TIGRAN J AN au 20e siècle (2 ser. 1924—36) och Chansans populaires recueillies dans les Alpes francaises (1903), Chants populaires pour les écoles (3 bd, 1907—29), Chansans populaires francais (1921), Chansans nègres (1933), m. fl. samlingar. Framträdde även som tonsättare. Skrifter: Histoire de la chansan populaire en France (1889), Hector Berlioz et la société de son temps (1904), Gluck (1910), J.-J. Rousseau (1912; -1920), Histoire de la Marseillaise (1915), Un demi-siècle de musique frangaise ... 1870— 1917 (1918; -T924), Les Couperin (1926; 21933), Smetana (1926), La musique aux temps roman-tiques (1930), La chanson populaire et les écrivains romantiques (1931), J.S. Bach (1934) m. fl., tidskr.-art., bl. a. i MQ. Litt.: D. C. Parker, The work of J. T. (i The musical standard 1920); L. de la Laurencie, Un musicien bressan. J. T. (1932); art. av C. Eng-el i MQ 1937 s. 238 ff. A. L-ll Tiessen [ti:'-], Heinz, tysk tonsättare och dirigent (f. 1887 10/4), en av sin generations mest prominenta i Tyskland, lärare i komp, vid MH i Berlin 1925—45 och sedan 1949. Prof. 1930. T. stud, för bl. a. Klatte i Berlin och vid univ. där och var 1912—17 kritiker i Allge-meine Musikzeitung; därefter bl. a. kapellm. vid Volksbühne 1918—21 och ledare för Akad. Orch. i Berlin 1920—22, med vilken han sistn. år turnerade i Skandinavien. Betydelsefull för T:s utveckling blev även hans ledarskap för Der junge Chor 1924—32. Dir. för Städtisches Kons. 1946—49. T. trädde i början av sin tonsättarbana i personlig kontakt med R. Strauss, vilkens stil blev bestämmande för hans tidigare kompositioner. Hans utveckling har förlöpt i täml. tydligt markerade faser; själv räknar T. med 3 olika perioder i sitt skapande, där den 1. (op. 17—21) utgör det klassisk-romantiska förberedelsestadiet och den 2. (op. 29—37) bet. tonsättarens genombrott efter linjer, som i mycket närma sig den av T. själv bekämpade atonalismen. Präglades den 2. perioden av kammarmusikverk, så har den 3. gruppens tonsättningar främst influerats av T:s vaknade intresse för körmusikens problem. Han har här eftersträvat en långt gående enkelhet och samtidigt närmat sig prebarocka förebilder samt ty. folkmusik, vilken senare han även bearb. I alla sina komp, har T. städse framhållit kravet på jämvikt och markerad tona-litet, varvid han låtit sig ledas främst av spontan känsla och friskt musikertemperament mer än av system och konstruktioner. Verk: »Dansdramat» Salambo (Duisburg 1929); en mängd skådespelsmusik (1918—21), däribl. till Shakespeares Hamlet, Cymbeline och Stormen, Sofokles Antigone, Tagores Postkontoret, Strindbergs Advent och E. Tollers Masse Mensch (alla dessa ligga till grund för op. 29—33). — För ork.: 2 symf.: nr 1, C, op. 15 (1910—11) och 2, f (Stirb und Werde!) op. 1185 38. 17 (1911—12), Eine Ibsenfeier op. 7 (1907—09), Rondo, G, op. 21 (1915; finalen till op. 20), Hamlet-Suite op. 30 (1922), Vorspiel zu einem Revolutionsdrama op. 33, Musik für Streich-orchester op. 32 a, Ernste Hymne för blåsork, op. 50 (1940); Totentanz-Suite för vl. och ork. op. 29. — Övriga instrumentalverk: Stråk -kvint, op. 32 (1924), Kleine Suite för 2 vl. op. 42; pianotrio, c, op. 11, 2 vl.-sonater: F, op. 2 (1905—06) och Duo-sonate op. 35 (1924); Amsel-Septett för fl., klar., horn och stråkkvart, op. 20 (1914—15; omarb. 1946), biåskvint, op. 51 (1947); pianokomp. ss. sonat, C, op. 12 (1910), Eine Natur-Trilogie op. 18 (1913), Kleine Schülarbeit nach einem Amselmotiv op. 43 o. a.; Passacaglia und Fuge för orgel op. 46 (1934 —35). — Vokalmusik: Ein Frühlingsmysterium op. 36 (1925—26), Aufmarsch op. 40 (1929—30; med blåsare), kör- och solosånger samt folk-musikbearb. — Litt.: Självbiogr. i M 1948 (m. verkfört.). G. P. Tietjen [ti:'t-], Heinz, tysk dirigent och operaledare (f. 1881 2’/6), generalintendent för de preussiska statsteatrarna i Berlin 1927—45 och sedan 1948 konstnärlig ledare för Städtische Oper där. T. var 1907—22 kapellm. vid operan i Trier; operachef i Breslau 1922—25 och vid Städtische Oper i Berlin 1925—30. Från 1931 tillhörde han den konstnärliga ledningen av festspelen i Bayreuth och blev 1935 medl. av Reichsmusik-kammer. T. har gjort bemärkta uppsättningar, särsk. av moderna operaverk. G. P. Tifli's (T bili'si), huvudstad i sovjetrepubliken Georgien (519 000 inv. 1946) och Transkaukasiens främsta kulturcentrum. År 1851 gr. operateatern, som bär namn efter Z. Paliasjvili, den georg. nationaloperans grundläggare, och f. n. tillhör Sovjetunionens främsta musikdramatiska inst. År 1882 fick Ryska Musiksällskapet en lokalavd. i T. och s. å. gr. M. Ippolitov-Ivanov en symfonicrk. samt en musikskola, som efter oktoberrevolutionen utbyggdes till MK; dess ledning övertogs senare av Paliasjvili. Denne var även initiativtagare till Georgiska filharm, sällskapet i T. M. S. Tiggarstudenten, ty. Der Bettelstudent, operett i 3 akter. Musik av K. Millöckei’ till text av F. Zell och R. Genée. Uppförd' ffg.: Wien 1882; Sthlm och Oslo 1883; Khmn, Åbo och Hfors 1884. — Huvudroller: Simon Rymanovicz (tenor ev. baryton), Laura (sopran), Bronislawa (sopran), Ollendorf (bas), Iwan Janiski (tenor). Tigranja'n, Armen Tigranovitj, arme-nisk tonsättare (1879—1950), främst känd genom operan Anusj (1912), som blivit 1186 Musik. IV.