TJI SKO i London, vilka 1900 bildade en trio, som med stor framgång har turnerat över hela världen. Violinisten L e o T. (f. 1890 30/8) var elev av von Auer, Wilhelmj m. fl. och konserterade redan som underbarn liksom pianisten J a n T. (f. 1892 25/e), vilken stud, för Anna Esipova och Leschetizky. Violoncellisten M i c h a i 1 (Michael, Mischel) T. (f. 1893 2/u) utbildades av Popper m. fl. och har företagit världsturnéer; eng. medb. 1919. M. S. Tjisk(h)o' (Chishko), Oles, ukrainsk tonsättare (f. 1895 2/7). Efter stud, vid MK i Charkov och Leningrad verkade T. 1922—31 som operasångare och dirigent i Novorossijsk och Odessa. Inspirerad av S. M. Eisensteins film skrev han operan »Pansarkryssaren Potemkin» (Leningrad 1937), som blev en av 1930-t:s mest framgångsrika sov jetoperor. Verk: Operorna Judith (Novorossijsk 1923), »I äppelträdgården» (Odessa) och Velikaja sila (»Den stora styrkan», 1947); uvertyr, danssvit, »Ukrainskt capriccio och scherzo», »Ungdom» m. fl. ork.-verk; arr. av ukrainska folkvisor för kör och ork. M. S. Tjönnstaul, Jörgen, norsk spelman från Telemarken (f. 1894 1/7), har kon-serterat på hardingfele i Sör- och Vest-landet och vunnit 70 1. och 2. pris i spel-manstävlingar. Hans spel kännetecknas av fantasirikedom och känslighet. ö. G. Tobi'as, Rudolf, estländsk tonsättare (1873—1918), en av sitt lands mest betydande. T. flyttade 1908 till Tyskland och' blev 1912 lärare vid MH i Berlin. T. stud, för L. Homilius (orgel) och N. Rimskij-Korsakov (komp.) vid MK i Petersburg, där han var org. 1897—1904, därefter musik-pedagog och dirigent i Dorpat. — T:s verk, vari nyromantiska inflytelser erhållit en särpräglad omformning, äga storslagen uppbyggnad och stark intensitet. Hans idérikedom och tekniska skicklighet kom honom att framstå som en av sin tids bästa improvisatörer; han kunde t. o. m. improvisera oklanderliga fugor på orgel. E. T. Verk: Scener ur den ofullb. operan Kale-vipoeg; smärre ork.-stycken, en pianokons.; mässa, oratorierna Des Jonas Sendung och Jenseits des Jordans, kantater och mindre körverk m. orgel; 2 stråkkvart, o. a. kammarmusik; orgelpreludier; 2 sonatiner för piano o. a. Tobiesen, A g n e t e, dansk pianist (f. 188 3 24/8), utbildad i Khmn och Berlin, bl. a. da Motta och Friedman, har sedan sin debut 1904 framträtt i hemlandet, Sverige och Berlin; lärare vid MK i Khmn sedan 1924. Er-l ToccaTa, numera huvudsaki. benämning på en fritt gestaltad komp, för tan-gentinstr. (klaver el. orgel). Något fixerat formschema kan ej uppställas, ehuru vissa huvudtyper efterhand utbildats, av vilka en tredelad A-B-A-cykel är ganska vanlig. Termens etymol. härledning är ej fullt klar. Enär t. urspr. synes ha begagnats i samband med blåsinstr. (jfr sp. tocar) synes den vanliga övers. »Slagstycke» för tangentinstr. ej vara den primära. Snarare är den tangentinstrumentala t. att betrakta som en överföring av de festliga fanfarsatser för trumpeter, rörbladsinstr. och pukor (alta musica; haute musique), som under senmedeltiden utfördes i Spanien och Italien vid hovfester o. d. I Frankrike benämndes dyl. satser stundom sonnade el. batture; det senare uttrycket hänsyftade på medverkan av pukor, vilka utförde baspartiet i trumpetsatsen och ännu på 1700-t. i Italien benämndes toccato. I sammanhanget kan erinras om inlednings-1. i Monteverdis Orfeo (1607). Under 1600-t. upptogs termen inom tangent-musiken, närmast som synonym för praeam-bulum el. praeludium. Enl. Praetorius fungerade t. vid den tiden huvudsaki. som inledning till en imiterad sats (motett el. fuga) och hade utpräglat improvisativ prägel (jfr Improvisation). Som grundmaterial tjänade emellertid en enkel ackordisk sats, vilken — i enlighet med tidens kolorerings- och diminueringspraxis — erhöll en mer el. mindre djärv faktur. Denna omständighet synes enl. vissa forskare tala för att t. ej är någon primär tangentmusikform utan snarare ett parallellfall till 1500-t:s inta-buleringar (där polyfon ensemblemusik överfördes till ett ackordinstr.). I viss mån en konsekvens härav är, att lutan spelade en viktig roll i t:s utvecklingshistoria vid sidan av orgel och klaver; i sammanhanget kan erinras om den sedvanliga sp. upplysningen under 1500-t. »para tecla y vihuela» (jfr art. Uppförandepraxis). T:s utveckling företer delvis likheter med det sp. -^-tiento, och båda formerna användes i skiftande gestaltning i såväl kyrklig-liturgisk som profan musik. Till följd av att den senare arten så småningom blev den konstnärligt rikast gestaltade, förlorade den liturgiskt betingade t. helt sin ställning. Redan i de nordty. t. under 1600- och början av 1700-t. (->Nord-tyska orgelskolan) är en mus.-arkitektonisk faktor avgörande och ej liturgiska nyttoaspekter. Dets. gäller även Georg Muffats t. i Ap-paratus Musico organisticus 1690, av vilka några bestå av stiliserade danssviter. Den virtuosa im-pulsiviteten blev efterhand helt förhärskande, och romantikens piano-t. utgjordes stundom av rent ekvilibristiskt perpetuum mobile. I samband med 1800- och 1900-t:s restaurationssträ-vanden skedde likväl en påtaglig arkaiserande omsvängning mot äldre stilideal, vartill särsk. ->-orgelrörelsen bidrog. 1207 1208