SYLOU CREUTZ s. till poetisk text är ->hymnen, som har ställt sin s. i ett nytt versifikatoriskt sammanhang, näml, den accentuerande rytmen (i motsats till antikens kvantiterande). En ny utveckling undergick s. med sekvensens och tropens framträdande. Dessa innebära i korthet, att melismatiska partier underläggas text och bli syllabiska. Denna metod kan betraktas som en västerländsk reaktion mot den österländska förkärleken för melis-mor. Ytterst torde den dock gå tillbaka på bysantinska förebilder. G.B-t Sylou Creutz, Edvard, ->Creutz. Sylvain [-vä'n], J u 1 e s, pseud. för Stig Axel Hansson, tonsättare (f. 1900 11 /8), har skrivit ett stort antal mycket populära schlager, dessutom bl. a. operetten Zorina (Sthlm 1943; Khmn 1946), varur en rumba blivit särsk. känd. S., som stud, vid MK i Sthlm (piano för Lundberg) och vid MH i Weimar, har skrivit kupletter för Karl Ger-hards och E. Rolfs revyer, var 1925—28 kapellm. vid Folkteatern i Sthlm och 1937—41 kompositör vid Sv. filmindustri. Han är f. n. (1952) bosatt i Suva på Fidjiöarna. — Av S. i Sthlm 1927 gr. musik förlaget Edition S. (ab. sedan 1936) såldes 1945. Dess dir. är fru Agnes Fredriksson (f. 1888 %). Verk (u. n.): Operetterna Sonne auf Capri (Wien 1938), Flickan från Pampas (1942), Ma~ dame Sans-Gène (Gbg 1945), Ett kungligt äventyr (uppf. i sv. radio 1947) o. a. scenmusik; ork.-sviten Från Gösta Berlings land (1934); musik till filmerna Säg det i toner (1929; den första sv. ljudfilmen), En stilla flirt (1934), Löjtnantshj ärtan (1942), Hans majestäts rival (1943) m. fl.; Vintergatan (1927), Tangokavaljeren (1932), Nu ska 'vi opp (1937), Med en enkel tulipan (1938) o. a. schlager, m. m. Å. B. Sylva'n, Sixten, tonsättare (f. 1914 20/2), eg. läkare. S., som stud, för G. Paulson, har skrivit en symf. (1952), Akademisk festmusik (1941), Pastoral (1945), en trumpetkons. (1948) o. a. ork.-musik, körverk m. m. Sylvia, balett. Scenario av J. Barbier och B. de Reinach, musik av L. Delibes, koreografi av L. Mérante. Uppförd ffg.: Paris 1876; Khmn 1915; Sthlm 1934. Symfoni (av grek. symfoni'a, eg. samklang) har genom tiderna använts inom musiken som bet. på olika företeelser. 1) Symfoni'a bet. under antiken dels a) enklang i motsats till antifoni'a, oktav, ->Anti-fon(a) 1, och sedermera parafoni'a, kvint och kvart, ->Parafoni, dels b) ->konsonans (historiken). 2) Under medeltiden namn på olika instr., vanligast viella (lira), även trumma, säckpipa, och ända in på 1500-t. bet. för vissa typer av klavikord. 3) Under barocken namn på satser och satsföljder för instrumentalensemble el. ork. ->Sinfonia och Uvertyr. 4) Cyklisk komposition (sonat) för ork. (ty. Symphonie el. Sinfonie, fr. symphonie, it. sinfonia, eng. symphony). I sv. språkbruk är det lämpligt använda den it. namnformen sinfonia för de flersatsiga ork.-cyklerna före 1700-t:s mitt utan definitivt utvecklad sonatform i någon av satserna (->Sin-fonia) och låta symfoni avse de (normalt) fyr-satsiga cykliska ork.-verken med sonatform i åtm. 1. satsen fr. o. m. 1700-t:s senare hälft samt alla senare omformningar av denna typ. (Jfr distinktionen mellan sonata och sonat.) Den »moderna» s:s uppkomst kan trots talrika specialstud. alltjämt icke sägas vara definitivt klarlagd. Innan s. med 1770- och 80-t. erhåller sin mogna, klassiska utformning hos Haydn och Mozart, undergår den under ung. 1720—60-t. en mängd förvandlingar, vilka icke alla utan vidare kunna infogas i ett evolu-tionistiskt förlopp, som har den klassiska s. som slutmål. Dels gäller det härvid de enskilda satsernas formstruktur (->Sonatform) samt satsernas antal och ordningsföljd (jfr art. Sonat), dels är det fråga om nya landvinningar på orkester spelets och instrumentationens områden. Uppenbart är att den fristående tresatsiga neapol. sinfonian stått som modell för s. Redan tidigt på 1700-t. utvidgades den stundom med en 4. sats (det ofta anförda ex. därpå av Monn fr. 1740 torde vara unikt el. ha fungerat som något slags normerande idealfall). Den inre omformningen av de enskilda satserna i riktning mot större självständighet och omfång hade tagit sin början hos italienarna Conti, R. da Capua, G. B. Sammartini, den tyskfödde J. Hasse m. fl., senare även inom den nordty. tonsättargruppen och hos J. C. Bach. — En viktig, ehuru sannolikt av H. Riemann överskattad, roll spelade den s. k. ->M annheimskolan, förbunden med kurfursten Karl Theodors hovkapell, som 1743 kom till Mannheim från Innsbruck. I dess musikerkrets med J. W. A. Stamitz i spetsen skapades på ty. botten en mötespunkt för it. och fr. impulser. Åtsk. av de här verksamma musikerna voro dock av böhmisk härkomst och nätet av förbindelsetrådar kompliceras ytterligare av att det böhmiska området vid denna tid hade exceptionellt god kontakt med Neapel. Mannheimarnas största insats torde ligga på orkesterspelets område och de därmed sammanhängande nymodiga dynamiska uttrycksmed 1064 1063