SYMFONISK DIKT bör kanske i främsta rummet nämnas Sibelius, vars s. nr 2—7 till sin inre struktur äro anmärkningsvärt självständiga, och i vilka motivens födande och växande spela en central roll. Hans 7. s. är dessutom märklig genom att vara formad i ett enda stycke. Begreppet s. hade i början av 1900-t. genom alla dessa förvandlingar blivit mycket mångtydigt. Den wienklassiska s. hade för länge sedan förlorat sin normerande giltighet. I stället hade s. i dess alltmer växlande uppenbarelseformer blivit en tummelplats för senromantikens subjektivitet och programmatiska intressen liksom för dess stora orkester och alltmer raffinerade instrumentationskonst. De radikala 1900-t:sriktningarnas »antiromantiska» inställning ledde under en tid också till ett visst avståndstagande från den stora s. Detta årh:s symf. skapande har huvudsaki. ägt rum under inflytande av efterromantiska el. nyklassicistiska stiltendenser. En viktig nyhet ur formell synpunkt är emellertid den påtagliga strävan efter att förena symf. gestaltning med polyfon teknik. Av viktigare symfoniker, som verkat under 1900-t., kunna nämnas Roussel, Vaughan Williams, F. Malipiero, Stravinskij, Martinü, Pro-kofjev, Honegger, Milhaud, Hindemith, Kre-nek, Pepping, Sjostakovitj, vidare amerikanarna Piston, Howard Hanson, R. Harris, Bar-ber och W. Schuman. Rent numerärt torde ryssen Mjaskovskij inneha ledningen (26 s.). I Skandinavien har ett stort antal tonsättare ägnat s. uppmärksamhet. Det första betydande namnet är F. Berwald, de främsta under 1900-t. Sibelius och Carl Nielsen. Ytterligare må nämnas L. Norman, W. Peterson-Berger, W. Stenhammar, H. Alfvén, N. Berg, E. Kallstenius, T. Rangström, J. Jonsson, K. Atterberg, G. Nystroem, H. Rosenberg, J. Fernström, G. Ek, D. Wirén, E. von Koch och K.-B. Blomdahl i Sverige, N. Gade, L. Glass, P. Gram, K. Riisager, F. Höffding, S. E. Tarp, H. D. Koppel, V. Holmboe, S. Schultz, L. Kayser, J. och N. V. Bentzon samt E. Hamerik i Danmark, J. Svendsen, C. Sinding, J. Hal-vorsen, A. Hurum, F. Valen, L. I. Jensen, H. Saeverud och K. Egge i Norge, samt E. Melar-tin, E. Furuhjelm, L. Madetoja, L. Ikonen, E. Pingoud, E. Linnala, U. Klami, S. Ranta, N.-E. Ringbom, K. Tuukkanen och E. Englund i Finland. Jämförande art.: Sonat, Sonatform. Litt.: M. Brenet, Histoire de la symphonie (1882); S. Bagge, Die Symphonie in ihrer historischen Entwickelung (1883); J. Tiersot, La symphonie en France (i ZIMG 1901/02); H. Riemann, Die Mannheimer Schule (i DTB 3:1, 1902); M. Flueler, Die norddeutsche Sin-fonie ... (diss. 1908); L. de la Laurencie & G. de Saint-Foix, Contribution å 1’histoire de la symphonie frangaise vers 1750 (i L’année mu-sicale 1911); F. Torrefranca, Le origini della sinfonia... (i RMI 1913—15); P. Bekker, Die Sinfonie von Beethoven bis Mahler (1918); P. 10É7 Goetschius, Masters of the symphony (1919); K. Nef, Geschichte der Sinfonie und Suite (1921); R. Sondheimer, Die formale Entwicklung der vorklassischen Sinfonie (i AMW 1922); G. Ser-vières, La symphonie en France au 19e siècle (avant 1870) (i Le ménestrel 1923); R. Sondheimer, Die Theorie der Sinfonie ... (1925); F. Tutenberg, Die opera buffa-Sinfonie und ihre Beziehungen zur klassischen Sinfonie (i AMW 1926); dens., Die Durchführungsfrage in der vorneuklassischen Sinfonie (i ZMW 1926/ 27); H. Kretzschmar, Führer durch den Kon-zertsaal 1:1—2 U1932); O. Downes, Symphonie masterpieces (1935); C. O’Connell, The Victor book of the symphony (s. å.; 31948 m. tit.... of symphonies; m. disk.); S. Spaeth, Great symphonies... (1936; m. disk.); W. X. Reese, Grundsätze und Entwicklung der Instrumentation in der vorklassischen und klassischen Sinfonie (diss. 1939); S. Walin, Beiträge zur Geschichte der schwedischen Sinfonik ... (diss. 1941; m. bibliogr.); Symphony themes (1942; m. bibliogr. och disk.; sammanställda av R. Burrows och Bessie Carroll Red-mond); K. Flor, Symfonibogen (2 d., 1945); Hé-lène Grenier, La musique symphonique de Monteverde å Beethoven f1—2 1947; m. bibliogr.); M. Sénéchaud, Concerts symphoni-ques... (s. å.; m. bibliogr.); N. L. Wallin, Romantiska symfonier (s. å.); H. Barlow & S. Morgenstern, A dictionary of musical themes (1948); F. H. Törnblom, Symfoniboken. Från Haydn till Mahler (s. å.); B. Shore, Sixteen symphonies (1949); The symphony (s. å.; utg. av R. Hill); A. Carse, 18th century symphonies ... (1951); H. Ulrich, Symphonie music (1952; m. bibliogr.). I. B-n Symfonisk dikt (ty. sinfonische el. symphonische Dichtung, fr. poème symphonique, it. poema sinfonico, eng. symphonie poem), bet. från omkr. 1850 för ett ensatsigt orkesterverk med mer el. mindre utpräglad anknytning till ett utommus. idéinnehåll el. program; se även art. Programmusik. Själva bet. anger tydligt i hur hög grad romantikens mu-sikskapande mottagit litterära impulser. Den eg. upphovsmannen till s. är Liszt, och dess uppkomst måste ses i omedelbart sammanhang med den s. k. nytyska skolans idéer om en »Zukunftsmusik», enl. vilka bl. a. de traditionella formtyperna inom symf. ansågos vara förbrukade och mogna för att ersättas med nya, friare former. Dessa idéers framväxt kan knytas till tiden omkr. revolutionsåret 1848; från åren 1847—49 härstammar Liszts första s., Ce qu’on entend sur la montagne, vilken främst under den närmaste tioårsperioden följdes av Les préludes och talrika andra s. Liszt anknöt i dessa verk till programsymf. (främst representerad av Berlioz’ Symphonie fantastique, 1830, senare bl. a. av honom själv i Faust- och Dantesymf. från 1850-t.) och ef- 1068