SÖDERMAN teor. underbyggnad, så vann han i stället desto större praktisk erfarenhet, framför allt på orkesterns område, vilket senare skulle bli av ovärderlig nytta för hans eget skapande. Sin första anställning erhöll Söderman 1851 som kapellm. vid E. Stjernströms teatertrupp, där han ledde orkestern och svarade för all musik till pjäserna. Härigenom fick han i stor utsträckning pröva sina krafter som tonsättare — ofta till ensembler med minimala resurser — varjämte han skaffade sig en god rutin som dirigent. I Finland, där truppen spelade 1851—53, fäste Söderman ffg. uppmärksamheten vid sig som kompositör med verk som operetten Urdur (1852) och framför allt scenmusiken till Topelius’ Regina von Emme-ritz (1853). Här lade man ffg. märke till de spec. nordiskt trohjärtade tonfall, som Söderman kort därefter skulle utveckla till högsta konst. Efter hemkomsten till Sverige turnerade Stjernström i landsorten, och även här gjorde sig Söderman snart känd som tonsättare, bl. a. med operetten Zohrab (Gbg 1854). I huvudstaden, där Stjernström från 1854 spelade på Mindre teatern, gjorde operetten Hin Ondes första lärospån (1856) viss lycka. Vilken mognad Söderman redan nått, visade han bl. a. i smärre komp., t. ex. i den alltjämt populära manskvartetten Längtan. Åren 1856—57 sattes Söderman äntligen i tillfälle att på understöd av Stjernström företa en studieresa till Leipzig, där han stud, kontrapunkt under E. F. Richter. Lika viktig som dennes stränga skolning blev för den unge tonsättaren bekantskapen med den nya ty. musiken, som han snart omfattade med hänförelse. Särsk. Wagners musikdramatik hade i Söderman en uppmärksam lärjunge, som med vaken blick lärde av dess nya tonspråk. Hans egen alstring ingår också fr. o. m. nu i ett nytt skede, där tonsättarens egenart och genialitet med en gång liksom frigjorts. Som främsta konstnärliga resultat från denna tid stå soloballaderna Tannhäuser (1856) och Die verlassene Mühle (1857) samt solosångsaml. Heidenröslein. Efter hemkomsten från Tyskland återgick Söderman till sin tjänst vid Mindre teatern, där han stannade till 1860. Det ansträngande arbetet hos Stjernström lämnade icke tid för större uppgifter, men åtm. ett sannskyldigt mästerverk tillkom under dessa år, näml, uvertyren till Några timmar på Kronoborgs slott (1858), senare känd som uvertyren till Orleanska jungfrun (numera Svenskt festspel), Södermans främsta fristående skapelse för ork. Den 1 juli 1860 tillträdde Söderman befattningen som kormästare vid Operan. Kort efteråt erbjöds han posten, som 1. kapellm. där, men avböjde till förmån för L. Norman; uppehöll 1862—68 dock 2. kapellm.-sysslan. Det ständigt stegrade arbetstempot och diverse extra uppdrag som körledare utanför teatern (bl. a. i Par Bricole) tillät honom ej heller här att ägna sig åt annat än övervägande beställ- ningsmusik. Bland sådana arbeten återfinnas dock så förnämliga verk som scenmusiken till Bröllopet på Ulfåsa (1865), Marsk Stigs döttrar (1866) och Orleanska jungfrun (1867). Av övriga skapelser må anföras körballaden Die Wallfahrt nach Kevlaar (1859—66), en konsertuvertyr (1868) och ett flertal körsånger, däribl. ett av hans yppersta arbeten, manskörcykeln Ett bondbröllop, samt Ur Idyll och epigram för bl. kör. Ett stort slag för sin konst, som ännu i mycket möttes av särsk. kritikens oförståelse, slog Söderman med en komp.-konsert i Sthlm 1869. S. å. hade han som den förste tilldelats Jenny Linds stip., och på försommaren 1869 reste han över Khmn till Tyskland och Österrike, där han vistades drygt ett år. Här tillkommo åtsk. verk, ss. scenmusiken till Peer Gynt (1870), konsertdikten Signelills färd (1869), soloballaden Mummelsee (1869), Tre visor i folkton (1870) för manskör m. fl. De sista åren voro som tidigare fyllda av slitsamt rutinarbete vid teatern men medförde även ett allt vidare erkännande av Södermans talang. — I konstnärligt avseende bet. dessa år närmast en stegring gentemot de föreg., där alster som Der schwarze Ritter (1874), Katolsk messa (1875), Sex visor i folkton (1872) o. a. vittna om en höjdpunkt i tonsättarens produktion. Det är därför dubbelt tragiskt, att Söderman nu skulle brytas ned av den sjukdom som efter endast några månader skulle lägga honom i graven. Från sommaren 1875 visade sig näml, tecken på levercirrhos, som i nov. s. å. tvang Söderman att ta tjänstledighet från sina befattningar. Efter nyåret tillstötte vattusot, och den 10 febr. 1876 avled Söderman, ännu ej 44 år gammal. Nu först vaknade man till insikt om Södermans betydelse, och inför budskapet om familjens betryckta läge föranstaltades en nationalinsaml. och välgörenhetskons., som någorlunda tryggade hans efterlevandes ekonomi. G. 1860 m. operasångerskan, alt, och skådespelerskan Eva Christina Bergholm (1836 —1901), som efter utbildning för F. Ar Iberg 1857 deb. på Mindre teatern i Sthlm. Hon avgick från denna scen vid sitt giftermål, men anställdes efter makens död åter vid de K. teatrarne (1877—83). Södermans stil. Söderman är den förste sv. företrädaren för den nationellt-romantiska riktning inom tonkonsten, som syftade djupare än till enbart begagnandet av folkvise- el. balladartade texter till folkliga visor. Med första utlandsvistelsen får hans musik genom impulser från Wagner och Liszt en i allo fastare grundval. Intrycken från Schumann spelade även en framträdande roll i komp, från denna tid: sångsaml. Heidenröslein är i själva verket det första, helt på Schumann gr. inslaget i sv. musik. Med högromantiken var Söderman be-fryndad genom läggning och lynnesart: han var utpräglad dramatiker och kolorist med främsta styrka i de fria formerna, gärna för 1095 1096