulturen alltmer vuxit i omfång och styrka, varvid utvecklingen gått särsk. raskt under innevarande sekel. Vid sidan om hovkapellet har det ej endast i Sthlm utan även i en rad andra städer bildats fullständiga, fast anställda ensembler för regelbundet framförande av den stora ork.-repertoaren, och operor ges ej längre enbart i huvudstaden utan med egna krafter även i städer som Gbg och Malmö. Musikintresset har i våra dagar uppnått en hittills oanad intensitet och utbredning och söker sig inom bildningsorg, och i kommunal regi fram utefter delvis nya vägar (musikcirklar, konser-terande amatörensembler med inslag av fack-musiker osv.). Mot denna rika utveckling av reproduktionens org. svarar en allt rikare inhemsk produktion. Under 1800-t:s förra hälft rörde sig denna under starka ty. påverkningar helst inom de smärre vokalformerna, manskvartetten och solosången med pianoackomp. Hithörande verk av J. C. F. Haeffner, B. Crusell, E. G. Geijer, prins Gustaf m. fl. äro typiska för tidens smak. Sitt största namn har genren i A. F. Lindblad med en rad ypperliga sånger jämte en opera och instr.-musik. En särling i denna skara är Franz Berwald, periodens enda inhemska tonsättare av internat. mått, vars symfonier och kammarmus. verk lämna betydande bidrag till instr.-musikens utveckling mellan Beethoven och Brahms. Han bör även ihågkommas för sina båda operor, av vilka Estrella de Soria är den märkligaste. En rikare odling av en musik med vidare syftning inleddes under 1800-t:s senare hälft av L. Norman (symfonier, kammarmusik, kantater m. m.) och A. Söderman (världsliga och andliga solosånger — däribl. märkliga soloballader — och körverk, dramatisk musik), vilken sistn. med sin ofta folkviseartade melodik hos oss inleder den nationella romantiken. Andra högt skattade tonsättare från detta tidsavsnitt voro G. Wennerberg (Gluntarne, manskörer, oratorier o. a. religiös musik) och J. A. Josephson (solosånger, manskörer och större körverk). I. Hallström kan särsk. nämnas för den framgång han vann med operan Den berg-tagna. Den inhemska produktionen under innevarande sekel kännetecknas av att de under 1800-t. något ensidigt ty. inflytelserna blandas upp med utpräglat nationella element och med inflytelser från annat håll, t. ex. Frankrike (inom populärmusiken dock framför allt från Amerika) och från de nyaste strömningarna. På det vokala området intar visan, romansen 1049 alltjämt en framskjuten plats. Men vid sidan härav kan man notera ett stegrat intresse för operans konstform och för en rikare och mer nyanserad odling av religiös musik. Instrumentalmusikens stora och små former ha naturligtvis också uppmärksammats i växlande utsträckning. Denna utveckling inleddes under årtiondena närmast före och efter sekelskiftet av A. Hallén (symf. dikter i »nytysk», operor i wagnersk stil), E. Sjögren (finstämda romanser, delvis fr. influerade), W. Peterson-Berger (nationellt präglade sånger, pianostycken, symfonier och wagnerpåverkade operor, främst Arnljot), W. Stenhammar (instrumentalmusik, sånger, körverk), H. Alfvén (färgsprakande symfonier och symf. dikter med nationellt »stoff», sånger, körverk) och fortsättes i sen- och nationalromantisk anda av N. Berg (symf. dikter, operor), T. Rangström (sånger, operor, främst Kronbruden, instrumentalmusik), K. Atterberg (kantater, operor, instrumentalmusik), O. Lindberg (sånger, körverk, en opera, nationellt färgade symf. dikter) o. a. Modernister av olika grader äro E. Kallstenius, G. Nystroem, H. Rosenberg, D. Wirén, L.-E. Larsson, G. de Frumerie, E. von Koch, K.-B. Blomdahl, S.-E. Bäck, I. Lidholm m. fl. Under de sista 100 åren har det till sist också skett en avsevärd utbyggnad av det mus. undervisningsväsendet. MA:s undervisningsverk, den nuv. MH, har växt ut till en fullständig mus. läroanstalt för utbildning av konstnärer inom olika fack och av statliga befattningshavare på det mus. området. Det alltmer stegrade behovet av musikundervisning täcks till en del också av privata musikskolor på olika håll i landet. Den vetenskapliga musikforskningen, som i äldre tider endast sporadiskt företrätts inom landet, har fått en fast ställning åtm. vid univ. i Uppsala. Den för all musikkultur grundläggande musikundervisningen i de allmänna skolorna har, efter att länge ha försummats, under de senare åren tilldragit sig ett allt större intresse och står inför en löftesrik omdaning. S. W. En utförligare skildring av sv. folkmusik och den sv. tonkonstens historia lämnas i suppl. Jämförande art.: Gustaf III, Italienska opera-sällskap i Sverige, Kungl. hovkapellet, Kungl. teatern, Musikaliska akadfemien o. a. art. om mus. institutioner, Musikaliskt folkbildningsarbete, avd. Sverige, Opera, sp. 1359 ff.; därjämte stadsartiklar. Monumentauppl.: Äldre svensk musik, 9 vol. ff., 1935—45 ff. Litt.: Se art. N. Fransén, A. Hülphers, C.-A. Moberg, T. Norlind, M. Pergament, E. Sundström, S. Walin, P. Vretblad; se vidare Å. Da-vidsson, Bibliografi över svensk musiklitteratur 1800—1945 (1948) och Svensk musikhistorisk bibliografi 1926 ff. (i STM 1927 ff.); se även litt. under ovannämnda Jämförande art. Sveriges allmänna organist- och kan-torsförening, förk. SAOK, gr. i Sthlm 1901 på initiativ av P. Borgh m. fl. S. har 1050