T AKT ARTER Taktarter. Det ligger nu nära till hands att betrakta dessa överordnade tyngdpunktsförlopp ss. direkta produkter av själva taktföljden, dvs., om denna är regelbunden, av taktarten. Ett sådant betraktelsesätt är emellertid ohållbart och måste anses återgå på en förrädisk sammanblandning av begreppen t. och rytm. Själva taktmönstret som sådant innehåller icke i och för sig någon bestämd och på förhand given delning. Följden: JJJJ IJJJJ UJJJIJJJJI JJJJ IJ J J J IJJJJ IJ J J J1 som rrrr irrrr ifrrr i^m eller ytterligare någon annan tyngdpunktsfördelning (betingade icke minst av melodiförlopp och har-monik). Tyngdpunktsförloppen, vilka utgöra en av de viktigaste faktorerna i all musikalisk formgivning under de senaste 350 åren, äro icke att betrakta såsom en i begreppen t. el. taktart omedelbart ingående egenskap. I stället måste de anses vara produkter av rytm och takt i förening, i överensstämmelse med vad som i art. rytm fastslagits om rytmens förhållande till en regelbunden puls och till metriskt liktidiga avsnitt. Detta sakförhållande kan konkret belysas genom studier av taktnoteringen under skilda tider. Ovan har angivits att taktstreckens båda funktioner ss. indelningstecken och accenttecken i ideala fall komma att sammanfalla. Ett studium av taktnoteringen i framför allt 1700-och 1800-t:s musik ger dock vid handen, att taktnoteringen ingalunda alltid sammanfaller med det reella mus. tyngdpunktsförloppet, ej heller alltid förmår ge en adekvat bild därav. Tre olika fall äro härvid av särsk. intresse. Det 1. är det, där taktstrecken regelbundet placerats med en halv takts förskjutning i förhållande till de mus. (rytmiskt betingade) tyngdpunkterna; i sådana fall är det helt enkelt fråga om en oriktig taktnotering. (Hos åtsk. tonsättare kan man också, bl. a. genom jämförelser mellan skisser och slutgiltig no-teringsform, iaktta hur sådana taktnoterings-fel korrigerats). Det 2., kanske vanligaste fallet är det, då taktnoteringen på vissa ställen sammanfaller med tyngdpunkterna, på andra däremot icke (t. ex. då en helkadens, en temainsats e. d. ibland infaller i taktens början, ibland i dess mitt); en adekvat notering i för- 1119 hållande till det reella tyngdpunktsförloppet skulle i sådana fäll resultera i hälften så långa, dvs. dubbelt så många t. (»halvtakter»). Det 3. fallet gäller omvänt sådana sammanhang, där tyngdpunktsförloppet står i relation icke direkt till de noterade t. utan till taktpar (»dubbeltakter»); detta förekommer särsk. ofta i ojämna taktarter, där tyngdpunktsförloppet t. ex. i en regelbunden period omfattar icke 8 t. utan 2x8 t. (t. ex. i många valser). I art. rytm karakteriseras t. i taktartens form ss. »upprepandet av det identiska» i motsats till »återvändandet av det likartade» i fråga om rytm. Vidare fastslås där att rytm men icke t. har förmåga att sammanlänka mindre tidsgestalter till större former. Denna rytmens organiserande kraft kommer ingenstädes så klart till uttryck som när den i fören. med t. resulterar i ett tyngdpunktsförlopp, som visserligen kan följa bestämda lagar men samtidigt är så beroende av samtl. i det mus. skeendet ingående krafter och så differentierat, att det fullständigt utesluter varje mekaniskt upprepande av det identiska. I. B-n Taktarter kallas de regelbundna mönster, som bildas av följder av liktidiga takter (->Takt). T. kunna vara enkla el. sammansatta, de senare regelbundna el. oregelbundna. De angivas i notbilden med en taktartssignatur vid notsystemets början; denna signatur har i modern noteringspraxis oftast formen av ett bråktal, vars tälj are anger antalet liktidiga taktdelar och vars nämnare anger det not-värde som utgör taktenhet (undantag utgöra vissa från sen mensuralnotering härrörande symboler, se tabellen ovan). De enkla t. äro av 2 slag, jämna (tvådelade) el. ojämna (tredelade) och kallas resp, tvåtakt och tretakt. De regelbundna sammansatta t. äro multiplar av de enkla, t. ex. 2x2 = fyr-takt, 2x3 = sextakt, 4x3 = tolvtakt. Som oregelbundna sammansatta t. kunna betraktas de, som ha ett med 2 el. 3 icke jämnt delbart antal taktdelar, t. ex. femtakt (3 + 2 och 2 + 3) el. sjutakt (4 + 3 el. 3 + 4). I ovanst. tabell äro de vanligaste numera brukliga t. upptagna. Jämförande art.: Mensuralnotskrift, Notvärden, Takt. I. B-n Talén, Björn, norsk operasångare, tenor (1890—1945), med sin kraftiga, glansfulla stämma, friska föredragskonst och fördelaktiga apparition en av de mest framstående norska på sin tid. T. stud, i Milano, Neapel, London och Khmn och deb. i Oslo 1914 både som opera- och konsertsångare, var sedan engagerad vid Opera Comique där 1918—20, vid Staatsoper i Berlin 1921—28 och vid Städtisches Oper 1929—32. Han konserterade i många länder och gästade operascenerna i bl. a. Sthlm (ffg. 1917), Khmn, Madrid, Turin, Paris, Dresden, Hamburg, Leipzig samt i Holland, Schweiz och Polen. 1120 Tryckt 13/n 52