TAUBER chen, E. Pente och R. Reitz samt sonat i D, utg. av A. Poltronieri. I. S. Litt.: M. Dounias, Die Violinkonzerte G. T:s (diss. 1935; m. tematisk verkfört, och bibliogr.); G. Rollin och H. Wikström, Ett brev av G. T. (i Jämtlands bibl:s årskr. 1940); A. Capri, G. T. (1945; m. tematisk verkfört, och bibliogr.). Tartu ->Dorpat. Taschenlåda ->Luftlåda. Taschner, Gerhard, tysk violinist av tjeckisk börd (f. 192 2 25/5), blev 1950 lärare vid MH i Berlin. T. räknas till eliten av Europas yngre violinister. T. var elev av Hubay, Hubermann och A. Bak; var 1940—45 1. konsertm. vid Philharm. Orch. i Berlin, varefter han har konserterat, bl. a. i Sverige 1949. — Bild sp. 1132. Tassinari, Pia, ->Tagliavini. Tasso, eg. Tasso, lame'nto e trio'nfo, it., »T., klagan och triumf», symf. dikt av F. Liszt, skisserad 1840 och framförd ffg. vid Goethe-festligheterna i Weimar 1849. Ämnet har Liszt hämtat från Goethe och Byron. G. P. Tastie'ra, it. benämning på såväl ^klaviatur som stränginstris ->greppbräde; även föredragsbet. i sammansättningar ss. s u 11 a t., it., på greppbrädet. Tasto, it., T a s t e, ty., tangent. T asto solo (t. s.; även tecknat o) i en b. c.-stämma betyder, att endast basnoterna skola spelas. Även greppbrädet på violin kallas tasto (el. ->tastiera). I sv. fackspråk användes ibland bet. tast (er) för tangent (er). Tatum [te^tsm], Art, amerikansk jazzpianist av negerhärkomst (f. 1912), av många ännu ansedd som den främste. T., som urspr. var violinist, har huvudsaki. framträtt på nattklubbar i New York och gjort en oöverskådlig mängd grammofoninsp. Han spelar i en variationsrik stil, som kan verka förbryllande. Europaturné 1938. O. H. Taube [tå:b], Evert Axel, tonsättare, författare och målare (f. 1890 12/3), har med sina visor skapat renässans för denna konstart, vars främste sv. företrädare i våra dagar han blivit. T., som genomgick Gbgs museums rit- och målarskola, har under längre perioder praktiskt prövat det sjömans- och ranchliv (Sydamerika), som blivit ämnet för många av hans mest kända visor. Som ingen annan har han därvid förmått återge (även språkligt) sjömannens egen syn på yrkets problem och glädjeämnen, varigenom hans alster fått en övertygande äkthet. Ytterligare en motivkrets har tillkommit i hans senare alstring, näm- 1133 Evert Taube. Richard Tauber. ligen Sthlms skärgård, där T. framstår som en naturpoet av rang. Hans tidigare alter ego, sjömannen Fritiof Andersson, har här förbytts i lantjunkaren Rönnerdal i Sjösala. Sin urspr. paroditeknik med lån från äldre och nyare shanties o. a., där T. förfarit lika fritt som på sin tid Bellman, vilken en kort tid även varit hans förebild, har T. senare övergivit. Som underlag för egna mel. har han i regel begagnat danser el. marscher. Bland hans mest kända sånger, vilka tidvis åtnjutit schlager-artad popularitet, märkas Calle Schevens vals, Tatuerarevalsen, Eldarevalsen, Havsörnsvalsen, Sjösalavals, Fritiof Anderssons paradmarsch, Möte i monsunen, Fritiof och Carmencita samt Den glade bagaren i San Remo. Verk: Baletten Apollon ombord (Sthlm 1946); vissaml. Sju sjömansvisor och Byssan lull (1919), Flickan i Havanna och ett par visor till (1922), På kryss med Ellinor... (1923), Den Gyldene Freden (1924; efter Bellman), Bröl-lopsballader och rosenrim (1925), Fritiof Anderssons visbok (1929), Kärleksvisor och sjö-ballader (1936), Ultra marin (s. å.), Himlajord (1938), Med skum om bogen (1939), Sjösalaboken (1942), Nya Evert Taube-visor (1943), Svärmerier (1946), Pepita dansar (1950) m. fl. — Samlade visor (11 bd ff., 1945—52 ff.). — Utg. Svenska ballader och visor... (1948). G.P. Taube, Mathilda, ->Grabow. Tauber [ta0'-], Richard, eg. Ernst Seiffert, engelsk opera- och operettsångare, tenor, av österrikisk börd (1892 —1948), förvärvade från mitten av 1920-t. en sällsynt popularitet, främst som operett-, film- och grammofonartist. — Eng. medb. 1940. T. stud, först dirigering vid Hoch’s MK i Frankfurt a. M. men övergick till sången och deb. 1913 som Tamino i Trollflöjten på operan i Chemnitz. Framgången gav honom genast anställning vid Hofoper i Dresden, som han tillhörde till 1923, varefter han var knuten till operascenerna i München, Berlin och Wien. Hans rykte som främst ypperlig Mozarttolkare växte under talrika gästspel i Europa och Amerika; hans framträdanden på K. teatern 1925 och 26, då han sjöng Don José i Carmen, 1134