TAKT (von) Ta'kåcs, J e n ö, österrikisk tonsättare och pianist (f. 190 2 25/9), lärare i piano och komp, vid MK i Kairo 1927— 32 och 1935—38. T. stud, för P. Weingarten (piano) och J. Marx (komp.) vid MA i Wien samt vid univ.; var 1932—34 chef för piano- och musikvetensk.-avd. vid Univ. of the Philippines i Manilla. Han har turnerat som pianist och tonsättare i Europa, Asien och USA (sedan 1938) och publ. art. om eur. och orientalisk folkmusik. Dessa forskningar ha inspirerat många av T:s komp., bland vilka märkas baletten Cleopatra (1938), Philippine suite för ork. (s. å.), pianokons. (1933), Partita för gitarr och ork. (1952), Suite arabe1 för 2 pianon, Philippine miniatures för piano m. fl. Takt (av lat. ta/ctus, slag) skulle enklast kunna definieras som sammanfattandet av tidsvärden i lika långa avsnitt, varvid det första tidsvärdet i varje avsnitt erhåller en metrisk huvudaccent, som i notbilden utmärkes med ett omedelbart före accenten placerat taktstreck. Detta är emellertid snarare en definition på begreppet taktart. Såväl för att kunna skilja mellan t. och taktart som för att hålla i sär begreppen t. och rytm är det nödvändigt att söka renodla begreppet t. och först därefter undersöka dess förhållande till taktart resp. rytm. En fullständigt regelbunden, mekanisk följd av ljudstötar, lika starka och med lika långa tidsintervall, är ännu varken t. el. rytm. Varje subjektivt återgivande av samma följd av Ijud-stötar leder däremot, som beskrivits i art. rytm, till en rytmisk gruppering, antingen i liktidiga el. oliktidiga tidsgestalter. I detta elementärast tänkbara fall synas rytm och t. tangera varandra; ex. är därför väl ägnat att visa att de ändå icke sammanfalla. Rytm är den organiska gestaltgrupperingen, t. är den matematiska indelningsprincip som kan härledas ur grupperingen el. läggas till grund för den. I förhållande till den definition av begreppet rytm som givits i art. därom framstår t. i motsats därtill ss. ett kvantitativt, rationellt och abstrakt mätande av tiden. Detta mätande utgår alltid från en viss fastställd minsta gemensam tidsenhet (ett visst notvärde) ss. mät-enhet, vare sig de till t. sammanfattade tidsavsnitten äro liktidiga el. oliktidiga. Varje följd av oliktidiga avsnitt leder till taktväx-lingar, varje följd av inbördes liktidiga avsnitt ger upphov till en viss taktart. Dessa följder av lika långa t. i en viss taktart ge i sin tur upphov till ett de enskilda takterna överordnat tyngdpunktsförlopp, men detta tyngdpunktsförlopp är, som nedan skall visas, icke en i vare sig t. el. taktart omedelbart ingående egenskap. Varken t. el. taktart be sitter i och för sig någon sammanfattande och organiserande kraft utan erhålla en sådan först i fören. med rytm. Takt och taktstreck. Begreppet t. uppträder relativt sent inom västerl. musikodling, och dess tillkomst är intimt förknippad med kroppslig motorik sådan denna tar sig uttryck närmast på dansens och dansvisans områden. Ännu 1500-t :s flerst. musik domineras av de olika stämmornas individualiserade rytmiska förlopp, vilka metriskt sammanhållas av en gemensam »puls» (->In-teger valor, Tactus). Under samma årh. bli dock samtidigt för samtl. stämmor gemensamma, metriskt regelbundna grupperingar allt vanligare, resulterande i lika långa »takter»; användandet av taktstreck från omkr. 1600 i vokalmus. sammanhang kan betraktas som ett symtom på denna tendens. Taktstrecken ss. tecken för taktindelningen ha härvid en dubbel funktion. De ha till uppgift att angiva dels (vanl. regelbundet återkommande) orienteringspunkter i tiden, dels (likaledes vanl. regelbundet återkommande) metriska huvudaccenter. I ideala fall sammanfalla dessa båda funktioner. Taktstrecket anger då (står omedelbart före) huvudaccenten, den betonade »ettan» i t. De sinsemellan liklånga tidsvärdeenheterna som sammanfattas till en t. bilda därvid accent-mönster enl. bestämda lagar, antingen efter principen jämn (tvådelad) takt resp, taktart: p f f | el. ojämn (tredelad) takt resp, taktart: f p jp p | el. p f p | p f p j ur vilka principer såväl sammansatta som oregelbundna taktarter kunna härledas; -^takt-arter. Taktstrecken utgöra emellertid icke a priori något slags gränser för mel. motiv, rytmiska grupperingar o. d. inom det av taktarten metriskt reglerade mus. förloppet. De mel. och rytmiska delgestalternas gränser infalla tvärtom mycket ofta inuti t., med upptaktiska taktmotiv som resultat, t. ex. f | p | f Föreningen av takt och rytm i tyngdpunktsförlopp. I varje följd av två el. flera t. bildas ett de enskilda t. överordnat tyngdpunktsförlopp, bestämt av relationerna melan t:s huvudaccenter. Den enklaste typen av sådan övergruppering leder till ett taktpar enl. regeln, att varje t:s huvudaccent antingen blir tyngre el. lättare än den närmast föreg:s, t. ex. nr nr Efter samma princip fördubblas inom den regelbundna perioden (->Period) taktparen till fyrtaktsgrupper och dessa till en 8-takts-period. Tyngdpunktsförloppet i en följd av t. kan emellertid förutom denna slutna och symmetriska grupperingsform (vilken kan bli föremål för förkortningar el. utvidgningar) också erhålla helt andra, »öppna» struktureringar, t. ex. inom ett fritt fortspinningsförlopp (-> Fortspinning). 1117 1118