SÖDERMAN bundna med episkt-lyriska texter. Inom de slutna komp.-typerna skrev han endast ett fåtal verk, som — med undantag för uvertyren till Orleanska jungfrun, numera kallad Svenskt festspel — icke räknas till hans bättre. Den nationella karaktären i Södermans musik får sitt vackraste uttryck i dels hans omfattande skådespelsmusik, där Bröllopet på Ulfåsa, Marsk Stigs döttrar och Peer Gynt visa vidden av tonsättarens nyskapande för- Från Wagner övertog han sin deklamatoriska sångstil över en färgrik och självständig ork.-beledsagning, som icke står främmande för ledmotivstekniken. Sitt främsta i denna stil gav han med sina monodramatiska ork.-balla-der, där den sista, Der schwarze Ritter, torde kunna bet. som en höjdpunkt inom genren överhuvudtaget. Även körballaderna stå stundom Wagner nära i sin dramatisk-sceniska uppläggning, t. ex. Signelills färd, medan däremot Die Wallfahrt nach Kevlaar mera strävar mot ett objektivare tonspråk i enlighet med textens krav. Detta verk står i viss mån som en förstudie till tonsättarens i alla avseenden kanske största arbete, c-mollmässan, som på grundvalen av Liszts Graner-mässa utgör en syntes av allt det, som Söderman ville uttrycka inom en konfessionell ram. 1097 måga på folkvisans grund, dels de många utsökta solo- och framför allt • körsånger a cap., vari han med hittills oöverträffad genialitet fångat det sv. lynnets finaste skiftningar. Vid sidan av dessa tvenne grundströmningar kan man skönja en tredje stilkategori i Södermans musik, som följer allm. romantiska ideal, utan spec. förankring i vare sig Wagner el sv. folkton. Som ex. kan tjäna musiken till Richard III. Södermans melodik är alltid flödande rik och fylld av karakteristiska drag, stundom grundade på djup inlevelse i sv. folkton. Ofta är den festligt ljus och nordiskt sval el. elegiskt vek, men stundom genomsyras den av en bestickande inre glöd och värme (t. ex. offertoriet i mässan), som är ovanlig i sv. musik från denna tid. Harmoniken är i de mogna verken i hög grad färgrik, stundom markerat 1098