TOCH Huvudimpulserna till orgel-klaver-t:s utbildning under 1500-t. komma från Italien. De korta, liturgiska intonationerna med benämningen t. hos bl. a. Trabaci och Frescobaldi motsvarade på det hela taget samtidens praeambulum-stil. Mer inflytelserik blev den form, som utbildades av bl. a. A. Gabrieli (med alternerande ackordik och passageverk). Denna står som förbindelselänk mellan den äldre ricercar-ty-pen hos Marco Antonio da Bologna och den flerdelade t. hos Frescobaldi, Froberger m. fl., som organiskt sett hör samman med den fler-satsiga canzonan och under slutet av 1600-t. nådde sin högsta fulländning inom den nordty. orgelskolan. I stilistiskt hänseende kan t:s första utveckling indelas i 3 huvudområden: ett nordty. (bl. a. Sweelinck och Scheidt), ett sydty. (Steigleder, Hassler, Erbach) och ett it. (Merulo och även Frescobaldi); de olika stil-egenheterna blandas emellertid ofta. Även om vissa principiella drag kunna urskiljas, t. ex. en större förkärlek för imiterad sats i Tyskland än i Italien, är kanske en annan faktor mer betydelsefull, näml, växelverkan mellan instr.-klangkälla och notbild. Emedan 1500-t:s orgelkonst kan inordnas i klart åtskilda skolor, är det givet, att notbilden i resp, områden måste influeras härav. I anslutning till it. orgelpraxis, där orgelpedalen huvudsaki. tjänade som basfundament, uppbyggdes t. över en el. flera stödjande, långt utdragna orgelpunkter, en teknik som stundom även upptogs inom syd- och mellanty. t. (S. A. Scherer, J. Pa-chelbel, J. K. Kerll m. fl.). Tack vare en rikare disposition kunde härvidlag den nordty. orgeltypen låta även pedalverket taga del i passageverk och imitationer samt medelst de olika manualverkens klangkontraster bygga upp arkitektoniska formkomplex. Bland de främsta företrädarna av denna stil under 1600-t. märkas Buxtehude, Bruhns, G. Böhm, Lübeck och Tunder. Deras t.-former, som stundom bära det i sammanhanget ofta o eg. namnet preludium och fuga, äro i allmänhet symmetriskt uppbyggda i 3, 5 el. 7 avsnitt, omväxlande fritt improvisatoriska och fugerade. Ur den 3-delade typen, företrädd främst av Böhm, utkristalliserades det karakteristiska satsparet preludium och fuga, som fick sin högsta fulländning hos Bach. Som ett försök att systematisera de talrika formerna ha även införts termerna »Toccata-fuga», »Toccata-Variantfuga» och »Variantfuga-toccata». Under 1800- och 1900-t. gestaltades t. antingen som virtuos klaveretyd (Schumann, De-bussy, Honegger, Prokofjev, Casella, Poulenc m. fl. efter äldre förebild hos bl. a. Pasquini, Scarlatti och Clementi) el. i fri rapsodisk stil (Reger, Busoni o. a.). Jfr Fantasi, Form, Instrumentalmusik. Litt.: L. Schrade, Die ältesten Denkmäler der Orgelmusik als Beitrag zu einer Geschichte der T. (diss. 1928); E. Valentin, Die Entwick-lung der Tokkate im 17. und 18. Jahrh.... (diss. 1930); O. Gomibosi, Zur Vorgeschichte der Tokkate (i AM 1934); H. Klotz, Ueber die Orgel - 1209 kunst der Gotik, der Renaissance und des Barocks (1934); G. Frotscher, Geschichte des Or-gelspiels... (2 bd, 1935); S. Kastner, Müsica hispånica ... desde 1450 até 1650 (1936); dens., Contribuciön al estudio de la müsica espanola y portuguesa (1941); B. Hambraeus, Klangproblem i 1600—4700-t:s orgelkonst (i STM 1950); J. Hedar, Dietrich Buxtehudes Orgelwerke (diss. 1951). B. Hbs Tocchi [tå'kki], G i a n 1 u c a, italiensk tonsättare (f. 1901 10/i), utbildad vid Cons. di S:ta Cecilia under bl. a. Res-pighi, vilken även påverkat hans stil. T., som även verkar som dirig., har skrivit scen- och filmmusik, för ork. Rapsodia roman-tica (1929), Quadro sonoro (1932), Record (1933), Concerto för jazzork. (1933), sviten Film (1936), Divertimento con antiche musiche (1932), kammarmusik, pianostycken och sånger m. m. Toch [tåch], Ernst, amerikansk tonsättare och pianist av österrikisk börd (f. 1887 7/u), dr phil. i Heidelberg 1921, sedan 1940 lärare i komp, vid Univ. of Southern California i Los Angeles. T. intager en framskjuten position bland nutida kompositörer. Hans namn har nyligen aktualiserats i Europa genom mycket uppmärksam made uppf. av 1. symf. bl. a. i Wien 1950 bch vid ISCM:s musikfest i Frankfurt a. M. 1951. T., som först stud, medicin i Wien, är som tonsättare autodidakt. Han var elev i piano av Willy Rehberg och 1913—14 samt 1918 komp.-lärare vid MH i Mannheim, där han sedan undervisade privat; bodde i Berlin 1929—33 och kom 1934 via London till USA. Var 1934—36 lärare vid New School for Social Research i New York och därefter verksam som filmkompositör i Hollywood. T. har turnerat som pianist i Europa (besökte Sverige 1950) och USA (ffg. 1932). — Amer. medb. 1940. Som tonsättare förenar T. stor hantverksskicklighet — han skriver gärna polyfont — med fantasifull formgivning, ofta av dramatisk karaktär, och fint sinne för klanglig balans. Han framstår som en synnerligen impulsiv och temperamentsfull »inspirationsmusiker», som mycket intensivt fullföljer sina idéer. Melo-diken är än starkt pulserande, än romantiskt känslosam, än enkel och omedelbar, harmoni-ken ofta polytonal och rytmiken spänstig och rikt varierad. Humoristiska drag återfinnas t. ex. i sista satsen (»rondo disturbato») av pianokons. op. 38, medan de charmfulla 1210